Jag är jag och mina ögon är bara mina

I helgen sågs en ny trend bland mina facebookvänner och -bekanta. Plötsligt fylldes mitt flöde av bilder på folks mammor och döttrar. Närmare bestämt på kvinnor, flickor, tjejer, tanter – alla släkt med varandra. Syftet med detta var att visa på likheter generationerna emellan, och kommentarsfälten fylldes snabbt med uppskattande och uppskattade observationer gällande näsor, hårfästen, munnar och annat – både där det var tydligt och där det mest var tydligt att man ser det man vill se.

Och där märkte jag en liten tagg som jag trodde att jag hade bearbetat, och en som jag inte visste fanns. För grejen är den att jag inte är lik någon. I vanliga fall spelar det mig ingen roll, ofta är jag till och med lite tacksam, men något i den här svallvågen av likhetsletande skavde och sved. Kanske för att jag plötsligt förstod hur viktigt det verkar vara för många. Visst har jag också skrattat till när jag ser ett foto på ett barn som är så lik sin förälder, eller när mina kompisar blir mer och mer lika sina föräldrar för varje år som går. Visst har jag tittat nyfiket på syskon som är så grymt lika varandra, trots att ingen av dem är lik någon av föräldrarna, eller tvärtom, syskon som båda två är så lika sin mamma, men knappt har ett enda drag gemensamt.

Det är väl som med julkorten. Ni vet vilka jag menar – julhälsningar från vänner och bekanta med bilder på tomte- eller pepparkaksklädda småbarn. Jag gillar mina kompisar, jag gillar deras ungar och jag var så glad över julkorten. Och det gjorde så fruktansvärt ont. För att de kom i sjok och det inte gick att värja sig. Det här är ju inte alls lika illa, men ändå lite samma sak. För någonstans *är* det tydligen jobbigt att jag inte är lik någon. Någonstans är jag avundsjuk på kompisar som är lika både sin mamma och sin dotter – den där kontinuiteten som plötsligt blir så konkret och tydlig. Jag undrar om min mamma också sörjer det litegrann, eller om det är henne helt och fullt likgiltigt.

Jag ska nog sova en stund i stället

Tänk att det ska vara så svårt att ställa sig utanför sig själv, att byta perspektiv, att tänka i andra banor. Så lätt det är att fastna i gamla hjulspår, gamla tankegångar, gamla reaktioner. Men så ibland undrar jag om det ens är eftersträvansvärt att ens tänka så mycket hela tiden.

För å ena sidan är det självklart att man ska försöka sätta in i andra människors liv och tankar, självklart att man ska försöka fundera över konsekvenserna av sina handlingar. Å andra sidan är det mycket lättare att vara närvarande och göra när man inte samtidigt har ett kommentatorsspår av analys som ligger som ett filter över en.

Särskilt tydligt blir förstås detta i föräldraskapet. För jag vill förstå mitt barn. Jag vill se saker ur hennes synvinkel, känna som hon känner, inse vilka effekter de beslut jag fattar i dag får för henne i det långa loppet. Kan jag göra det samtidigt som jag är närvarande och autentisk? Om jag gör saker för att det är bra för henne i det långa loppet (och nej, jag pratar inte om tandborstning nu), men som inte riktigt gagnar henne, eller mig, just nu – är det ändå värt det? Ja, det går det ju inte att ge ett generellt svar på. Om jag lägger för mycket tid på att fundera på hur hon kommer att minnas sin barndom – glömmer jag bort att för att det ska bli minnen så måste det upplevas? Kan vi verkligen mötas när halva min hjärna går åt till konsekvensanalys?

Jag har aldrig varit så närvarande, så i nuet, som när mitt barn var nyfött. Aldrig någonsin, förr eller senare (nåja, jag har också varit barn en gång i tiden) har jag levt så i presens indikativ. Och nu, nu märker jag att det sakta men säkert har försvunnit, ju äldre barnet blir. Och jag är tillbaka till att leva i konjunktiv igen. (Samt, i futurum exaktum, givetvis. Jag är bra på att planera – om än mindre bra på att genomföra…)

Jag hade en poäng med det här inlägget när jag började skriva det, men… Jag är nog bara trött på att tänka.

