I natt drömde jag att jag var gravid. Det var en sådan där ljuvlig, rosenskimrande, fantastisk graviditet som mest bara finns i drömmen. Delvis ser jag det som ett tecken på att det projekt jag går och bär på är något gott, något bra, något fint. Och delvis ser jag det som en uppmaning att faktiskt dela med mig av min förlossningsupplevelse, så som flera bloggkompisar nyligen har gjort.
Det var en solig höstdag. Vattnet hade gått en vecka tidigare – 1,5 månad före beräknat förlossningsdatum, 2 månader före det datum som min fru envist hävdade skulle bli vårt barns födelsedag – och förlossningen stoppats upp med bricanyl och sängläge. Men nu var det dags. Vi hade tid för igångsättning på morgonen, och det var med nervösa steg vi klev in på sjukhuset.
Vi fick ett rum, frun bytte om och en läkare kom och undersökte. Dropp sattes, och vi blev lämnade ifred. 3-4 gånger i timmen tittade en barnmorska till oss, frågade hur vi mådde och ökade mängden värkstimulerande. Jag läste högt, ordnade med att värma vetekudden när det behövdes, och fixade med musiken. Vi pratade och dansade. Dagen gick. Frun fick mat, jag gick ut en sväng för att fylla på förråden. Vi drack saft, läste lite till, lyssnade på musik. Sammandragningarna blev till värkar, som kom tätare och blev starkare. Vi dansade lite till, och blev fortfarande tilltittade med jämna mellanrum.
Frun började få ont, och lustgasen introducerades. Jag blev starkt uppmuntrad att prova, och de två andetag jag tog avskräckte mig från att någonsin vilja föda barn själv. Frun fick bannor för att hon inte tog tillräckligt många och djupa andetag, men gjorde sitt bästa för att strunta i barnmorskan (trevlig, kompetent och allmänt bra), hennes elev (som fick allt förklarat för sig = bonusinfo till oss) och undersköterskan (som inte tillförde så mycket, men som för all del var trevlig).
Förloppet fortskred, och stegrades. Vi fick fortfarande mestadels sköta oss själva, och var nöjda med det. Så småningom landade frun i sängen, med mig på en stol bredvid. Plötsligt sa hon: Nu är det nog snart dags. Känn!
Jag stack ner handen, och när nästa värk kom kände jag hur jag kupade handen om ett litet huvud, om än med ett lager fru emellan. Jag ringde på klockan.
Barnmorska, elev och undersköterska kom intravande, mot slutet av sitt pass.
– Det är nog dags snart, sa min kolugna fru.
Barnmorskan log lite och sa strängt till frun att hon absolut inte fick krysta, och sa något om att hon skulle titta efter vid nästa värk. Det gjorde hon, och efter en halv sekund gled yrkesmasken på plats. Hon ropade till sig de båda andra med ett snabbt: Vi ska visst föda barn. NU!
Och det skulle vi visst. Frun jobbade fantastiskt och målmedvetet, jag coachade, andades och servade. Barnmorskan höll emot lite och kom med instruktioner till oss samtidigt som hon undervisade sin elev.
Belysningen var dämpad, musiken spelade, det som behövde sägas sades lugnt och stillsamt, och plötsligt var hon bara där. I mina händer. Barnmorskan och jag lade upp henne på fruns mage, men hon orkade inte, var rädd att tappa henne. Jag försäkrade min älskade att jag givetvis höll i barnet, och där, på min frus mage, under mina händer, inte ens en minut gammal, förändrades hon från kletig klump till ett barn. Från något odefinierat vitt och kladdigt rtill världens vackraste bebis. Det är det närmsta magi jag någonsin har kommit.
Resten passerade som i dimma. Jag har ett vagt minne av en navelsträng som klipptes, av en fru som krystade, av en moderkaka som inte ville komma ut, av akupunkturnålar som sattes och av en barnmorska som sydde, men jag var inte där. Jag satt i en fåtölj utan tröja med en naken dotter på bröstet, med all skärpa och allt fokus och all kärlek riktad just dit, i tiotusen sagors evighet. Lyckligtvis klarade sig frun bra utan min stöttning och var fullt nöjd med att jag tog hand om barnet, så win-win.
När hon var klar, mackorna uppätna och barnet påklätt var det dags att gå. Frun körde baljan med bebisen, jag släpade på packningen. Hon installerade sig på perinatalavdelningen där hon var inlagd, jag…sade hejdå och åkte hem. Det var nog det svåraste jag har gjort i hela mitt liv. Men tidigt morgonen efter var jag tillbaka, och vi var en familj.
presens konjunktiv 