I’m too cool för mina mjukisar

För något år sedan funderade jag på vad andra föräldrar gjorde mot sina döttrar egentligen. Var och varannan småtjej jag stötte på hade tunna leggings, lågt skurna jeans, tajta tröjor, långa klänningar som skulle knös ner i overall och överdragsbyxor och andra plagg som inte precis uppmuntrade till bekvämlighet och rörelse. Pojkuniformen var mjukisbyxor och tröja i mjukt trikåtyg – i rätt storlek och lätt att tvätta och torktumla. Men nu? Nu har alla flickorna mjuka, följsamma, sköna kläder som inte är tunna och går sönder av minsta lilla, men heller inte obekväma – som de är, eller under skalkläder. Pojkarna däremot har mangrant jeans (och ingen stretch- eller mjukisvariant), samt en tröja med ett stort blaffigt, svettigt, aggressivt plasttryck på. Är man för stor och för cool för sköna kläder när man är pojke och 4-5 år?

(Och ja, jag vet att jeans kan vara bekvämt. Mina egna är välanvända, välslitna och ytterst följsamma. Men det är inte mjukis.)

Advertisements

Storasyster, lillebror – om kön och förväntningar

Häromdagen satt jag och pratade med en grupp kvinnor. Det visade sig att vi allihop var äldst i syskonskaran, och att vi allihop hade yngre bröder. (Vissa hade även fler syskon, men alla hade minst en lillebror.) Vi kom in på att prata om kön och genus, så som kvinnor i min omgivning tenderar att göra, och vi hade givetvis många gemensamma erfarenheter. Vi utbytte tankar och känslor om hur det är att vara den duktiga storasystern, om hur våra bröder fortfarande som vuxna blir mer klemade med och curlade, hur irriterande det var att vara både äldst och flicka, och hur det påverkade och fortfarande påverkar oss som människor och i olika relationer. Vi var rörande överens om att det ställdes olika krav på oss och våra bröder, inte utifrån oss som individer, utan utifrån vårt kön och vår plats i syskonskaran, och vi var lika överens om att det var onödigt, fel och jobbigt.

Men.

Efter en stund utbrister en av dem: “Men nog är det något speciellt med pojkar ändå…” Och där var skiljelinjen. Vi som bara har ett barn, de som har barn av samma kön, och till och med de som har konstellationen pojke-flicka, vi såg lika frågande ut allihop. Men de i gruppen som hade en flicka som äldsta barn, med ett eller flera småsyskon, varav minst en bror, tittade på varandra i samförstånd och började prata om sina duktiga, kompetenta tjejer, och sina gosiga, mysiga, underbara små pojkar. Om flickor som är kavata och vill klara sig själva, som kan så mycket och vill så mycket, om pojkar som älskar sin mamma och bara vill sitta i knät och kramas.

Vad är det som gör att just storasystrar är så väldans duktiga hela tiden? Vad är det som gör att småbröder är så gosiga? Är det någon naturlag som gör att det är lillebror som bor kvar hemma i källaren hos sina föräldrar tills han hittar en flickvän eller (föräldrarna) dör? Att det är lillebror som får tvätt och städning och annat fixat av mamma långt upp i åldrarna om han nu får för sig att flytta hemifrån? Att det är storasystrar som tar hand om, som doktorerar, som undervisar, som kan själva alltid, alltid? Eller är det så att flickor som får småsyskon behandlas annorlunda än pojkar som får småsyskon, och att flickor och pojkar får olika bemötande?

Man föds inte till kvinna

På sistone har jag fått ett par inbjudningar till olika events, som har riktat sig till “kvinnor och transpersoner”. Är det jag som är väck nu igen? För jag förstår inte. Ett. Är transmän välkomna i kvinnoseparatistiska sammanhang? Inte min sorts separatism, måste jag säga. Och två. Är inte transkvinnor kvinnor? Eller är det ett sätt att poängtera att eventet är för alla kvinnor, inte bara women-born-women (eller vad det nu heter nuförtiden)?