Men jag är inte bitter!

Dagens pet peeve: Folk som Vågar Vägra Facebook, men som blir sura, irriterade och/eller arga för att de inte blir inkluderade i sånt som händer på Facebook.

Exempel: Den som tycker att man ska ringa och prata och berätta saker i stället för att skriva statusar som ens hundra närmsta vänner kan läsa. Näe, så viktigt är det inte. Om något är viktigt och jag vill att du ska veta, då hör jag av mig personligen, förstås. Men att min unge har lärt sig ett nytt ord, jag har hittat nya tallrikar, den där boken som var så bra som jag vill tipsa om – sånt slängs ut i flödet för den som vill ta del av det. Men visst, jag kanske ska börja ringa mina VVF-vänner varje gång jag gör ett inlägg.

Exempel: När jag blir sugen på att gå ut och ta en öl eller en fika och vill ha sällskap – då ringer inte jag runt och betar av kompisar en efter en. Jag frågar på Facebook. Om jag saknar just dig och längtar efter just ditt sällskap, då ringer jag förstås dig. Vill jag bara höra om någon är sugen på att hänga  frågar jag hellre tvåhundra pers på en gång.

Exempel: När man är med i en grupp som emellanåt planerar olika evenemang och sammankomster, och den här planeringen sker på Facebook, då kan man visst begära att få veta var, när, hur och vilka. Men kom inte och be mig redogöra för allt som skrivs i gruppen och eventet.

Enkelt, va? Det är absolut ett fritt val att vara eller inte vara – oavsett var. Men då måste man acceptera nackdelarna.

Frågor om livet, universum och allting

Det är snart nyårsafton, och jag älskar ju att göra bokslut. Och jag säger som Ellen – jag älskar listor! Och jag är inte för god för att stjäla dem.

Gjorde du något 2014 som du aldrig gjort förut?
Säkert. Men vad?

Genomdrev du någon stor förändring?
Näe. Jag är dålig på att genomdriva saker och jag gillar inte förändringar. Men vi bytte sovrum, det gjorde vi. Och jag röstade på Soraya Post. Det är väl att vara med om att genomdriva förändring?

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Japp. Eller, det beror på hur man definierar “vänner”.

Vilket datum från år 2014 kommer du alltid att minnas?
Inget särskilt. Eller allihop – det är liksom samma datum varje år. Men nej, det var inget särskilt och stort som hände på något specifikt datum.

Dog någon som stod dig nära?
Nej. Lyckligtvis.

Vilka länder besökte du?
Danmark, Tyskland, Nederländerna, Belgien och Frankrike. Var jag i Luxemburg? Minns inte.

Bästa köpet?
Nya sängen.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Mycket.

Saknar du något under år 2014 som du vill ha år 2015?
Ork. Tålamod. Pengar. Kraft. Mod.

Vad önskar du att du gjort mer?
Att jag hade prioriterat fler böcker.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Bråkat. Ätit.

Favoritprogram på TV?
TV? Är det sånt där som visas som man inte själv väljer när? Nä, sånt sysslar jag inte precis med. Men om jag måste välja bland det som andra i familjen tittar på blir det nog… Djungelhjulen. Jag är lite svag för Knorran. På Netflix måste det ju vara Orange Is the New Black.

Bästa boken du läste i år?
The Buddha in the Attic av Julie Otsuka. Fantastisk.

Största musikaliska upptäckten?
Uh. Jag vet inte om jag någonsin har gjort någon musikalisk upptäckt. Men jag älskar Anna Hertzman, det gör jag.

Vad var din största framgång på jobbet 2014?
Att jag var bra. Rent allmänt, så där.

Största framgång på det privata planet?
Minimum skills, baby!

Största misstaget?

