Ce ne sont pas vos oignons! Mais oui!

Det här är ingen matlagningsblogg – åtminstone tror jag inte det – men det här är ett ämne, och en rätt, som ligger mig varmt om hjärtat, och som få verkar kunna laga, av alla konstiga recept att döma. Så. without further ado, här kommer det. Paradrätten. Det hemliga receptet.

Soupe à l’oignon gratinée.

Skala och halvera ett gäng ganska små gula lökar. Skiva tunt. Skala och hacka några vitlöksklyftor. Häll generöst med smör och olja (inget margarin, och ingen jävla smör-/oljeblandning på flaska) i en stekpanna – helst i gjutjärn. När det blir varmt och bubblar och drar ihop sig, släng i lite salt, lite socker och en tesked god senap (hemmagjord, stark och grovkornig om jag får välja) och rör om. Skyffla sen i den gula löken (gör man till många får man steka löken i omgångar) och fräs på ganska hög värme under omrörning tills den börjar bli brun, men absolut inte bränd. Häll då i vitlöken, sänk värmen och låt puttra tills löken är riktigt mjuk, så att den smälter i munnen. (Det tar minst tio minuter.) Pudra över lite mjöl och rör runt. Lägg över löken i en gryta, deglacera stekpannan med vitt vin och häll över i grytan. Häll på vatten och mörk oxbuljong på tärning. Koka upp, låt sjuda och smaka av med salt, peppar och färsk timjan. En liten kladd äppelmos kan vara pricken över i. När soppan är till belåtenhet, häll upp i ugnsfasta skålar, lägg i bröd (gärna stora tärningar av dagsgammalt vetesurdegsbröd), strö över riven ost och gratinera i ugnen tills osten smält och fått färg. Ät med största försiktighet utan att bränna tunga eller fingrar. Et c’est tout.

Advertisements