Om att blogga retrostyle

I över en månad har två utkast legat och drällt bland mina blogginlägg. Jag filar och putsar och tänker och skriver, och ändå blir inget klart, ändå blir jag aldrig nöjd.

Inlägget om klassresor, klassidentitet och kulturellt kapital blev delvis krossat av diskussioner på instagram (@klasshat gästade @kvinnohat) och jag tappade orden.

Och utan ord, inga blogginlägg.

Men så hände något, något nästan magiskt. Jag har börjat jobba på att hitta tillbaka till böckerna (sorgligt att det ska behöva jobbas på, men så är det) och av olika anledningar har jag tagit upp den gamla klassikern dagboksskrivande igen. Och plötsligt finns orden där. De flödar ur mig, rinner som ett vilt, porlande vårvattenfall som inte går att hejda.

Vilken befrielse det ändå är att få skriva ocensurerat! Att inte behöva väga ord, inte behöva berätta något, inte behöva fundera över mottagande och mottagare, inte på något plan söka uppmärksamhet och bekräftelse. (Jo, jag saknar ibland att inte få respons, men fördelarna överväger så stort.)

Jag har inte glömt bort dig, kära blogg, eller alla er (fem) trogna läsare.

Så jag avrundar här, och säger som Arnold. I’ll be back!

Advertisements

Som blomman på äng…

Jag gillar att sova. Mitt barn gillar att sova. Och vi gillar att sova ihop. Ibland är det förstås vidunderligt skönt att inte ha en svettig liten barnkropp så tätt, tätt intill att man inte kan vända sig utan att vakna, men för det mesta är det mysigt. Varför är detta så provocerande för folk? Varför får vi ständigt tips om hur vi ska “lära” vårt barn att sova i sin egen säng i sitt eget rum? Varför får vårt barn pikar om att hon minsann är “en stor tjej” nu, och borde vilja sova ensam?

Jag är inte den missionerande typen (oftast), så jag brukar inte gå runt och försöka övertyga folk om att de borde samsova mera. Jag lägger mig inte i (see what I did there!) hur du sover, hur dina barn sover, utan utgår från att ni gör det som funkar bäst för er (även om jag ibland tycker att det är lite sorgligt med barn som vill sova hos sina föräldrar och inte får). Varför är det så många som reagerar på att vi samsover? Jag vet inte vad som är mest upprörande för folk – det faktum att femåringen *vill* sova hos oss, eller att vi låter henne.

Hon har alltid haft ett stort behov av närhet och kroppskontakt – sedan den dag hon föddes har hon sovit som bäst på en mamma. Och ja, jag tycker att det är jättemysigt att krypa ner i vår stora säng ihop, läsa sagor för mitt barn med henne på armen, och sedan släcka lampan och ligga och kramas tills hon somnar. (Att jag sen försiktigt drar mig undan när hon väl har somnat märker hon oftast inte.)

Vad är felet, egentligen? Är det att hon är “osjälvständig” och “otrygg”, och måste lära sig att frigöra sig från oss och sköta sig själv? Är det att vi “klemar bort” henne och “låter henne bestämma”? Varför anses det vara fel när en femåring inte har en så pass stor personlig sfär att hon inte vill sova ensam? Jag hade gärna haft ett eget rum att kunna dra mig undan i, men i längden vill jag inte sova ensam – varför är det konstigt att mitt barn känner likadant?

Jag ska nog sova en stund i stället

Tänk att det ska vara så svårt att ställa sig utanför sig själv, att byta perspektiv, att tänka i andra banor. Så lätt det är att fastna i gamla hjulspår, gamla tankegångar, gamla reaktioner. Men så ibland undrar jag om det ens är eftersträvansvärt att ens tänka så mycket hela tiden.

För å ena sidan är det självklart att man ska försöka sätta in i andra människors liv och tankar, självklart att man ska försöka fundera över konsekvenserna av sina handlingar. Å andra sidan är det mycket lättare att vara närvarande och göra när man inte samtidigt har ett kommentatorsspår av analys som ligger som ett filter över en.

Särskilt tydligt blir förstås detta i föräldraskapet. För jag vill förstå mitt barn. Jag vill se saker ur hennes synvinkel, känna som hon känner, inse vilka effekter de beslut jag fattar i dag får för henne i det långa loppet. Kan jag göra det samtidigt som jag är närvarande och autentisk? Om jag gör saker för att det är bra för henne i det långa loppet (och nej, jag pratar inte om tandborstning nu), men som inte riktigt gagnar henne, eller mig, just nu – är det ändå värt det? Ja, det går det ju inte att ge ett generellt svar på. Om jag lägger för mycket tid på att fundera på hur hon kommer att minnas sin barndom – glömmer jag bort att för att det ska bli minnen så måste det upplevas? Kan vi verkligen mötas när halva min hjärna går åt till konsekvensanalys?

Jag har aldrig varit så närvarande, så i nuet, som när mitt barn var nyfött. Aldrig någonsin, förr eller senare (nåja, jag har också varit barn en gång i tiden) har jag levt så i presens indikativ. Och nu, nu märker jag att det sakta men säkert har försvunnit, ju äldre barnet blir. Och jag är tillbaka till att leva i konjunktiv igen. (Samt, i futurum exaktum, givetvis. Jag är bra på att planera – om än mindre bra på att genomföra…)

Jag hade en poäng med det här inlägget när jag började skriva det, men… Jag är nog bara trött på att tänka.

