Jag är jag och mina ögon är bara mina

I helgen sågs en ny trend bland mina facebookvänner och -bekanta. Plötsligt fylldes mitt flöde av bilder på folks mammor och döttrar. Närmare bestämt på kvinnor, flickor, tjejer, tanter – alla släkt med varandra. Syftet med detta var att visa på likheter generationerna emellan, och kommentarsfälten fylldes snabbt med uppskattande och uppskattade observationer gällande näsor, hårfästen, munnar och annat – både där det var tydligt och där det mest var tydligt att man ser det man vill se.

Och där märkte jag en liten tagg som jag trodde att jag hade bearbetat, och en som jag inte visste fanns. För grejen är den att jag inte är lik någon. I vanliga fall spelar det mig ingen roll, ofta är jag till och med lite tacksam, men något i den här svallvågen av likhetsletande skavde och sved. Kanske för att jag plötsligt förstod hur viktigt det verkar vara för många. Visst har jag också skrattat till när jag ser ett foto på ett barn som är så lik sin förälder, eller när mina kompisar blir mer och mer lika sina föräldrar för varje år som går. Visst har jag tittat nyfiket på syskon som är så grymt lika varandra, trots att ingen av dem är lik någon av föräldrarna, eller tvärtom, syskon som båda två är så lika sin mamma, men knappt har ett enda drag gemensamt.

Det är väl som med julkorten. Ni vet vilka jag menar – julhälsningar från vänner och bekanta med bilder på tomte- eller pepparkaksklädda småbarn. Jag gillar mina kompisar, jag gillar deras ungar och jag var så glad över julkorten. Och det gjorde så fruktansvärt ont. För att de kom i sjok och det inte gick att värja sig. Det här är ju inte alls lika illa, men ändå lite samma sak. För någonstans *är* det tydligen jobbigt att jag inte är lik någon. Någonstans är jag avundsjuk på kompisar som är lika både sin mamma och sin dotter – den där kontinuiteten som plötsligt blir så konkret och tydlig. Jag undrar om min mamma också sörjer det litegrann, eller om det är henne helt och fullt likgiltigt.

Att vara unik och ändå som alla andra

Mitt barn var på kalas i går. Åtta blonda småflickor trädde pärlor, pyntade cupcakes och rusade runt som… ja, som bara barn och i vissa fall hundar gör.

Och plötsligt slog det mig, det där med grupptrycket. Hur skönt det måste vara för mitt barn att passa in, smälta in, vara en i gruppen, vara sig själv. Att inte vara “hon som har två mammor”, “hon som har kort hår”, “hon som aldrig har fina, rosa, glittriga klänningar” och så vidare.

Vad spelar det för roll om mitt barn har klänning för att hon vill känna sig fin, för att det är roligt när den snurrar eller för att hon vill slippa sticka ut? Vad spelar det för roll om hon vill låta håret växa ut för att hon trivs i det, för att hon vill vara mer lik mig eller för att hon vill vara mer som sina kompisar?

Med det sagt tycker jag fortfarande att det är sjukt irriterande med vuxna som ständigt ska påpeka för barn (läs: flickor) vilken fin tröja de har i dag, vad fina de är i flätor, vad fint, vad fint, vad fint. Är det konstigt att tjejerna tror att hela deras värde ligger i deras utseende? Nåja, jag har bitchat förut om föräldrar och pedagoger som inte ser sambandet.

Jag tycker givetvis att det är trist att mitt barn väljer bort saker hon gillar, och vi pratar mycket om att alla har rätt att vara sig själva så länge det inte skadar någon, men om det just nu, just här, är viktigare för mitt barn att vara som alla andra än att välja sitt eget förstahandsalternativ i varje situation – vem är jag att döma?

Jag har alltid stuckit ut, alltid varit den konstiga, och det har burit med sig vissa vinster, men också haft sitt pris. Mitt barn måste själv få avgöra om det är värt det för henne.

Livet i serie

Jag gillar Buffy. Nej, nu underdriver jag, jag tycker att Buffy är en av de mest briljanta tv-serier som någonsin har gjorts. Ja, den har absolut sina fel och brister – det är väl i det närmaste oundvikligt – men den har väldigt mycket att säga väldigt många, och det gör det oftast väldigt bra.

