Om alla vore mer som jag hade mitt liv varit mycket lättare

Jag förstår mig inte på det där som andra verkar se som en sanning – att det är tur att vi är olika. Visst är det så på flera plan, men gudar vad skönt det hade varit om fler var som jag.

Treåringen har flera kompisar – på förskolan och hemma, kompisar som bara är hennes och kompisar som är barn till våra kompisar och kompisar som ingår i någon slags kompisfamiljegemenskap. Ibland är det svårt för mig att förhålla mig till dessa kompisar och deras föräldrar.

Häromdagen kom min dotter hem från förskolan och var ledsen. “I morgon måste du göra tofsar i mitt hår!” “Ja, det kan jag väl göra”, svarade jag, “men varför är det så viktigt?” “För att annars säger Kompis att jag är ful! Jag vill inte vara ful. Och jag vill vara med.” Mitt hjärta gick i tusen bitar.

Hur ska jag få min dotter att förstå att hon är finast i världen utan att lära henne att det är viktigt att vara fin? Hur ska jag hjälpa henne att hitta en egen stil samtidigt som jag lär henne att andras intryck har betydelse för det bemötande hon får, utan att jag samtidigt lär henne att vara beroende av andras åsikter och bekräftelse? Hur hittar vi balansen mellan en önskan om att passa in, vara en i flocken och som alla andra, och ett behov av att vara sann mot sig själv?

Än så länge har jag ett ganska viljestarkt och egensinnigt barn, och det är jag glad och stolt över. Hon vet vad hon vill och agerar därefter, och hur irriterande och enerverande det än är emellanåt (för oss föräldrar, och kanske ännu mer för förskolepedagogerna) så tycker jag att det är sunt och nyttigt att hon inte automatiskt gör som någon säger.

Kompisen som säger att min dotter är ful (om hon nu gör det) blir väldigt peppad hemifrån för sitt utseende. För mamman är det väldigt, väldigt viktigt att dottern ser proper ut, att det syns att hon är flicka, och att hon lär sig vara trygg i att hon ser bra ut och passar in. I teorin tycker förstås mamman att man inte säger till andra att de är fula, men hon ser inte alls kopplingen mellan alla de gånger hon talar om för sin dotter hur söt hon är i sina tofsar, och det faktum att hennes dotter berättar för min att hon är ful utan nämnda tofsar.

Så tänk, om alla hade tänkt och resonerat som jag – så mycket magont jag hade blivit besparad.

Advertisements