Inget större. Någon felköpt möbel som fick säljas på Tradera med lite förlust. Något slarvfel på jobbet.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Hm. Vet inte. Det har nog varit mest som vanligt.

Vad spenderade du mest pengar på?
Huset. Story of my life.

Något du önskade dig och fick?
En hushållsassistent. Så punk är jag.

Något du önskade dig och inte fick?
Lugn och ro. Tålamod.

Vad gjorde du på din födelsedag 2014?
Åkte karuseller och åt glass.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Det finns det väl alltid?

Vad fick dig att må bra?

Min familj. Att det gick framåt med huset. Vår mysiga sommarsemester.

Vem saknade du?
Mest mig själv, faktiskt. Och kompisar som inte bor nära.

De bästa nya människorna du träffade?
Det måste ju ha varit några nya lagkompisar som kom för att stanna.

Mest stolt över?
Mina minimum skills. Lätt. Och min fantastiska unge, förstås.

Högsta önskan just nu?
Att jag får behålla jobbet. Att vi får vara friska. Att huset blir klart. Att jag ska överleva mitt första bout.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Inte mycket, tror jag. Jag önskar väl någonstans att jag på nyårsnatten skulle förvandlas till en bättre människa på alla plan, men jag har gett upp hoppet, och på det stora hela tycker jag att jag har gjort det bästa med de förutsättningar som jag har haft.

Att vara privilegierad och inte – om intersektionalitet och kulturrelativism

Jag har tänkt mycket på privilegier på sistone. Det pratas väldigt mycket om det just nu, på alla håll, och jag känner mig så extremt privilegierad. Sedan gjorde jag det här testet, och blev förvånad. Gick vidare till det här, och fortsatte att vara förvånad. Inte privilegierad. Disprivileged. Jag? Visst, jag är kvinna, och flata, och inte helt able-bodied och har diverse andra skavanker, men ändå – jag trodde att det faktum att jag var vit europé, cis och högutbildad skulle mer än väl väga upp det. (Sen kan vi ju prata klassresor en annan gång, kanske.) Jag förnekar inte att det finns heteroprivilegier, inte alls, men jag känner mig så extremt privilegierad som får leva just här, just nu. Att jag får vara mamma fullt ut. Att jag får gifta mig med den jag älskar. Det är ingenting jag tar för givet, och även om det är ett tecken på underordning och diskriminering att jag inte ser det som självklart, så är jag så otroligt tacksam.

Och speaking of att vara mamma – där har vi det privilegium jag faktiskt har svårast att hantera och förhålla mig till. Mina vuxenprivilegier. Mina vithets- och cisprivilegier är förhållandevis enkla – bara att ligga lågt, ge tolkningsföreträde och lyssna mer än jag pratar. Men är det samma sak med att vara vuxen? Kan jag backa där? Kan jag låta bli att utöva makt? Nej, inte på samma sätt. Föräldraskap går i viss mån ut på att utöva makt, det är en del av den grundläggande poängen.

För mig är den här balansgången ursvår. Mitt barn är en människa, i sin egen rätt, men till skillnad från andra, vuxna, människor, som saknar vissa privilegier som jag åtnjuter, så måste jag emellanåt utöva makt över henne. Ja, hon har absolut tolkningsföreträde angående hur det är att vara barn, men det betyder inte att jag i varje enskild stund bara ska hålla käft och lyssna. (Ja, jag begriper att en stor skiljelinje här är att en person som har en annan hudfärg, som är trans*, som är icke-hetero och så vidare, har och är det, medan barndomen är ett övergående tillstånd. *Rasifieringen* kanske, förhoppningsvis, kan komma att förändras, strukturer kan kanske sprängas och dö, och därmed privilegier och underordning, men på den enskilda individnivån är ens person inte ett övergångsstadium.)

