Att vara privilegierad och inte – om intersektionalitet och kulturrelativism

Jag har tänkt mycket på privilegier på sistone. Det pratas väldigt mycket om det just nu, på alla håll, och jag känner mig så extremt privilegierad. Sedan gjorde jag det här testet, och blev förvånad. Gick vidare till det här, och fortsatte att vara förvånad. Inte privilegierad. Disprivileged. Jag? Visst, jag är kvinna, och flata, och inte helt able-bodied och har diverse andra skavanker, men ändå – jag trodde att det faktum att jag var vit europé, cis och högutbildad skulle mer än väl väga upp det. (Sen kan vi ju prata klassresor en annan gång, kanske.) Jag förnekar inte att det finns heteroprivilegier, inte alls, men jag känner mig så extremt privilegierad som får leva just här, just nu. Att jag får vara mamma fullt ut. Att jag får gifta mig med den jag älskar. Det är ingenting jag tar för givet, och även om det är ett tecken på underordning och diskriminering att jag inte ser det som självklart, så är jag så otroligt tacksam.

Och speaking of att vara mamma – där har vi det privilegium jag faktiskt har svårast att hantera och förhålla mig till. Mina vuxenprivilegier. Mina vithets- och cisprivilegier är förhållandevis enkla – bara att ligga lågt, ge tolkningsföreträde och lyssna mer än jag pratar. Men är det samma sak med att vara vuxen? Kan jag backa där? Kan jag låta bli att utöva makt? Nej, inte på samma sätt. Föräldraskap går i viss mån ut på att utöva makt, det är en del av den grundläggande poängen.

För mig är den här balansgången ursvår. Mitt barn är en människa, i sin egen rätt, men till skillnad från andra, vuxna, människor, som saknar vissa privilegier som jag åtnjuter, så måste jag emellanåt utöva makt över henne. Ja, hon har absolut tolkningsföreträde angående hur det är att vara barn, men det betyder inte att jag i varje enskild stund bara ska hålla käft och lyssna. (Ja, jag begriper att en stor skiljelinje här är att en person som har en annan hudfärg, som är trans*, som är icke-hetero och så vidare, har och är det, medan barndomen är ett övergående tillstånd. *Rasifieringen* kanske, förhoppningsvis, kan komma att förändras, strukturer kan kanske sprängas och dö, och därmed privilegier och underordning, men på den enskilda individnivån är ens person inte ett övergångsstadium.)

Hur utövar man föräldraskap utan att utöva makt? Går det? Är det ens eftersträvansvärt? Jag vill inte se mitt barn som ett projekt, ett råmaterial som det är min uppgift att stöpa och forma och mejsla och slipa tills jag har fått fram en “perfekt” individ (oavsett om man med “perfekt” menar en produktiv och engagerad samhällsmedborgare eller en så långt det är möjligt en ärr- och bagagefri vuxen med bra självkänsla och stort självförtroende, som tar sig an världen och är sann mot sig själv). Självklart vill jag att mitt barn ska må bra, att hon ska bli lycklig och känna att hon har en plats och ett värde, men så fort jag börjar se henne som ett hobbyprojekt med ett önskvärt slutmål – är det inte i den stunden mitt maktutövande och min privilegietillämpning blir av ondo?

Advertisements

Om att egentligen vilja vilja

Det råder babyboom i min internetkompiskrets. Eller nej, nu överdriver jag. Men det känns som om det är många som är gravida, många som funderar på fler barn, några som har nyfödingar. Det låter så mysigt.

Här ute i den formerly known as verkliga världen finns det inte så många bebisar runtomkring mig. Här är det snarare så att de minsta börjar bli större och inte fullt så needy hela tiden, de börjar utforska världen och leka med sina syskon och andra större barn. Och det verkar så mysigt. Föräldrarna börjar slappna av lite, och komma ur den där förlamande, arga, lättirriterade koman och hitta tillbaka till sig själva lite.

Och därmed kommer tankarna igen. Gjorde vi fel?