Jag är med på att en kan tycka att könsdikotomin är en chimär (inte den zoologiska betydelsen) och att det därmed inte är möjligt med separatistiska fora, men om en nu ändå ser poängen med det, då måste det ju ändå finnas någon logik i det hela. Eller anser vissa att både transmän och transkvinnor delar den kvinnliga erfarenheten? Nä, jag fattar inte.

Om nyttigheten i att byta perspektiv

I morse kom vi för sent till förskolan, barnet och jag. Nästan tio minuter. Och i dag innebar de tio minuterna att vi kom en bit in i frukosten. En pedagog och fyra barn satt och åt i rummet precis innanför kapprummet. Och eftersom förseningen delvis hade orsakats av en konflikt var både jag och barnet lite uppe i varv, och inte helt okej med att bara snabbkramas och säga hej då innanför dörren. Jag var lite stressad över att hinna till jobbet, lite ledsen över konflikten och lite orolig för hur mitt barn faktiskt mår. Barnet var ledsen (japp, jag kongruensböjer efter att Barnet är ett smeknamn – jag gillar inte t-genus när det gäller människor), kände sig obekräftad och var inte alls särskilt sugen på att tyst och lugnt smyga in till bordet. Förskolepedagogen var lite morgontrött, redan lite allmänt irriterad och kände sig störd i frukosten. Upplagt för krock, alltså. Och det låg på mig att lösa det. Att sätta mina behov och min irritation och min ledsenhet åt sidan ett tag för att få min unge att känna sig trygg och älskad, utan att pedagogen kände sig trampad på och åsidosatt.

Så jag kramade mitt barn ordentligt, förklarade att vi var sena och att de andra barnen ville ha matro, samt fick henne att förstå att om hon ville ha frukost var det bäst att vi sade hejdå så hon kunde gå in och äta. Hon accepterade min förklaring, kramade mig hårt tillbaka, och bad mig följa med henne in. Det tog sammanlagt ungefär två minuter från det att vi klev in genom ytterdörren tills att vi gick in i frukostrummet, så det var inte precis någon långbänk.

Vi gick in, och jag bad pedagog och barn om ursäkt för att vi var sena och kom och störde mitt i maten. Barnen runt bordet log mot mig och hälsade glatt på mitt barn. Pedagogen, däremot, var inte lika villig att ta det med en nypa salt, och gav mig en rätt syrlig kommentar. Jag vinkade till mitt barn, önskade alla barn runt bordet en trevlig dag, och gick därifrån med en brännande, kväljande känsla i magen.

Inte förrän jag var halvvägs till jobbet kom jag på vad det var jag kände. Skam. Inte ånger, inte skuld, inte irritation. Skam. Och det är det vidrigaste känslan i hela världen. Det förstörde hela min dag, och gick inte över förrän på eftermiddagen när jag fick krama mitt barn igen och höra om vilken rolig dag hon hade haft. Så funkade det? Ja, jo, det funkade ju såtillvida att jag verkligen förstod hur irriterad och besviken förskolläraren var. Men kommer det att göra så jag aldrig kommer för sent igen? Tveksamt. Visserligen gör jag rätt mycket för att slippa uppleva den där känslan igen, men eftersom jag inte kom för sent för att jävlas, eller för att jag inte tycker att det är viktigt att respektera lämnings- och mattider, så uppnådde förskolläraren inte mycket mer än att jag mådde dåligt och tappade lite av förtroendet för henne. Nu är det är ingen skada skedd – jag tycker att hon på det stora hela är en fantastisk pedagog, och mitt barn älskar henne – men nog känns det.

Nej, det största jag tar med mig från den här, på sätt och vis rätt triviala episoden, är en ännu större övertygelse om att jag ska göra allt som står i min makt för att inte ingjuta skamkänslor i mitt barn, vad det än gäller.