Hur utövar man föräldraskap utan att utöva makt? Går det? Är det ens eftersträvansvärt? Jag vill inte se mitt barn som ett projekt, ett råmaterial som det är min uppgift att stöpa och forma och mejsla och slipa tills jag har fått fram en “perfekt” individ (oavsett om man med “perfekt” menar en produktiv och engagerad samhällsmedborgare eller en så långt det är möjligt en ärr- och bagagefri vuxen med bra självkänsla och stort självförtroende, som tar sig an världen och är sann mot sig själv). Självklart vill jag att mitt barn ska må bra, att hon ska bli lycklig och känna att hon har en plats och ett värde, men så fort jag börjar se henne som ett hobbyprojekt med ett önskvärt slutmål – är det inte i den stunden mitt maktutövande och min privilegietillämpning blir av ondo?

Livet i serie

Jag gillar Buffy. Nej, nu underdriver jag, jag tycker att Buffy är en av de mest briljanta tv-serier som någonsin har gjorts. Ja, den har absolut sina fel och brister – det är väl i det närmaste oundvikligt – men den har väldigt mycket att säga väldigt många, och det gör det oftast väldigt bra.

Ibland, när jag mår dåligt, så känns det som om jag ser världen genom en väldigt smutsig glasruta. Ljuden förvrängs, synintrycken förvrängs, och det är ett dimmigt avstånd mellan mig och (nästan) alla anda. Dessutom är det något som är fel med tiden – jag går i otakt. Jag ligger en halv sekund efter resten av världen, och alla andra är alltid steget före. Rent konkret alltså, inte (i första hand) att jag känner mig mentalt slö eller trögtänkt. Och jag har alltid tänkt att det är mig det är fel på, det är min klocka som går fel, det är mitt fönster som måste putsas och krossas.

Men.

Var det Buffys fel när Trion mixtrade med tiden? Nej. Tror jag att jag är jagad av en trio not so superhjältar? Hardly. Herregud, det måste ju betyda att jag är Normal Again!!! 😮

De dansade en sommarkväll

På den tiden då ett barn var det jag önskade mig allra högst, då drömmen och saknaden och trängtan var som störst, nästan outhärdligt, då hände det att jag såg skuggan av ett barn. Ett barn som var mitt, som väntade på att bli mitt och som dansade omkring i utkanten av mitt medvetande, en manifestation av framtiden. Jag bar mitt skuggbarn med mig en period, men när det verkliga barnet blev verkligt så försvann det och har inte synts till sedan dess.

Jag har fått små glimtar av skuggor sedan dess, men av mitt barn. Som tonåring, som femåring, som skolbarn, och numera även som ettåring, tvååring och andra svunna skepnader. Det är inget som känns konstigt, det inte vare sig verkligt eller overkligt, det bara är. Men aldrig att jag har sett något annat, någon annan. Förrän nu.

Nyligen besökte jag en oansenlig, bortglömd liten ort i en oansenlig, bortglömd del av Sverige. Jag har varit där förr, många gånger, om än inte på många år. Jag lekte där som barn, och trots att jag aldrig har bott där, aldrig har känt någon som har bott där, så känns det som hemma. Förr, när orten inte var fullt lika oansenlig och bortglömd, så spelades det upp till dans i hamnen varje fredag under sommaren, och dit åkte min farmor och farfar för att roa sig. Jag vet inte, men det skulle inte förvåna mig om min farmor och farfar träffades på en dans i hamnen. Men tiden gick, orten avfolkades, danskvällarna blev ett minne blott, min farfar gick ur tiden och min farmor blev så gammal att bara skalet fanns kvar när hon slutligen fick vila.

Men nu, nu såg jag henne, såg dem. Min farfar, som jag fick träffa men aldrig hann lära känna, stilig, uppklädd, vattenkammad och lycklig. Min farmor, som jag aldrig riktigt kom inpå livet, skrattande med bakåtkastat huvud, i ljusblå (självklart, givetvis i ljusblått) klänning och vita skor, lycklig. Som en skugga, men ack så tydlig, från en svunnen tid – förmodligen mitt under brinnande världskrig.

