Livet i serie

Jag gillar Buffy. Nej, nu underdriver jag, jag tycker att Buffy är en av de mest briljanta tv-serier som någonsin har gjorts. Ja, den har absolut sina fel och brister – det är väl i det närmaste oundvikligt – men den har väldigt mycket att säga väldigt många, och det gör det oftast väldigt bra.

Ibland, när jag mår dåligt, så känns det som om jag ser världen genom en väldigt smutsig glasruta. Ljuden förvrängs, synintrycken förvrängs, och det är ett dimmigt avstånd mellan mig och (nästan) alla anda. Dessutom är det något som är fel med tiden – jag går i otakt. Jag ligger en halv sekund efter resten av världen, och alla andra är alltid steget före. Rent konkret alltså, inte (i första hand) att jag känner mig mentalt slö eller trögtänkt. Och jag har alltid tänkt att det är mig det är fel på, det är min klocka som går fel, det är mitt fönster som måste putsas och krossas.

Men.

Var det Buffys fel när Trion mixtrade med tiden? Nej. Tror jag att jag är jagad av en trio not so superhjältar? Hardly. Herregud, det måste ju betyda att jag är Normal Again!!! 😮

Advertisements

Om att egentligen vilja vilja

Det råder babyboom i min internetkompiskrets. Eller nej, nu överdriver jag. Men det känns som om det är många som är gravida, många som funderar på fler barn, några som har nyfödingar. Det låter så mysigt.

Här ute i den formerly known as verkliga världen finns det inte så många bebisar runtomkring mig. Här är det snarare så att de minsta börjar bli större och inte fullt så needy hela tiden, de börjar utforska världen och leka med sina syskon och andra större barn. Och det verkar så mysigt. Föräldrarna börjar slappna av lite, och komma ur den där förlamande, arga, lättirriterade koman och hitta tillbaka till sig själva lite.

Och därmed kommer tankarna igen. Gjorde vi fel?

Jag älskar mitt liv. Jag älskar mitt barn. Jag älskar vår familj. När jag försöker se några år framåt i tiden så ser jag en trojka, inte en kvartett (eller kvintett – minns det där jag sa om ett barn eller tre). Jag älskar att jag orkar (oftast) vara den förälder jag vill vara, att det finns gott om utrymme för oss alla att vara både individer och delar av en familj, att jag inte reagerar på att min fru vill gå ut en kväll med att jag inte orkar vara ensam, inte orkar natta ensam. Jag känner absolut noll lust att börja om. Blotta tanken på nattvak, blöjor, konstant bärande (och kroppskontakt) och det totala kravet på närvaro och tillgänglighet får det att krypa i mig. Och ändå är det något litet som skaver. Skulle vi ha gjort som så många andra och försökt få till en tvåa ungefär tills ettan var drygt två år? Då tittade jag på mina vänner och avundades dem inte det minsta, där de gick omkring som hålögda zombier (lätt överdrift, kanske), men det kanske ändå var värt det? Två år är trots allt en begränsad tid, och nu har ju syskon kul ihop. När de inte försöker slå ihjäl varandra, förstås, eller hjälpas åt att driva sina föräldrar till vansinne. Och det där mysiga, att planera, att lyckas, att vänta, att landa. Och bebisar ju lite gosiga också.

Men nej. Det är absolut något som skaver, men oavsett om det är att jag någonstans önskar mig ett barn till, eller om det bara är själva normen och normbrottet, så gör det ingen skillnad. Jag måste bara återigen inse att ja, det är saker jag skulle vilja uppleva igen. Ja, det finns saker vi går miste om. Men det vi vinner är större. Jag är ingen flerbarnsförälder – jag skulle inte orka. Vi går miste om att se en fin syskonrelation växa fram, men vi slipper avundsjukan, svartsjukan, dramat, ljudnivån, bråken och mycket annat.

