Frågor om livet, universum och allting

Det är snart nyårsafton, och jag älskar ju att göra bokslut. Och jag säger som Ellen – jag älskar listor! Och jag är inte för god för att stjäla dem.

Gjorde du något 2014 som du aldrig gjort förut?
Säkert. Men vad?

Genomdrev du någon stor förändring?
Näe. Jag är dålig på att genomdriva saker och jag gillar inte förändringar. Men vi bytte sovrum, det gjorde vi. Och jag röstade på Soraya Post. Det är väl att vara med om att genomdriva förändring?

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Japp. Eller, det beror på hur man definierar “vänner”.

Vilket datum från år 2014 kommer du alltid att minnas?
Inget särskilt. Eller allihop – det är liksom samma datum varje år. Men nej, det var inget särskilt och stort som hände på något specifikt datum.

Dog någon som stod dig nära?
Nej. Lyckligtvis.

Vilka länder besökte du?
Danmark, Tyskland, Nederländerna, Belgien och Frankrike. Var jag i Luxemburg? Minns inte.

Bästa köpet?
Nya sängen.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Mycket.

Saknar du något under år 2014 som du vill ha år 2015?
Ork. Tålamod. Pengar. Kraft. Mod.

Vad önskar du att du gjort mer?
Att jag hade prioriterat fler böcker.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Bråkat. Ätit.

Favoritprogram på TV?
TV? Är det sånt där som visas som man inte själv väljer när? Nä, sånt sysslar jag inte precis med. Men om jag måste välja bland det som andra i familjen tittar på blir det nog… Djungelhjulen. Jag är lite svag för Knorran. På Netflix måste det ju vara Orange Is the New Black.

Bästa boken du läste i år?
The Buddha in the Attic av Julie Otsuka. Fantastisk.

Största musikaliska upptäckten?
Uh. Jag vet inte om jag någonsin har gjort någon musikalisk upptäckt. Men jag älskar Anna Hertzman, det gör jag.

Vad var din största framgång på jobbet 2014?
Att jag var bra. Rent allmänt, så där.

Största framgång på det privata planet?
Minimum skills, baby!

Största misstaget?

Inget större. Någon felköpt möbel som fick säljas på Tradera med lite förlust. Något slarvfel på jobbet.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Hm. Vet inte. Det har nog varit mest som vanligt.

Vad spenderade du mest pengar på?
Huset. Story of my life.

Något du önskade dig och fick?
En hushållsassistent. Så punk är jag.

Något du önskade dig och inte fick?
Lugn och ro. Tålamod.

Vad gjorde du på din födelsedag 2014?
Åkte karuseller och åt glass.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Det finns det väl alltid?

Vad fick dig att må bra?

Min familj. Att det gick framåt med huset. Vår mysiga sommarsemester.

Vem saknade du?
Mest mig själv, faktiskt. Och kompisar som inte bor nära.

De bästa nya människorna du träffade?
Det måste ju ha varit några nya lagkompisar som kom för att stanna.

Mest stolt över?
Mina minimum skills. Lätt. Och min fantastiska unge, förstås.

Högsta önskan just nu?
Att jag får behålla jobbet. Att vi får vara friska. Att huset blir klart. Att jag ska överleva mitt första bout.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Inte mycket, tror jag. Jag önskar väl någonstans att jag på nyårsnatten skulle förvandlas till en bättre människa på alla plan, men jag har gett upp hoppet, och på det stora hela tycker jag att jag har gjort det bästa med de förutsättningar som jag har haft.

Advertisements

Och ljusen tänds på andra sidan sundet

Häromdagen körde jag norrut längs den skånska västkusten. Det var mörkt ute, och när jag nådde krönet norr om Landskrona såg jag ljusen från Helsingborg breda ut sig framför och under mig, och sluta mot Öresunds mörker. På spottavstånd västerut sågs Helsingör, och pärlbandet av småorter söderut. Hur såg det ut här för lite drygt 70 år sedan? Under några nätter hösten 1943 flydde över 7000 människor över havet (nåja) här. Eller, som det heter i historieteckningen, “räddades”. 7000 judar *räddades* till frihet och trygghet i Sverige, från ett naziockuperat Danmark.

Visst kan man föra en diskussion om maktrelationer och privilegier kring begreppet “räddar”, men nog låter det ändå trevligare, och mer välkomnande, än mycket annat vi får höra i dag. Jag är väl naiv nu, men hur kan man läsa om flyktingbåtar på Medelhavet i dag utan att tänka på flykten över Öresund (eller för den delen båtarna över Atlanten)? Var hade Niels Bohr varit utan flykten, och vad hade världen varit utan Niels Bohr?

Dagens boktips

Jag hann alltså inte ens in i matchen (och med “matchen” menar jag Onekligens novemberlista. Vad var det för dag igår, egentligen? Och vad är det för dag idag?

Nåja. Jag tar vid där jag slutade igår, och det betyder att det är dags för ett boktips. Få se. Ska jag ge en analys av den senaste Bockarna Bruse – och hur den skildrar mellanbarnssyndromet? Nä.

Men en bok som alla svenskar borde läsa är Sara Lövestams fantastiska Grejen med verb. Grammatik är kul, och aldrig roligare än ihop med Sara Lövestam. Vill man sen läsa mer av Sara (och det borde alla vilja) ska man genast kasta sig över Tillbaka till henne. Vill man istället fortsätta på grammatikspåret, så varför inte Komma rätt, komma fel, och komma till punkt? Eller rentav originalversionen – Eats, shoots and leaves.