Den där känslan när allt man tror sig ha förstått ställs på ända

På sistone har jag funderat mycket över trans* och transpersoner. Frågan har dykt upp både här och där, och jag är hopplöst okunnig – så till den milda grad att det emellanåt har känts som om huvudet ska explodera, och jag förvandlas till en Vit Kränkt Man. Så. Med varning för att det här inlägget förmodligen kommer att vara cisnormativt till tusen – men förhoppningsvis inte transfobiskt- så ska jag försöka reda ut vad det är jag inte förstår, och vad tusan det är jag är så rädd för. Med utgångspunkt i diverse diskussioner jag har följt och texter jag har läst – i en enda röra.

Jag tror att knutpunkten ligger i att jag inte begriper det här med könsidentitet. Jag förstår inte hur man känner sig som kvinna eller man. Någon gav som tankeförslag att en skulle tänka sig att en vaknade en morgon i en annan kropp. Hur skulle det kännas att ha snopp i stället för snippa? Jag försöker och försöker, men det går inte. Jag skulle inte plötsligt känna mig som man, men jag går inte runt nu och känner mig som kvinna. Sen är jag ju fullständigt med på att det är jävligt lätt för mig att säga, jag vet ju att normen sällan skaver förrän man bryter mot den.

Min feministiska utgångspunkt är, och har väl alltid varit att kön är lika med biologiskt kön. Att snippa = kvinna = hon, och därmed punkt. Målet har varit detta, att definitionen av “kvinna” ska vara “vuxen människa med snippa”, varken mer eller mindre, att alla konnotationer och tillskrivna egenskaper ska frikopplas från ordet. När jag nu inser att det inte är så enkelt, så blir jag förvirrad. Om nu “kvinna” i stället är “en vuxen människa som definierar sig som kvinna” så känns det som ett steg tillbaka. Om det inte är kroppen, biologin, som definierar könet, riskerar vi då inte att falla tillbaka i det vi försökte skaka av oss, och låta ordet definieras av rollen? Att vara kvinna blir helt plötsligt att skapa kvinnlighet, det performativa könet blir definitionen. Nu tror jag inte att det är så, utan att poängen är att könet ska kopplas till den inneboende könsidentiteten, inte till kroppen, och inte till könsrollen. Och då är vi tillbaka i vad det där med könsidentitet egentligen är, och jag vacklade mellan att tro att jag är dum i huvudet, och att andra är galna.

Men så hände det sig så att jag lyssnade på Ring P1, något som vanligtvis är en jävligt dum idé, och fick en tanke. Om vi drar en parallell mellan kön och nationalitet. Jag går inte runt och känner mig svensk sådär varje dag, precis som jag inte går runt och känner mig som kvinna. Båda är ett faktum, men ingen större del av min identitet. (Jag går inte runt och känner mig som en flata hela tiden, heller, även om det är en större del av mig.) Och jag är så trött på alla som ska försöka definiera svenskheten, låda in den lite fint och sätta en söt etikett på. Precis som det finns många, många sätt att vara kvinna på, så finns det många sätt att vara svensk på. Och precis som det inte finns någon motsättning mellan att definiera ordet “svensk” utifrån födelseort eller medborgarskap och sedan fylla begreppet med mängder av olika konnotationer, och att låta alla själva bestämma huruvida de är svenskar eller inte, så finns det ingen motsättning mellan att frikoppla substantivet kvinna och pronomenet hon från en begränsad mängd könsrollsegenskaper, och att låta alla definiera sin egen könsidentitet. Och precis som man kan identifiera sig med mer än ett land och/eller en region i taget, så är inte heller kön en dikotomi. Och man måste inte välja ett fack och stanna där.

Med detta sagt så inser jag att jag inte ens kan förstå vidden av min cisnormativitet, men nu börjar glasögonen ta form. De är inte slipade än, men jag har åtminstone insett att jag behöver ett par. Jag är definitivt inte redo att börja kalla alla människor “hen” tills de ber mig använda ett annat pronomen, men jag ska jobba ännu mer på att inte köna.

(Det där jag hade tänkt om jämförelsen mellan cisnormativitet och heteronormativitet får vänta till en annan dag.)