En lovsång till inkonsekvensen

Jag är en sån där förälder som många stör sig på. En sån där som inte alls håller med om att grundprinciperna i barnuppfostran ska vara att man “är konsekvent”, att man “visar en enad front mot barnet/-n” och att man “vågar sätta gränser för barnet/-n”.

Livet är inte konsekvent. Ibland är jag jättetrött och orkar bara läsa en godnattsaga, ibland är jag på riktigt läs- och goshumör och det blir fem. Varför skulle jag då envisas med att det alltid blir två sagor, varken mer eller mindre? Hemma hos ena mormor och morfar får treåringen hoppa i sängen, men inte hos de andra. Skulle jag då driva igenom en konsekvent regel åt ena eller andra hållet?

Nej, jag låter inte min unge springa runt och gapa i affären, jag låter inte henne få precis som hon vill när hon vill och hon kan inte gnälla eller gråta sig till något. Men det är alltid okej för henne att be om en glass i affären, oavsett om det är en tisdag i november eller en fredag i juli. Precis som det alltid är okej för mig att säga nej. Och har jag sagt nej till något, vad det än månde vara, så är jag inte för stolt för att ändra mig om hon kommer med bra argument. Tydligen är det här jätteprovocerande, inte bara för Familjelivsgänget utan även för vissa i min närhet.

Vi som föräldrar är inte heller alltid överens. Jag förstår mig inte på dem som måste snacka ihop sig först om minsta lilla sak, för att sedan vara överens inför barnet/-n. Vi tycker inte alltid lika, och det måste ju få vara okej. Vi diskuterar oss fram till en lösning, tillsammans, allihop, och allas röst är lika mycket värd. Givetvis blir det inte alltid majoritetsbeslut – men alla har rätt att ha en åsikt.

Och nu har jag redan tappat tråden (eftersom jag har skrivit det här inlägget lite då och då under större delen av en arbetsdag. Vi får väl se om det blir något mer välformulerat nästa gång.) Stavningsgranska? Nä, jag orkar inte i dag. Don’t hate me.

Advertisements