Jag inser att ur mångas perspektiv är egoistisk, att jag sätter mitt eget behov av tid och lugn och ro högre än mitt barns behov av ett syskon. Men precis lika övertygad som jag faktiskt är om att det finns vinster för mig som förälder att stanna vid ett barn, lika övertygad är jag om att det finns liknande vinster för mitt barn. Hon kommer kanske att sakna ett syskon. Hon kanske kommer att idealisera syskonrelationen och vara säker på att hon har gått miste om något stort. Och det kanske hon har. Men hon har vunnit föräldrar som har tid och som orkar, hon har vunnit möjligheten att få växa upp i lugn och ro och självklarhet och hon måste, som alla andra och vad gäller allting, lära sig att hantera de förutsättningar hon fick. Det är så här vår familj ser ut, helt enkelt.

I grund och botten handlar det om det här: Jag önskar att livet inte vore linjärt. Jag önskar att jag kunde blanda upp nutiden med en eftermiddag med tvåmånadersbebisen, en morgon med ettåringen, en utflykt med tvååringen. När mitt barn blir tonåring kommer jag med allra största sannolikhet att önska mig en dag med fyraåringen. Problemet är inte att livet går för fort eller att jag inte uppskattar nuet. Problemet är att jag saknar alla andra (nåja) nu:n som har föregått detta.

Längtan till Ligurien

Ibland drömmer jag mig bort. Innan jag somnar på kvällarna ligger jag ofta och planerar resrutter och äventyr – olika teman i olika perioder. Men en resa som alltid finns kvar, som aldrig kommer att försvinna, och som kommer att genomföras en dag, det är den till Ligurien. Resvägen varierar lite, men målet är detsamma.

Just nu tänker jag mig att vi packar in familjen i en minibuss, lastar in tältet för säkerhets skull, och kollar upp campingplatser och hotell längs vägen. Sen sätter vi i väg.

Öresundsbron, Själland, Rødby-Puttgarden, Fehmarn och ettan ner till Hamburg avverkar vi snabbt med ett lunchstopp någonstans. Sedan drar vi sjuan neråt – Hannover, Kassel, Wurtzburg, Ulm. Här får vi stanna och sova någonstans.

Dag två fortsätter vi mot österrikiska gränsen. Lunch blir vid Bodensjön – i Lindau eller i Bregenz. Österrikeupplevelsen blir kort, vi kör in i Schweiz redan vid Dornbirn. Sen följer vi väg 13 ett tag innan vi tar en avstickare in i Liechtenstein. Kaffepaus i Vaduz? När vi ska över Alperna väljer vi San Bernardino-passet. Upp i bergen, inte tunneln, med bensträckarpaus vid fin utsikt. I Lugano gör vi kväll.

Dag tre tillbringar vi i Lugano och dag fyra tar oss till Italien. Genom Milano, inte runt, och givetvis kör vi vilse. När vi har hittat rätt styr vi kosan mot havet och Cinque Terre. Vilken av byarna har jag inte bestämt än, men det kommer. I Cinque Terre ska vi äta gott, dricka gott och vandra, vandra, vandra. Och åka lite tåg. När vi tröttnar packar vi ihop och åker västerut. Ett stopp i Genua, på akvariet, är ett måste, och sen vidare upp på autostrada dei Fiori. Vart? Jag vet inte exakt. Albisola? Pietra Ligure? Alassio? Riva Ligure? Bordighera? Det kanske inte spelar så stor roll, och trivs vi inte åker vi vidare. Här ska vi sola och bada och äta mängder av pomeloglass. Vi ska åka på utflykt till San Remo, till Ventimiglia, till Dolceacqua och vad vi än kan komma på.

Jag tröttnar aldrig på Ligurien, men när vi lämnar Blomsterrivieran tar vi en annan väg hem, så vi kan trösta oss lite på Côte d’Azur. Monaco hoppar vi nog över, men Nice, Nice måste vi stanna i. Om inte annat så för att äta på Le Tire Bouchon i Gamla stan. Sen tar vi Saint Paul de Vence, bort till Arles och Nimes via Aix och sen norrut, via Lyon till Beaune, där vi stannar en natt eller två innan vi åker till Paris. Normandie får vänta till nästa gång, den här vändan fortsätter vi norrut till Bryssel. Våfflor, choklad och öl – det är grejor det. Hur vi tar oss hem därifrån känns inte särskilt intressant. Förmodligen är vi så trötta då att vi bara vill ta snabbaste motorvägen hem.

Så vad tror ni? Räcker fyra veckors semester?