Att vara privilegierad och inte – om intersektionalitet och kulturrelativism

Jag har tänkt mycket på privilegier på sistone. Det pratas väldigt mycket om det just nu, på alla håll, och jag känner mig så extremt privilegierad. Sedan gjorde jag det här testet, och blev förvånad. Gick vidare till det här, och fortsatte att vara förvånad. Inte privilegierad. Disprivileged. Jag? Visst, jag är kvinna, och flata, och inte helt able-bodied och har diverse andra skavanker, men ändå – jag trodde att det faktum att jag var vit europé, cis och högutbildad skulle mer än väl väga upp det. (Sen kan vi ju prata klassresor en annan gång, kanske.) Jag förnekar inte att det finns heteroprivilegier, inte alls, men jag känner mig så extremt privilegierad som får leva just här, just nu. Att jag får vara mamma fullt ut. Att jag får gifta mig med den jag älskar. Det är ingenting jag tar för givet, och även om det är ett tecken på underordning och diskriminering att jag inte ser det som självklart, så är jag så otroligt tacksam.

Och speaking of att vara mamma – där har vi det privilegium jag faktiskt har svårast att hantera och förhålla mig till. Mina vuxenprivilegier. Mina vithets- och cisprivilegier är förhållandevis enkla – bara att ligga lågt, ge tolkningsföreträde och lyssna mer än jag pratar. Men är det samma sak med att vara vuxen? Kan jag backa där? Kan jag låta bli att utöva makt? Nej, inte på samma sätt. Föräldraskap går i viss mån ut på att utöva makt, det är en del av den grundläggande poängen.

För mig är den här balansgången ursvår. Mitt barn är en människa, i sin egen rätt, men till skillnad från andra, vuxna, människor, som saknar vissa privilegier som jag åtnjuter, så måste jag emellanåt utöva makt över henne. Ja, hon har absolut tolkningsföreträde angående hur det är att vara barn, men det betyder inte att jag i varje enskild stund bara ska hålla käft och lyssna. (Ja, jag begriper att en stor skiljelinje här är att en person som har en annan hudfärg, som är trans*, som är icke-hetero och så vidare, har och är det, medan barndomen är ett övergående tillstånd. *Rasifieringen* kanske, förhoppningsvis, kan komma att förändras, strukturer kan kanske sprängas och dö, och därmed privilegier och underordning, men på den enskilda individnivån är ens person inte ett övergångsstadium.)

Hur utövar man föräldraskap utan att utöva makt? Går det? Är det ens eftersträvansvärt? Jag vill inte se mitt barn som ett projekt, ett råmaterial som det är min uppgift att stöpa och forma och mejsla och slipa tills jag har fått fram en “perfekt” individ (oavsett om man med “perfekt” menar en produktiv och engagerad samhällsmedborgare eller en så långt det är möjligt en ärr- och bagagefri vuxen med bra självkänsla och stort självförtroende, som tar sig an världen och är sann mot sig själv). Självklart vill jag att mitt barn ska må bra, att hon ska bli lycklig och känna att hon har en plats och ett värde, men så fort jag börjar se henne som ett hobbyprojekt med ett önskvärt slutmål – är det inte i den stunden mitt maktutövande och min privilegietillämpning blir av ondo?

Sådant som kostar och tjänar energi

Det är rätt lugnt i min krets av bloggvänner. Och med lugnt menar jag att flera verkar ha slutat, tagit en paus, ändrat inriktigt. Helena skriver om hur svårt det är att få ur sig något genomtänkt när man bara vill ligga kvar i sängen, och hur det resulterar i en blogg om bakning och barn. Men det är väl inte fy skam? Nej, jag har inte bakat hennes chokladbullar än, av flera anledningar, men visst lät de smarriga?

Och eftersom det trots allt, för mig liksom för henne, finns en glädje i skrivandet, även när det inte så genomtänkt, när det känns meningsfullt trots att det mest bara är blaj, så tänker jag ta henne på orden. Något favoritrecept har jag inte precis att dela med mig av just nu, men det finns ju andra små oansenligheter att fånga upp. Stay tuned, kanske?

Livet i serie

Jag gillar Buffy. Nej, nu underdriver jag, jag tycker att Buffy är en av de mest briljanta tv-serier som någonsin har gjorts. Ja, den har absolut sina fel och brister – det är väl i det närmaste oundvikligt – men den har väldigt mycket att säga väldigt många, och det gör det oftast väldigt bra.

Ibland, när jag mår dåligt, så känns det som om jag ser världen genom en väldigt smutsig glasruta. Ljuden förvrängs, synintrycken förvrängs, och det är ett dimmigt avstånd mellan mig och (nästan) alla anda. Dessutom är det något som är fel med tiden – jag går i otakt. Jag ligger en halv sekund efter resten av världen, och alla andra är alltid steget före. Rent konkret alltså, inte (i första hand) att jag känner mig mentalt slö eller trögtänkt. Och jag har alltid tänkt att det är mig det är fel på, det är min klocka som går fel, det är mitt fönster som måste putsas och krossas.

Men.

Var det Buffys fel när Trion mixtrade med tiden? Nej. Tror jag att jag är jagad av en trio not so superhjältar? Hardly. Herregud, det måste ju betyda att jag är Normal Again!!! 😮