Jag älskar mitt liv. Jag älskar mitt barn. Jag älskar vår familj. När jag försöker se några år framåt i tiden så ser jag en trojka, inte en kvartett (eller kvintett – minns det där jag sa om ett barn eller tre). Jag älskar att jag orkar (oftast) vara den förälder jag vill vara, att det finns gott om utrymme för oss alla att vara både individer och delar av en familj, att jag inte reagerar på att min fru vill gå ut en kväll med att jag inte orkar vara ensam, inte orkar natta ensam. Jag känner absolut noll lust att börja om. Blotta tanken på nattvak, blöjor, konstant bärande (och kroppskontakt) och det totala kravet på närvaro och tillgänglighet får det att krypa i mig. Och ändå är det något litet som skaver. Skulle vi ha gjort som så många andra och försökt få till en tvåa ungefär tills ettan var drygt två år? Då tittade jag på mina vänner och avundades dem inte det minsta, där de gick omkring som hålögda zombier (lätt överdrift, kanske), men det kanske ändå var värt det? Två år är trots allt en begränsad tid, och nu har ju syskon kul ihop. När de inte försöker slå ihjäl varandra, förstås, eller hjälpas åt att driva sina föräldrar till vansinne. Och det där mysiga, att planera, att lyckas, att vänta, att landa. Och bebisar ju lite gosiga också.

Men nej. Det är absolut något som skaver, men oavsett om det är att jag någonstans önskar mig ett barn till, eller om det bara är själva normen och normbrottet, så gör det ingen skillnad. Jag måste bara återigen inse att ja, det är saker jag skulle vilja uppleva igen. Ja, det finns saker vi går miste om. Men det vi vinner är större. Jag är ingen flerbarnsförälder – jag skulle inte orka. Vi går miste om att se en fin syskonrelation växa fram, men vi slipper avundsjukan, svartsjukan, dramat, ljudnivån, bråken och mycket annat.

Jag inser att ur mångas perspektiv är egoistisk, att jag sätter mitt eget behov av tid och lugn och ro högre än mitt barns behov av ett syskon. Men precis lika övertygad som jag faktiskt är om att det finns vinster för mig som förälder att stanna vid ett barn, lika övertygad är jag om att det finns liknande vinster för mitt barn. Hon kommer kanske att sakna ett syskon. Hon kanske kommer att idealisera syskonrelationen och vara säker på att hon har gått miste om något stort. Och det kanske hon har. Men hon har vunnit föräldrar som har tid och som orkar, hon har vunnit möjligheten att få växa upp i lugn och ro och självklarhet och hon måste, som alla andra och vad gäller allting, lära sig att hantera de förutsättningar hon fick. Det är så här vår familj ser ut, helt enkelt.

I grund och botten handlar det om det här: Jag önskar att livet inte vore linjärt. Jag önskar att jag kunde blanda upp nutiden med en eftermiddag med tvåmånadersbebisen, en morgon med ettåringen, en utflykt med tvååringen. När mitt barn blir tonåring kommer jag med allra största sannolikhet att önska mig en dag med fyraåringen. Problemet är inte att livet går för fort eller att jag inte uppskattar nuet. Problemet är att jag saknar alla andra (nåja) nu:n som har föregått detta.

Identitet som summan av alla grupper en anser sig tillhöra

Jag är alltid ett freak. I alla grupper jag har tillhört så är det jag som sticker ut, jag som skaver, jag som är fel. Eller så känner alla så? Även i spretiga grupper, där alla är olika utom vad gäller den enda sak vi har gemensamt, i grupper där alla är freaks, så är det några som hittar varandra mer, klickar mer. Är det två olika frågor, kanske? Dels att jag alltid är fel, har för lite kulturellt kapital, har fel språkbruk, tittar på fel tv-program, läser fel böcker, har konstig humor, och dels att jag alltid bara hänger med, aldrig är någons förstahandsval, aldrig är självklar. Nu låter jag självömkande, men det är absolut inte meningen. Och jag låter som en tonåring, något jag hade hoppats att jag skulle ha vuxit ifrån vid det här laget.

Är alla människor i grunden ensamma? Jag skulle så gärna vilja uppleva världen och livet genom någon annans filter en stund, att se omgivningen, kanske mig själv, genom någon annans ögon. Jag skulle så gärna vilja veta vad som är allmängiltigt och vad som är egenheter.

Och för att återknyta till början – vad är det som gör att jag alltid är fel? Är det kombinationen av egenskaper och intressen? Är det yrkesvalet? Är det klassresan och -komplexet? Måste man välja mellan kulturnytt och Doctor Who? Måste man gilla engelska deckare på tv bara för att man roas av svensk grammatik? Och varför är gränsen så fin och luddig mellan intresse och besatthet – och varför vet jag aldrig var den gränsen går?