Att berätta om det förflutna är att spegla sin samtid

Jag har inte kunnat släppa Signe. Det är ett par månader sedan jag läste Tillbaka till henne, och jag har inte kunnat släppa Signe. Både Signe själv och hennes historia, och Signe som symbol för kvinnorättsrörelsen och feminismen har gnagt sig in djupt. Det är när jag ramlar över en sådan här bok, drunkningsläser en sådan här bok, som jag inser till vilken grad jag verkligen saknar att känna mig representerad. Signes historia är på så många sätt min historia, om än i en annan tid och en annan kultur, och jag kunde ha varit hon. För hundra år sedan hade jag varit hon, om jag hade fått chansen till utbildning (vilket absolut inte är självklart, med tanke på min klassbakgrund). Jag beundrar så hennes mod, modet att stå för den hon är och det hon tror på, och modet att älska trots alla hinder, och jag fulgrät i en timme över det hon förlorar, det som så många i hennes situation aldrig ens fick. Det som jag fick, och som jag är tacksam för varenda dag, varenda sekund.

Och precis som jag ser mig själv, den jag skulle ha varit, i Signe, så ser jag min tid i hennes. De “moderna tiderna”, den feministiska vågen, backlashen, allt finns där. Signes kamp för rösträtten gav mig mod till årets valrörelser. Signe som vågade – vågade göra, vågade prata, vågade säga emot, vågade ständigt, ständigt agitera. Någon sade någon gång att sociala framsteg inte görs genom att man omvänder folk, utan att genom att folk med motsatta, “gamla” åsikter dör undan så nya tankar får plats att gro, växa sig starka och ta över. Till viss del är det sant, men nog går det att få folk att se saker ur andra perspektiv. Och framförallt går det att visa att det finns andra vägar att gå – att du, just du, som nu funderar över vägskälsvalet ser att du inte är ensam. Stigen är inte otrampad.

För övrigt anser jag att kommateringen i boken är till största delen helt briljant.

Advertisements