Att vara privilegierad och inte – om intersektionalitet och kulturrelativism

Jag har tänkt mycket på privilegier på sistone. Det pratas väldigt mycket om det just nu, på alla håll, och jag känner mig så extremt privilegierad. Sedan gjorde jag det här testet, och blev förvånad. Gick vidare till det här, och fortsatte att vara förvånad. Inte privilegierad. Disprivileged. Jag? Visst, jag är kvinna, och flata, och inte helt able-bodied och har diverse andra skavanker, men ändå – jag trodde att det faktum att jag var vit europé, cis och högutbildad skulle mer än väl väga upp det. (Sen kan vi ju prata klassresor en annan gång, kanske.) Jag förnekar inte att det finns heteroprivilegier, inte alls, men jag känner mig så extremt privilegierad som får leva just här, just nu. Att jag får vara mamma fullt ut. Att jag får gifta mig med den jag älskar. Det är ingenting jag tar för givet, och även om det är ett tecken på underordning och diskriminering att jag inte ser det som självklart, så är jag så otroligt tacksam.

Och speaking of att vara mamma – där har vi det privilegium jag faktiskt har svårast att hantera och förhålla mig till. Mina vuxenprivilegier. Mina vithets- och cisprivilegier är förhållandevis enkla – bara att ligga lågt, ge tolkningsföreträde och lyssna mer än jag pratar. Men är det samma sak med att vara vuxen? Kan jag backa där? Kan jag låta bli att utöva makt? Nej, inte på samma sätt. Föräldraskap går i viss mån ut på att utöva makt, det är en del av den grundläggande poängen.

För mig är den här balansgången ursvår. Mitt barn är en människa, i sin egen rätt, men till skillnad från andra, vuxna, människor, som saknar vissa privilegier som jag åtnjuter, så måste jag emellanåt utöva makt över henne. Ja, hon har absolut tolkningsföreträde angående hur det är att vara barn, men det betyder inte att jag i varje enskild stund bara ska hålla käft och lyssna. (Ja, jag begriper att en stor skiljelinje här är att en person som har en annan hudfärg, som är trans*, som är icke-hetero och så vidare, har och är det, medan barndomen är ett övergående tillstånd. *Rasifieringen* kanske, förhoppningsvis, kan komma att förändras, strukturer kan kanske sprängas och dö, och därmed privilegier och underordning, men på den enskilda individnivån är ens person inte ett övergångsstadium.)

Hur utövar man föräldraskap utan att utöva makt? Går det? Är det ens eftersträvansvärt? Jag vill inte se mitt barn som ett projekt, ett råmaterial som det är min uppgift att stöpa och forma och mejsla och slipa tills jag har fått fram en “perfekt” individ (oavsett om man med “perfekt” menar en produktiv och engagerad samhällsmedborgare eller en så långt det är möjligt en ärr- och bagagefri vuxen med bra självkänsla och stort självförtroende, som tar sig an världen och är sann mot sig själv). Självklart vill jag att mitt barn ska må bra, att hon ska bli lycklig och känna att hon har en plats och ett värde, men så fort jag börjar se henne som ett hobbyprojekt med ett önskvärt slutmål – är det inte i den stunden mitt maktutövande och min privilegietillämpning blir av ondo?

Om att egentligen vilja vilja

Det råder babyboom i min internetkompiskrets. Eller nej, nu överdriver jag. Men det känns som om det är många som är gravida, många som funderar på fler barn, några som har nyfödingar. Det låter så mysigt.

Här ute i den formerly known as verkliga världen finns det inte så många bebisar runtomkring mig. Här är det snarare så att de minsta börjar bli större och inte fullt så needy hela tiden, de börjar utforska världen och leka med sina syskon och andra större barn. Och det verkar så mysigt. Föräldrarna börjar slappna av lite, och komma ur den där förlamande, arga, lättirriterade koman och hitta tillbaka till sig själva lite.

Och därmed kommer tankarna igen. Gjorde vi fel?

Jag älskar mitt liv. Jag älskar mitt barn. Jag älskar vår familj. När jag försöker se några år framåt i tiden så ser jag en trojka, inte en kvartett (eller kvintett – minns det där jag sa om ett barn eller tre). Jag älskar att jag orkar (oftast) vara den förälder jag vill vara, att det finns gott om utrymme för oss alla att vara både individer och delar av en familj, att jag inte reagerar på att min fru vill gå ut en kväll med att jag inte orkar vara ensam, inte orkar natta ensam. Jag känner absolut noll lust att börja om. Blotta tanken på nattvak, blöjor, konstant bärande (och kroppskontakt) och det totala kravet på närvaro och tillgänglighet får det att krypa i mig. Och ändå är det något litet som skaver. Skulle vi ha gjort som så många andra och försökt få till en tvåa ungefär tills ettan var drygt två år? Då tittade jag på mina vänner och avundades dem inte det minsta, där de gick omkring som hålögda zombier (lätt överdrift, kanske), men det kanske ändå var värt det? Två år är trots allt en begränsad tid, och nu har ju syskon kul ihop. När de inte försöker slå ihjäl varandra, förstås, eller hjälpas åt att driva sina föräldrar till vansinne. Och det där mysiga, att planera, att lyckas, att vänta, att landa. Och bebisar ju lite gosiga också.