Nyfiken som en potta (som man tydligen säger på franska)

I söndags kväll blippade till i min mobil. Det var många visningar på min blogg. Jä, jä, tänkte jag, som ju inte har varit här på ett tag, och tänkte sen inte mer på det. Men. I går fullkomligt exploderade det. Jag hade fler visningar än någonsin förr – nästan dubbelt så många som tidigare dagsrekord. Ett 1,5 år gammalt inlägg har delats, gillats och kommenterats på Facebook över 1 000 gånger, majoriteten sedan i söndags kväll. Vad hände? Ni som kom och läste – är ni kvar? Hur hittade ni hit? Och jag är så vansinnigt nyfiken på vad som har sagt i dessa kommentarer (om något).

Frågor om livet, universum och allting

Det är snart nyårsafton, och jag älskar ju att göra bokslut. Och jag säger som Ellen – jag älskar listor! Och jag är inte för god för att stjäla dem.

Gjorde du något 2014 som du aldrig gjort förut?
Säkert. Men vad?

Genomdrev du någon stor förändring?
Näe. Jag är dålig på att genomdriva saker och jag gillar inte förändringar. Men vi bytte sovrum, det gjorde vi. Och jag röstade på Soraya Post. Det är väl att vara med om att genomdriva förändring?

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Japp. Eller, det beror på hur man definierar “vänner”.

Vilket datum från år 2014 kommer du alltid att minnas?
Inget särskilt. Eller allihop – det är liksom samma datum varje år. Men nej, det var inget särskilt och stort som hände på något specifikt datum.

Dog någon som stod dig nära?
Nej. Lyckligtvis.

Vilka länder besökte du?
Danmark, Tyskland, Nederländerna, Belgien och Frankrike. Var jag i Luxemburg? Minns inte.

Bästa köpet?
Nya sängen.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Mycket.

Saknar du något under år 2014 som du vill ha år 2015?
Ork. Tålamod. Pengar. Kraft. Mod.

Vad önskar du att du gjort mer?
Att jag hade prioriterat fler böcker.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Bråkat. Ätit.

Favoritprogram på TV?
TV? Är det sånt där som visas som man inte själv väljer när? Nä, sånt sysslar jag inte precis med. Men om jag måste välja bland det som andra i familjen tittar på blir det nog… Djungelhjulen. Jag är lite svag för Knorran. På Netflix måste det ju vara Orange Is the New Black.

Bästa boken du läste i år?
The Buddha in the Attic av Julie Otsuka. Fantastisk.

Största musikaliska upptäckten?
Uh. Jag vet inte om jag någonsin har gjort någon musikalisk upptäckt. Men jag älskar Anna Hertzman, det gör jag.

Vad var din största framgång på jobbet 2014?
Att jag var bra. Rent allmänt, så där.

Största framgång på det privata planet?
Minimum skills, baby!

Största misstaget?

Inget större. Någon felköpt möbel som fick säljas på Tradera med lite förlust. Något slarvfel på jobbet.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Hm. Vet inte. Det har nog varit mest som vanligt.

Vad spenderade du mest pengar på?
Huset. Story of my life.

Något du önskade dig och fick?
En hushållsassistent. Så punk är jag.

Något du önskade dig och inte fick?
Lugn och ro. Tålamod.

Vad gjorde du på din födelsedag 2014?
Åkte karuseller och åt glass.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Det finns det väl alltid?

Vad fick dig att må bra?

Min familj. Att det gick framåt med huset. Vår mysiga sommarsemester.

Vem saknade du?
Mest mig själv, faktiskt. Och kompisar som inte bor nära.

De bästa nya människorna du träffade?
Det måste ju ha varit några nya lagkompisar som kom för att stanna.

Mest stolt över?
Mina minimum skills. Lätt. Och min fantastiska unge, förstås.

Högsta önskan just nu?
Att jag får behålla jobbet. Att vi får vara friska. Att huset blir klart. Att jag ska överleva mitt första bout.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Inte mycket, tror jag. Jag önskar väl någonstans att jag på nyårsnatten skulle förvandlas till en bättre människa på alla plan, men jag har gett upp hoppet, och på det stora hela tycker jag att jag har gjort det bästa med de förutsättningar som jag har haft.

Och ljusen tänds på andra sidan sundet

Häromdagen körde jag norrut längs den skånska västkusten. Det var mörkt ute, och när jag nådde krönet norr om Landskrona såg jag ljusen från Helsingborg breda ut sig framför och under mig, och sluta mot Öresunds mörker. På spottavstånd västerut sågs Helsingör, och pärlbandet av småorter söderut. Hur såg det ut här för lite drygt 70 år sedan? Under några nätter hösten 1943 flydde över 7000 människor över havet (nåja) här. Eller, som det heter i historieteckningen, “räddades”. 7000 judar *räddades* till frihet och trygghet i Sverige, från ett naziockuperat Danmark.

Visst kan man föra en diskussion om maktrelationer och privilegier kring begreppet “räddar”, men nog låter det ändå trevligare, och mer välkomnande, än mycket annat vi får höra i dag. Jag är väl naiv nu, men hur kan man läsa om flyktingbåtar på Medelhavet i dag utan att tänka på flykten över Öresund (eller för den delen båtarna över Atlanten)? Var hade Niels Bohr varit utan flykten, och vad hade världen varit utan Niels Bohr?