Dagens boktips

Jag hann alltså inte ens in i matchen (och med “matchen” menar jag Onekligens novemberlista. Vad var det för dag igår, egentligen? Och vad är det för dag idag?

Nåja. Jag tar vid där jag slutade igår, och det betyder att det är dags för ett boktips. Få se. Ska jag ge en analys av den senaste Bockarna Bruse – och hur den skildrar mellanbarnssyndromet? Nä.

Men en bok som alla svenskar borde läsa är Sara Lövestams fantastiska Grejen med verb. Grammatik är kul, och aldrig roligare än ihop med Sara Lövestam. Vill man sen läsa mer av Sara (och det borde alla vilja) ska man genast kasta sig över Tillbaka till henne. Vill man istället fortsätta på grammatikspåret, så varför inte Komma rätt, komma fel, och komma till punkt? Eller rentav originalversionen – Eats, shoots and leaves.

Fem minus en halv gånger tjugo, sa du?

Jobbar du med något som involverar någon form av kontakt och kommunikation med andra människor? Envisas du med att tala ditt med svenska närbesläktade modersmål och tänker att folk förstår? Då har jag några tips till dig.

1. Artikulera. Mumla inte, rör på läpparna och uttala hela orden.
2. Undvik den grövsta dialekten, både vad gäller uttal och uttryck.
3. Lär dig vilka falska vänner som är mest förekommande inom ditt yrke, och undvik dem.
4. Lär dig åtminstone att räkna på svenska, eller om det absolut inte går – var inte för fin för att skriva en lapp. Vi är i Sverige. Det är inte mitt ansvar som svensktalande kund eller patient att lära mig ditt bisarra och ologiska sätt att räkna.

Om du tar till dig dessa enkla tips så lovar jag att både ditt och mitt liv blir lättare.

När började det heta preteritum på svenska, förresten?

En fördel med att det är lugnt på jobbet är att jag med hyfsat gott samvete kan lägga en timme på att reda ut skillnaden mellan preteritum och perfekt – något som man vid första tanken kan tro är enkelt och självklart, men som så mycket annat blir svårare och bedrägligare ju mer man gräver i det. Tills man landar i Svenska Akademiens grammatik och orden: ”Olika språkbrukare har olika lätt att acceptera tidsadverbial för förfluten tid tillsammans med perfekt […].”

Där får jag väl ge upp, och inse att jag är en antikvarisk språknörd i avsaknad av såväl grundliga kunskaper som nutidskänsla. Jag gillar inte perfekt vid explicit dåtidsbestämning, och det står jag för, men som med så mycket annat är det bara att svälja och acceptera.

Jag har en lång, lång lista på saker jag vill lära mig och kurser jag vill läsa, men svensk grammatik står nog allra högst upp. När jag blir ekonomiskt oberoende och kan ägna livet åt att plugga, läsa och skriva så ska jag grotta ner mig något så fullständigt. Till dess räknar jag andlöst (nåja) ner dagarna till Sara Lövestams grammatikbok.