Är det konstigt att man inte längtar bort ibland

Så här års är vi många som längtar bort. Till sol, till värme, till sand och salt och drinkar. Jag har suttit med i flera samtal runt flera fikabord och drömt mig bort. Men när vi pratar om vart vi skulle vilja åka måste jag vara ärlig. Nej, jag lämnar helst inte Sverige. Till Danmark åker jag utan att tänka efter särskilt mycket, och jag skulle nog kunna tänka mig Västeuropa (Kanarieöarna känns som ungefär som den enda möjligheten) utan större noja. Folk frågar givetvis varför, och när jag berättar att det är för att mitt äktenskap inte är giltigt, min adoption inte är giltig och att jag därmed inte är vare sig fru eller mamma utanför Sveriges gränser får jag oftast en av två reaktioner. Antingen blir personen bestört, förvånad och arg. Eller så säger hen något i stil med “men det får du ju inte låta dig stoppas av”. Och jag vet egentligen inte hur jag ska bemöta någon av dem.

Den bestörta människan kan jag ofta få igång en diskussion med. Den andra människan blir *jag* bestört av. Hen är ofta av den sorten som “inte bryr sig om vem andra ligger med”, så där vidsynt, tolerant och totalt blint. Jag kan klara mig utan att hålla min fru i handen under semestern, även om jag helst vill slippa tänka på att det hela tiden. Jag fixar väl att inte räknas som mer än en väninna. Men ska jag inte låta mig begränsas av det faktum att jag kanske inte har rätt att ta mitt barn till en läkare om något händer under semestern? Ska jag begränsa min fyraåring och lära henne att hon absolut inte får säga mamma till oss båda? Ska jag ta risken att om något händer min fru så kanske jag inte får med mig mitt barn hem igen? Visst är det katastrofscenarier. Visst vet inte myndigheter per automatik något annat än det jag säger till dem. Men jag tänker inte förneka att det är en fullt realistisk riskkalkyl. Jag hatar att jag måste göra den, men jag måste.

Och kan jag ens med att semestra i ett land där jag är illegal? Där jag inte bara är ogift och barnlös, utan där min blotta existens är kriminell? Nej, jag får stå ut med gråvintern och isvindarna, och till sommaren blir det väl en stuga på Öland igen. Tråkigt? Kanhända. Men min familj får finnas.

Längtan till Ligurien

Ibland drömmer jag mig bort. Innan jag somnar på kvällarna ligger jag ofta och planerar resrutter och äventyr – olika teman i olika perioder. Men en resa som alltid finns kvar, som aldrig kommer att försvinna, och som kommer att genomföras en dag, det är den till Ligurien. Resvägen varierar lite, men målet är detsamma.

Just nu tänker jag mig att vi packar in familjen i en minibuss, lastar in tältet för säkerhets skull, och kollar upp campingplatser och hotell längs vägen. Sen sätter vi i väg.

Öresundsbron, Själland, Rødby-Puttgarden, Fehmarn och ettan ner till Hamburg avverkar vi snabbt med ett lunchstopp någonstans. Sedan drar vi sjuan neråt – Hannover, Kassel, Wurtzburg, Ulm. Här får vi stanna och sova någonstans.

Dag två fortsätter vi mot österrikiska gränsen. Lunch blir vid Bodensjön – i Lindau eller i Bregenz. Österrikeupplevelsen blir kort, vi kör in i Schweiz redan vid Dornbirn. Sen följer vi väg 13 ett tag innan vi tar en avstickare in i Liechtenstein. Kaffepaus i Vaduz? När vi ska över Alperna väljer vi San Bernardino-passet. Upp i bergen, inte tunneln, med bensträckarpaus vid fin utsikt. I Lugano gör vi kväll.

Dag tre tillbringar vi i Lugano och dag fyra tar oss till Italien. Genom Milano, inte runt, och givetvis kör vi vilse. När vi har hittat rätt styr vi kosan mot havet och Cinque Terre. Vilken av byarna har jag inte bestämt än, men det kommer. I Cinque Terre ska vi äta gott, dricka gott och vandra, vandra, vandra. Och åka lite tåg. När vi tröttnar packar vi ihop och åker västerut. Ett stopp i Genua, på akvariet, är ett måste, och sen vidare upp på autostrada dei Fiori. Vart? Jag vet inte exakt. Albisola? Pietra Ligure? Alassio? Riva Ligure? Bordighera? Det kanske inte spelar så stor roll, och trivs vi inte åker vi vidare. Här ska vi sola och bada och äta mängder av pomeloglass. Vi ska åka på utflykt till San Remo, till Ventimiglia, till Dolceacqua och vad vi än kan komma på.

Jag tröttnar aldrig på Ligurien, men när vi lämnar Blomsterrivieran tar vi en annan väg hem, så vi kan trösta oss lite på Côte d’Azur. Monaco hoppar vi nog över, men Nice, Nice måste vi stanna i. Om inte annat så för att äta på Le Tire Bouchon i Gamla stan. Sen tar vi Saint Paul de Vence, bort till Arles och Nimes via Aix och sen norrut, via Lyon till Beaune, där vi stannar en natt eller två innan vi åker till Paris. Normandie får vänta till nästa gång, den här vändan fortsätter vi norrut till Bryssel. Våfflor, choklad och öl – det är grejor det. Hur vi tar oss hem därifrån känns inte särskilt intressant. Förmodligen är vi så trötta då att vi bara vill ta snabbaste motorvägen hem.

Så vad tror ni? Räcker fyra veckors semester?