Men nej. Det är absolut något som skaver, men oavsett om det är att jag någonstans önskar mig ett barn till, eller om det bara är själva normen och normbrottet, så gör det ingen skillnad. Jag måste bara återigen inse att ja, det är saker jag skulle vilja uppleva igen. Ja, det finns saker vi går miste om. Men det vi vinner är större. Jag är ingen flerbarnsförälder – jag skulle inte orka. Vi går miste om att se en fin syskonrelation växa fram, men vi slipper avundsjukan, svartsjukan, dramat, ljudnivån, bråken och mycket annat.

Jag inser att ur mångas perspektiv är egoistisk, att jag sätter mitt eget behov av tid och lugn och ro högre än mitt barns behov av ett syskon. Men precis lika övertygad som jag faktiskt är om att det finns vinster för mig som förälder att stanna vid ett barn, lika övertygad är jag om att det finns liknande vinster för mitt barn. Hon kommer kanske att sakna ett syskon. Hon kanske kommer att idealisera syskonrelationen och vara säker på att hon har gått miste om något stort. Och det kanske hon har. Men hon har vunnit föräldrar som har tid och som orkar, hon har vunnit möjligheten att få växa upp i lugn och ro och självklarhet och hon måste, som alla andra och vad gäller allting, lära sig att hantera de förutsättningar hon fick. Det är så här vår familj ser ut, helt enkelt.

I grund och botten handlar det om det här: Jag önskar att livet inte vore linjärt. Jag önskar att jag kunde blanda upp nutiden med en eftermiddag med tvåmånadersbebisen, en morgon med ettåringen, en utflykt med tvååringen. När mitt barn blir tonåring kommer jag med allra största sannolikhet att önska mig en dag med fyraåringen. Problemet är inte att livet går för fort eller att jag inte uppskattar nuet. Problemet är att jag saknar alla andra (nåja) nu:n som har föregått detta.

Om nyttigheten i att byta perspektiv

I morse kom vi för sent till förskolan, barnet och jag. Nästan tio minuter. Och i dag innebar de tio minuterna att vi kom en bit in i frukosten. En pedagog och fyra barn satt och åt i rummet precis innanför kapprummet. Och eftersom förseningen delvis hade orsakats av en konflikt var både jag och barnet lite uppe i varv, och inte helt okej med att bara snabbkramas och säga hej då innanför dörren. Jag var lite stressad över att hinna till jobbet, lite ledsen över konflikten och lite orolig för hur mitt barn faktiskt mår. Barnet var ledsen (japp, jag kongruensböjer efter att Barnet är ett smeknamn – jag gillar inte t-genus när det gäller människor), kände sig obekräftad och var inte alls särskilt sugen på att tyst och lugnt smyga in till bordet. Förskolepedagogen var lite morgontrött, redan lite allmänt irriterad och kände sig störd i frukosten. Upplagt för krock, alltså. Och det låg på mig att lösa det. Att sätta mina behov och min irritation och min ledsenhet åt sidan ett tag för att få min unge att känna sig trygg och älskad, utan att pedagogen kände sig trampad på och åsidosatt.

Så jag kramade mitt barn ordentligt, förklarade att vi var sena och att de andra barnen ville ha matro, samt fick henne att förstå att om hon ville ha frukost var det bäst att vi sade hejdå så hon kunde gå in och äta. Hon accepterade min förklaring, kramade mig hårt tillbaka, och bad mig följa med henne in. Det tog sammanlagt ungefär två minuter från det att vi klev in genom ytterdörren tills att vi gick in i frukostrummet, så det var inte precis någon långbänk.

Vi gick in, och jag bad pedagog och barn om ursäkt för att vi var sena och kom och störde mitt i maten. Barnen runt bordet log mot mig och hälsade glatt på mitt barn. Pedagogen, däremot, var inte lika villig att ta det med en nypa salt, och gav mig en rätt syrlig kommentar. Jag vinkade till mitt barn, önskade alla barn runt bordet en trevlig dag, och gick därifrån med en brännande, kväljande känsla i magen.

Inte förrän jag var halvvägs till jobbet kom jag på vad det var jag kände. Skam. Inte ånger, inte skuld, inte irritation. Skam. Och det är det vidrigaste känslan i hela världen. Det förstörde hela min dag, och gick inte över förrän på eftermiddagen när jag fick krama mitt barn igen och höra om vilken rolig dag hon hade haft. Så funkade det? Ja, jo, det funkade ju såtillvida att jag verkligen förstod hur irriterad och besviken förskolläraren var. Men kommer det att göra så jag aldrig kommer för sent igen? Tveksamt. Visserligen gör jag rätt mycket för att slippa uppleva den där känslan igen, men eftersom jag inte kom för sent för att jävlas, eller för att jag inte tycker att det är viktigt att respektera lämnings- och mattider, så uppnådde förskolläraren inte mycket mer än att jag mådde dåligt och tappade lite av förtroendet för henne. Nu är det är ingen skada skedd – jag tycker att hon på det stora hela är en fantastisk pedagog, och mitt barn älskar henne – men nog känns det.

