Men jag är inte bitter!

Dagens pet peeve: Folk som Vågar Vägra Facebook, men som blir sura, irriterade och/eller arga för att de inte blir inkluderade i sånt som händer på Facebook.

Exempel: Den som tycker att man ska ringa och prata och berätta saker i stället för att skriva statusar som ens hundra närmsta vänner kan läsa. Näe, så viktigt är det inte. Om något är viktigt och jag vill att du ska veta, då hör jag av mig personligen, förstås. Men att min unge har lärt sig ett nytt ord, jag har hittat nya tallrikar, den där boken som var så bra som jag vill tipsa om – sånt slängs ut i flödet för den som vill ta del av det. Men visst, jag kanske ska börja ringa mina VVF-vänner varje gång jag gör ett inlägg.

Exempel: När jag blir sugen på att gå ut och ta en öl eller en fika och vill ha sällskap – då ringer inte jag runt och betar av kompisar en efter en. Jag frågar på Facebook. Om jag saknar just dig och längtar efter just ditt sällskap, då ringer jag förstås dig. Vill jag bara höra om någon är sugen på att hänga  frågar jag hellre tvåhundra pers på en gång.

Exempel: När man är med i en grupp som emellanåt planerar olika evenemang och sammankomster, och den här planeringen sker på Facebook, då kan man visst begära att få veta var, när, hur och vilka. Men kom inte och be mig redogöra för allt som skrivs i gruppen och eventet.

Enkelt, va? Det är absolut ett fritt val att vara eller inte vara – oavsett var. Men då måste man acceptera nackdelarna.

Advertisements

Välvilligheten står mig upp i halsen

Tänk att frasen “två mammor som älskar en är mycket bättre än en pappa som inte vill ha en” inte bara fortfarande yttras, utan fortfarande anses peppande och vidsynt. Jag blir så trött. När jag beklagar mig över heteronormen, över biologistdiskursen, över att behöva komma ut om och om och fucking om igen, då behöver jag inga tröstande kommentarer om att jag är en bra mamma, eller åtminstone bättre än en frånvarande/och eller knarkande pappa.

Varför känner heteromänniskor ett sånt skriande behov av att tala om för mig att jag har existensberättigande? Att mitt kärlek är exakt densamma som deras? Att de tycker att är lite extra fint att mitt barn finns?

Jag behöver ingen bekräftelse på att jag och min familj är precis som alla andra. Klart att det är bättre än de kompisar som låter det slinka ut att de innerst inne tycker synd om mig för att jag inte kan sitta och leta likheter mellan mitt barn och mig, och resten av min släkt. Och det är i sin tur bättre än öppet förakt och hat. Men de låter mig aldrig glömma, slippa förhålla mig till heteronormen och bara vara.