Annan mat, och annan kärlek

Det svåraste med att fasta är inte hungern. Det svåra med mat har aldrig varit hungern, inte för mig. När den väl gör sig påmind, vilket inte är självklart, är det snarare i form av en kick, av bekräftelse. Nej, det svåra med maten är inte att låta bli helt, det är att sluta när jag väl har börjat. Och det svåra med fastan är inte att avstå från mat som föda, utan att avstå från allt annat som mat för med sig. Och det här är ju så självklart för alla som har doppat minsta lilltå i ätstörningsträsket, något jag har varit medveten om länge, och ändå slår det mig med förvåning och häpnad. Givetvis hade jag fattat hur stor del av maten och ätandet som är tröst, firande, gemenskap, glädje, vana och smak, men jag har inte tidigare känt det så konkret som nu. För mig och min mat är det egentligen inga problem. Fastar jag en dag äter jag dagen efter – det som behövs är bara lite planering för att få in sällskapsbiten och uppskjutna drömmar om tröst och kompensation.

Men. Min fru är inte en sån person som gör någonting halvhjärtat. När hon nu fastar så gör hon det med besked. Och borta är alla ”vad ska vi äta i kväll?”, alla ”ska vi åka hem och göra varma mackor och te och mysa framför tv:n?”, alla ”ska vi äta middag ihop på lördag?”. Borta. Visst kan det vara skönt att slippa undan den eviga diskussionen om kvällens middag, visst är det skönt att över huvud taget slippa tänka på saken. Men – vad ska man då tänka på? När en stressig helg inte kan dämpas av målbilden med mysmat på söndagskvällen, när umgänget inte kan handla om mat, när det man saknar inte egentligen är maten, eller fettet, eller sockret, utan den rent faktiska, handgripliga rörelsen av fingrarna som gräver i en skål och för godiset, frukten eller chipsen till munnen. Hur organiserar man sitt liv och sina dagar då?

Det är intressant. Det är nyttigt. Det är fan så jobbigt.

I morgon reser jag mig igen

Dagen skulle ha varit en “faste-“/lågkaloridag. Det började okej. Ingen frukost, som vanligt. Vid niotiden var jag, okaraktäristiskt nog, vrålhungrig. Knappt 100 kcal. Fine. Lunch = sallad, lite svamp, två tunna skivor avokado och lite räkor. Cirka 200 kcal. Fine. Det lämnade 200 kvar till kvällen, och mina planer var ett kokt ägg och lite grönsaker. Men dagen var lång, frun var semesterlängtardeppig och treåringen var inte hemma. Jag bestämde mig för att strunta i det hela, äta något till middag som jag aldrig skulle servera mitt barn, och allmänt trösta mig med mat. I min hjärna kändes det inte så ätstört eftersom det var ett aktivt beslut (nåja).

I samråd med k. hustrun, och efter en titt i skafferi och kylskåp (ingen orkade till affären) ställde jag mig och bakade scones. Det var mysigt i köket – jag gillar ju att dona där – och det hela kändes så normalt, så okomplicerat, så ångestbefriat. Inga tankar om att jag “unnade mig” eller “syndade” eller “fuskade”.

Vi åt framför tv:n, pratade och hade mysigt (och saknade vårt barn). Plockade undan, startade diskmaskinen och fortsatte framför tv:n. Tills ångern och ångesten slog till.

Ce ne sont pas vos oignons! Mais oui!

Det här är ingen matlagningsblogg – åtminstone tror jag inte det – men det här är ett ämne, och en rätt, som ligger mig varmt om hjärtat, och som få verkar kunna laga, av alla konstiga recept att döma. Så. without further ado, här kommer det. Paradrätten. Det hemliga receptet.

Soupe à l’oignon gratinée.

Skala och halvera ett gäng ganska små gula lökar. Skiva tunt. Skala och hacka några vitlöksklyftor. Häll generöst med smör och olja (inget margarin, och ingen jävla smör-/oljeblandning på flaska) i en stekpanna – helst i gjutjärn. När det blir varmt och bubblar och drar ihop sig, släng i lite salt, lite socker och en tesked god senap (hemmagjord, stark och grovkornig om jag får välja) och rör om. Skyffla sen i den gula löken (gör man till många får man steka löken i omgångar) och fräs på ganska hög värme under omrörning tills den börjar bli brun, men absolut inte bränd. Häll då i vitlöken, sänk värmen och låt puttra tills löken är riktigt mjuk, så att den smälter i munnen. (Det tar minst tio minuter.) Pudra över lite mjöl och rör runt. Lägg över löken i en gryta, deglacera stekpannan med vitt vin och häll över i grytan. Häll på vatten och mörk oxbuljong på tärning. Koka upp, låt sjuda och smaka av med salt, peppar och färsk timjan. En liten kladd äppelmos kan vara pricken över i. När soppan är till belåtenhet, häll upp i ugnsfasta skålar, lägg i bröd (gärna stora tärningar av dagsgammalt vetesurdegsbröd), strö över riven ost och gratinera i ugnen tills osten smält och fått färg. Ät med största försiktighet utan att bränna tunga eller fingrar. Et c’est tout.