Jag vet inte mycket om dem, och nästan ingenting om deras relation, men en liten del av dem dansar på en brygga någonstans i Sverige.

Att berätta om det förflutna är att spegla sin samtid

Jag har inte kunnat släppa Signe. Det är ett par månader sedan jag läste Tillbaka till henne, och jag har inte kunnat släppa Signe. Både Signe själv och hennes historia, och Signe som symbol för kvinnorättsrörelsen och feminismen har gnagt sig in djupt. Det är när jag ramlar över en sådan här bok, drunkningsläser en sådan här bok, som jag inser till vilken grad jag verkligen saknar att känna mig representerad. Signes historia är på så många sätt min historia, om än i en annan tid och en annan kultur, och jag kunde ha varit hon. För hundra år sedan hade jag varit hon, om jag hade fått chansen till utbildning (vilket absolut inte är självklart, med tanke på min klassbakgrund). Jag beundrar så hennes mod, modet att stå för den hon är och det hon tror på, och modet att älska trots alla hinder, och jag fulgrät i en timme över det hon förlorar, det som så många i hennes situation aldrig ens fick. Det som jag fick, och som jag är tacksam för varenda dag, varenda sekund.

Och precis som jag ser mig själv, den jag skulle ha varit, i Signe, så ser jag min tid i hennes. De “moderna tiderna”, den feministiska vågen, backlashen, allt finns där. Signes kamp för rösträtten gav mig mod till årets valrörelser. Signe som vågade – vågade göra, vågade prata, vågade säga emot, vågade ständigt, ständigt agitera. Någon sade någon gång att sociala framsteg inte görs genom att man omvänder folk, utan att genom att folk med motsatta, “gamla” åsikter dör undan så nya tankar får plats att gro, växa sig starka och ta över. Till viss del är det sant, men nog går det att få folk att se saker ur andra perspektiv. Och framförallt går det att visa att det finns andra vägar att gå – att du, just du, som nu funderar över vägskälsvalet ser att du inte är ensam. Stigen är inte otrampad.

För övrigt anser jag att kommateringen i boken är till största delen helt briljant.

Saker jag lärde mig i skolan

Saker jag lärde mig i skolan, av lärare och ur läroböcker, och i förlängningen givetvis av andra elever:

“Pojkar är starkare än flickor, så därför gör alla pojkarna ringarna, och alla flickorna gör bommen.”

“Det är inte så att zigenare är mer kriminella än andra, utan de har bara en annorlunda moraluppfattning – lojaliteten mot gruppen är starkare än lojaliteten mot dem utanför gruppen.”

“Homosexualitet är helt normalt, fast lite onormalt, och egentligen är det en sexuell störning, fast oftast är det bara en fas, så det är inget att vara orolig för.”

“Anledningen till många inte gillar judar är för att de har så mycket pengar. Man undrar ju varifrån de kommer.”

När var detta? 1941? Nej. Första halvan av 1990-talet. Tjugo år sedan. Jag har gått från att knappt reagera (förutom på nummer 1 – där kunde jag ju personligen och av egen erfarenhet se att det inte stämde på individnivå) till att vara förbannad, till att tänka att det väl ändå är bättre nuförtiden. Men så igår fick jag ett slag i magen. Tio procent av svenska folket, tjugo procent av mina grannar, röstar på ett parti där sådana här värderingar är allmänna och utspridda, och delvis är inskrivna i partiprogrammet. Vad har hänt? Eller snarare – vad har inte hänt? Vad tycker de egentligen? Är de missnöjesröstare som tänker med plånboken och inte har läst vad partiet egentligen står för och vill genomdriva? Eller vet de tvärtom precis vad de har lagt sin röst på, och vad innebär det för mig och min familj, för rasifierade grannar (nej, de är inte många, men de finns), för stämningen i allmänhet? Vad innebär det för mitt barn, som ska börja skolan om drygt ett år? Vad kommer hon att få höra, från lärare, från kompisar, från andra föräldrar?

