I’m too cool för mina mjukisar

För något år sedan funderade jag på vad andra föräldrar gjorde mot sina döttrar egentligen. Var och varannan småtjej jag stötte på hade tunna leggings, lågt skurna jeans, tajta tröjor, långa klänningar som skulle knös ner i overall och överdragsbyxor och andra plagg som inte precis uppmuntrade till bekvämlighet och rörelse. Pojkuniformen var mjukisbyxor och tröja i mjukt trikåtyg – i rätt storlek och lätt att tvätta och torktumla. Men nu? Nu har alla flickorna mjuka, följsamma, sköna kläder som inte är tunna och går sönder av minsta lilla, men heller inte obekväma – som de är, eller under skalkläder. Pojkarna däremot har mangrant jeans (och ingen stretch- eller mjukisvariant), samt en tröja med ett stort blaffigt, svettigt, aggressivt plasttryck på. Är man för stor och för cool för sköna kläder när man är pojke och 4-5 år?

(Och ja, jag vet att jeans kan vara bekvämt. Mina egna är välanvända, välslitna och ytterst följsamma. Men det är inte mjukis.)

Advertisements

Nej, jag blir fan aldrig nöjd

Jag läser allt fler artiklar, reportage, informationsbroschyrer och liknande som rör graviditet, förlossningar och spädbarn (nej, jag är inte gravid, och inte heller min fru) där man inte längre pratar om ”mamma och pappa”. Najs, kanske man tänker nu. Eller inte. Faktum är att ”mamman och hennes partner” stör mig mycket mer. När det står ”mamman och pappan” tänker jag något om heteronormativitet och känner mig osynliggjord. När det står om mamman och hennes partner blir jag bara störd. Dels tydliggör den språkkonstruktionen än mer att det bara finns en mamma, nämligen Mamman, och dels reducerar den den andra föräldern till att bara ha en relation till mamman, inte till barnet.

Visst var jag under graviditeten minst lika mycket en partner till en gravid kvinna som jag var blivande förälder. Visst var jag med på förlossningen framförallt som stöd till min fru, i andra hand som (blivande) förälder. Men sedan? Jag vill inte bli inträngd i en snäv roll som mammans partner – vilken förälder vill det? Jag är inte mitt barns styv-/bonusförälder, jag är hennes förälder. Hennes mamma.

Hur svårt kan det i en artikel om en förlossningsklinik vara att skriva ”den födande mamman (cisnormativt, jag vet)/föräldern” respektive ”barnets andra förälder eller annan medföljande”? Om man skriver ”mamma och pappa” har man bara inte tänkt, men när man skriver ”mamman och hennes partner” har helt enkelt tänkt fel eller inte tillräckligt länge. Syftet är väl gott, antar jag, men det låter som om skribenten inte har fattat grejen.

Om man vore religiös kanske det hade löst sig

Tänk att vad det än annars gäller så är föräldrar okej med att deras barn och de själva inte är top notch, men inte när det gäller tryggheten. Alla barn är alltid så himla *trygga*. Och den tryggheten används som ett argument och ett slagträ. Föräldrar som femminutersmetodar sina barn hävdar att barnen blir så trygga av rutiner, bestämdhet, egen säng och så vidare. Föräldrar som samsover hävdar att det gör barnen trygga att få vara nära. Barn som lämnas bort till barnvakt från några månaders (veckors?) ålder, även över natten, blir så trygga av att få kontakt med andra människor, och barn som aldrig får vara hos barnvakt blir så trygga av att alltid vara med sina föräldrar. Alla föräldrar är så övertygade om att deras barn är så trygga, och att det är deras egen förtjänst. Är föräldrar så inkapabla att se och erkänna att telningen kanske inte är så trygg som de skulle önska? Kan föräldrar ens se vad som är tecken på trygghet och otrygghet. “Mitt barn är så kavat och har inga problem att gå till främlingar. Hen är så trygg (i sig själv).” “Mitt barn kommer alltid till mig och tankar närhet när vi är ute någonstans. Hen är så trygg (med att jag alltid finns).”

Jag kan lova att min mamma hävdade, och fortfarande skulle hävda att jag var ett tryggt barn. Jag var aldrig klängig, inte särskilt gnällig, väldigt envis och egensinnig men på det stora hela ganska lätt att ha att göra med. Var jag trygg? Nej. All min ångest, min otrygghet, mina tårar och min eviga känsla av att alltid vara fel, det är inte min mammas fel. Men hon har inte sett det heller.

Men jag är också en av dem. Jag vet inte vad jag ska titta efter, och det jag tolkar som otrygghet hos mitt barn kanske bara är försiktighet, det jag tolkar som trygghet är kanske bara uppgivenhet. Hur vet man? När facit kommer är det ju för sent.

Om alla vore mer som jag hade mitt liv varit mycket lättare

Jag förstår mig inte på det där som andra verkar se som en sanning – att det är tur att vi är olika. Visst är det så på flera plan, men gudar vad skönt det hade varit om fler var som jag.

Treåringen har flera kompisar – på förskolan och hemma, kompisar som bara är hennes och kompisar som är barn till våra kompisar och kompisar som ingår i någon slags kompisfamiljegemenskap. Ibland är det svårt för mig att förhålla mig till dessa kompisar och deras föräldrar.

Häromdagen kom min dotter hem från förskolan och var ledsen. “I morgon måste du göra tofsar i mitt hår!” “Ja, det kan jag väl göra”, svarade jag, “men varför är det så viktigt?” “För att annars säger Kompis att jag är ful! Jag vill inte vara ful. Och jag vill vara med.” Mitt hjärta gick i tusen bitar.

Hur ska jag få min dotter att förstå att hon är finast i världen utan att lära henne att det är viktigt att vara fin? Hur ska jag hjälpa henne att hitta en egen stil samtidigt som jag lär henne att andras intryck har betydelse för det bemötande hon får, utan att jag samtidigt lär henne att vara beroende av andras åsikter och bekräftelse? Hur hittar vi balansen mellan en önskan om att passa in, vara en i flocken och som alla andra, och ett behov av att vara sann mot sig själv?

Än så länge har jag ett ganska viljestarkt och egensinnigt barn, och det är jag glad och stolt över. Hon vet vad hon vill och agerar därefter, och hur irriterande och enerverande det än är emellanåt (för oss föräldrar, och kanske ännu mer för förskolepedagogerna) så tycker jag att det är sunt och nyttigt att hon inte automatiskt gör som någon säger.

Kompisen som säger att min dotter är ful (om hon nu gör det) blir väldigt peppad hemifrån för sitt utseende. För mamman är det väldigt, väldigt viktigt att dottern ser proper ut, att det syns att hon är flicka, och att hon lär sig vara trygg i att hon ser bra ut och passar in. I teorin tycker förstås mamman att man inte säger till andra att de är fula, men hon ser inte alls kopplingen mellan alla de gånger hon talar om för sin dotter hur söt hon är i sina tofsar, och det faktum att hennes dotter berättar för min att hon är ful utan nämnda tofsar.

Så tänk, om alla hade tänkt och resonerat som jag – så mycket magont jag hade blivit besparad.