Nej, det största jag tar med mig från den här, på sätt och vis rätt triviala episoden, är en ännu större övertygelse om att jag ska göra allt som står i min makt för att inte ingjuta skamkänslor i mitt barn, vad det än gäller.

Om alla vore mer som jag hade mitt liv varit mycket lättare

Jag förstår mig inte på det där som andra verkar se som en sanning – att det är tur att vi är olika. Visst är det så på flera plan, men gudar vad skönt det hade varit om fler var som jag.

Treåringen har flera kompisar – på förskolan och hemma, kompisar som bara är hennes och kompisar som är barn till våra kompisar och kompisar som ingår i någon slags kompisfamiljegemenskap. Ibland är det svårt för mig att förhålla mig till dessa kompisar och deras föräldrar.

Häromdagen kom min dotter hem från förskolan och var ledsen. “I morgon måste du göra tofsar i mitt hår!” “Ja, det kan jag väl göra”, svarade jag, “men varför är det så viktigt?” “För att annars säger Kompis att jag är ful! Jag vill inte vara ful. Och jag vill vara med.” Mitt hjärta gick i tusen bitar.

Hur ska jag få min dotter att förstå att hon är finast i världen utan att lära henne att det är viktigt att vara fin? Hur ska jag hjälpa henne att hitta en egen stil samtidigt som jag lär henne att andras intryck har betydelse för det bemötande hon får, utan att jag samtidigt lär henne att vara beroende av andras åsikter och bekräftelse? Hur hittar vi balansen mellan en önskan om att passa in, vara en i flocken och som alla andra, och ett behov av att vara sann mot sig själv?

Än så länge har jag ett ganska viljestarkt och egensinnigt barn, och det är jag glad och stolt över. Hon vet vad hon vill och agerar därefter, och hur irriterande och enerverande det än är emellanåt (för oss föräldrar, och kanske ännu mer för förskolepedagogerna) så tycker jag att det är sunt och nyttigt att hon inte automatiskt gör som någon säger.

Kompisen som säger att min dotter är ful (om hon nu gör det) blir väldigt peppad hemifrån för sitt utseende. För mamman är det väldigt, väldigt viktigt att dottern ser proper ut, att det syns att hon är flicka, och att hon lär sig vara trygg i att hon ser bra ut och passar in. I teorin tycker förstås mamman att man inte säger till andra att de är fula, men hon ser inte alls kopplingen mellan alla de gånger hon talar om för sin dotter hur söt hon är i sina tofsar, och det faktum att hennes dotter berättar för min att hon är ful utan nämnda tofsar.

Så tänk, om alla hade tänkt och resonerat som jag – så mycket magont jag hade blivit besparad.

En lovsång till inkonsekvensen

Jag är en sån där förälder som många stör sig på. En sån där som inte alls håller med om att grundprinciperna i barnuppfostran ska vara att man “är konsekvent”, att man “visar en enad front mot barnet/-n” och att man “vågar sätta gränser för barnet/-n”.

Livet är inte konsekvent. Ibland är jag jättetrött och orkar bara läsa en godnattsaga, ibland är jag på riktigt läs- och goshumör och det blir fem. Varför skulle jag då envisas med att det alltid blir två sagor, varken mer eller mindre? Hemma hos ena mormor och morfar får treåringen hoppa i sängen, men inte hos de andra. Skulle jag då driva igenom en konsekvent regel åt ena eller andra hållet?

Nej, jag låter inte min unge springa runt och gapa i affären, jag låter inte henne få precis som hon vill när hon vill och hon kan inte gnälla eller gråta sig till något. Men det är alltid okej för henne att be om en glass i affären, oavsett om det är en tisdag i november eller en fredag i juli. Precis som det alltid är okej för mig att säga nej. Och har jag sagt nej till något, vad det än månde vara, så är jag inte för stolt för att ändra mig om hon kommer med bra argument. Tydligen är det här jätteprovocerande, inte bara för Familjelivsgänget utan även för vissa i min närhet.

Vi som föräldrar är inte heller alltid överens. Jag förstår mig inte på dem som måste snacka ihop sig först om minsta lilla sak, för att sedan vara överens inför barnet/-n. Vi tycker inte alltid lika, och det måste ju få vara okej. Vi diskuterar oss fram till en lösning, tillsammans, allihop, och allas röst är lika mycket värd. Givetvis blir det inte alltid majoritetsbeslut – men alla har rätt att ha en åsikt.

Och nu har jag redan tappat tråden (eftersom jag har skrivit det här inlägget lite då och då under större delen av en arbetsdag. Vi får väl se om det blir något mer välformulerat nästa gång.) Stavningsgranska? Nä, jag orkar inte i dag. Don’t hate me.