Om att egentligen vilja vilja

Det råder babyboom i min internetkompiskrets. Eller nej, nu överdriver jag. Men det känns som om det är många som är gravida, många som funderar på fler barn, några som har nyfödingar. Det låter så mysigt.

Här ute i den formerly known as verkliga världen finns det inte så många bebisar runtomkring mig. Här är det snarare så att de minsta börjar bli större och inte fullt så needy hela tiden, de börjar utforska världen och leka med sina syskon och andra större barn. Och det verkar så mysigt. Föräldrarna börjar slappna av lite, och komma ur den där förlamande, arga, lättirriterade koman och hitta tillbaka till sig själva lite.

Och därmed kommer tankarna igen. Gjorde vi fel?

Jag älskar mitt liv. Jag älskar mitt barn. Jag älskar vår familj. När jag försöker se några år framåt i tiden så ser jag en trojka, inte en kvartett (eller kvintett – minns det där jag sa om ett barn eller tre). Jag älskar att jag orkar (oftast) vara den förälder jag vill vara, att det finns gott om utrymme för oss alla att vara både individer och delar av en familj, att jag inte reagerar på att min fru vill gå ut en kväll med att jag inte orkar vara ensam, inte orkar natta ensam. Jag känner absolut noll lust att börja om. Blotta tanken på nattvak, blöjor, konstant bärande (och kroppskontakt) och det totala kravet på närvaro och tillgänglighet får det att krypa i mig. Och ändå är det något litet som skaver. Skulle vi ha gjort som så många andra och försökt få till en tvåa ungefär tills ettan var drygt två år? Då tittade jag på mina vänner och avundades dem inte det minsta, där de gick omkring som hålögda zombier (lätt överdrift, kanske), men det kanske ändå var värt det? Två år är trots allt en begränsad tid, och nu har ju syskon kul ihop. När de inte försöker slå ihjäl varandra, förstås, eller hjälpas åt att driva sina föräldrar till vansinne. Och det där mysiga, att planera, att lyckas, att vänta, att landa. Och bebisar ju lite gosiga också.

Men nej. Det är absolut något som skaver, men oavsett om det är att jag någonstans önskar mig ett barn till, eller om det bara är själva normen och normbrottet, så gör det ingen skillnad. Jag måste bara återigen inse att ja, det är saker jag skulle vilja uppleva igen. Ja, det finns saker vi går miste om. Men det vi vinner är större. Jag är ingen flerbarnsförälder – jag skulle inte orka. Vi går miste om att se en fin syskonrelation växa fram, men vi slipper avundsjukan, svartsjukan, dramat, ljudnivån, bråken och mycket annat.

Jag inser att ur mångas perspektiv är egoistisk, att jag sätter mitt eget behov av tid och lugn och ro högre än mitt barns behov av ett syskon. Men precis lika övertygad som jag faktiskt är om att det finns vinster för mig som förälder att stanna vid ett barn, lika övertygad är jag om att det finns liknande vinster för mitt barn. Hon kommer kanske att sakna ett syskon. Hon kanske kommer att idealisera syskonrelationen och vara säker på att hon har gått miste om något stort. Och det kanske hon har. Men hon har vunnit föräldrar som har tid och som orkar, hon har vunnit möjligheten att få växa upp i lugn och ro och självklarhet och hon måste, som alla andra och vad gäller allting, lära sig att hantera de förutsättningar hon fick. Det är så här vår familj ser ut, helt enkelt.

I grund och botten handlar det om det här: Jag önskar att livet inte vore linjärt. Jag önskar att jag kunde blanda upp nutiden med en eftermiddag med tvåmånadersbebisen, en morgon med ettåringen, en utflykt med tvååringen. När mitt barn blir tonåring kommer jag med allra största sannolikhet att önska mig en dag med fyraåringen. Problemet är inte att livet går för fort eller att jag inte uppskattar nuet. Problemet är att jag saknar alla andra (nåja) nu:n som har föregått detta.