Ibland, när jag mår dåligt, så känns det som om jag ser världen genom en väldigt smutsig glasruta. Ljuden förvrängs, synintrycken förvrängs, och det är ett dimmigt avstånd mellan mig och (nästan) alla anda. Dessutom är det något som är fel med tiden – jag går i otakt. Jag ligger en halv sekund efter resten av världen, och alla andra är alltid steget före. Rent konkret alltså, inte (i första hand) att jag känner mig mentalt slö eller trögtänkt. Och jag har alltid tänkt att det är mig det är fel på, det är min klocka som går fel, det är mitt fönster som måste putsas och krossas.

Men.

Var det Buffys fel när Trion mixtrade med tiden? Nej. Tror jag att jag är jagad av en trio not so superhjältar? Hardly. Herregud, det måste ju betyda att jag är Normal Again!!! 😮

De dansade en sommarkväll

På den tiden då ett barn var det jag önskade mig allra högst, då drömmen och saknaden och trängtan var som störst, nästan outhärdligt, då hände det att jag såg skuggan av ett barn. Ett barn som var mitt, som väntade på att bli mitt och som dansade omkring i utkanten av mitt medvetande, en manifestation av framtiden. Jag bar mitt skuggbarn med mig en period, men när det verkliga barnet blev verkligt så försvann det och har inte synts till sedan dess.

Jag har fått små glimtar av skuggor sedan dess, men av mitt barn. Som tonåring, som femåring, som skolbarn, och numera även som ettåring, tvååring och andra svunna skepnader. Det är inget som känns konstigt, det inte vare sig verkligt eller overkligt, det bara är. Men aldrig att jag har sett något annat, någon annan. Förrän nu.

Nyligen besökte jag en oansenlig, bortglömd liten ort i en oansenlig, bortglömd del av Sverige. Jag har varit där förr, många gånger, om än inte på många år. Jag lekte där som barn, och trots att jag aldrig har bott där, aldrig har känt någon som har bott där, så känns det som hemma. Förr, när orten inte var fullt lika oansenlig och bortglömd, så spelades det upp till dans i hamnen varje fredag under sommaren, och dit åkte min farmor och farfar för att roa sig. Jag vet inte, men det skulle inte förvåna mig om min farmor och farfar träffades på en dans i hamnen. Men tiden gick, orten avfolkades, danskvällarna blev ett minne blott, min farfar gick ur tiden och min farmor blev så gammal att bara skalet fanns kvar när hon slutligen fick vila.

Men nu, nu såg jag henne, såg dem. Min farfar, som jag fick träffa men aldrig hann lära känna, stilig, uppklädd, vattenkammad och lycklig. Min farmor, som jag aldrig riktigt kom inpå livet, skrattande med bakåtkastat huvud, i ljusblå (självklart, givetvis i ljusblått) klänning och vita skor, lycklig. Som en skugga, men ack så tydlig, från en svunnen tid – förmodligen mitt under brinnande världskrig.

Jag vet inte mycket om dem, och nästan ingenting om deras relation, men en liten del av dem dansar på en brygga någonstans i Sverige.

Att berätta om det förflutna är att spegla sin samtid

Jag har inte kunnat släppa Signe. Det är ett par månader sedan jag läste Tillbaka till henne, och jag har inte kunnat släppa Signe. Både Signe själv och hennes historia, och Signe som symbol för kvinnorättsrörelsen och feminismen har gnagt sig in djupt. Det är när jag ramlar över en sådan här bok, drunkningsläser en sådan här bok, som jag inser till vilken grad jag verkligen saknar att känna mig representerad. Signes historia är på så många sätt min historia, om än i en annan tid och en annan kultur, och jag kunde ha varit hon. För hundra år sedan hade jag varit hon, om jag hade fått chansen till utbildning (vilket absolut inte är självklart, med tanke på min klassbakgrund). Jag beundrar så hennes mod, modet att stå för den hon är och det hon tror på, och modet att älska trots alla hinder, och jag fulgrät i en timme över det hon förlorar, det som så många i hennes situation aldrig ens fick. Det som jag fick, och som jag är tacksam för varenda dag, varenda sekund.

Och precis som jag ser mig själv, den jag skulle ha varit, i Signe, så ser jag min tid i hennes. De “moderna tiderna”, den feministiska vågen, backlashen, allt finns där. Signes kamp för rösträtten gav mig mod till årets valrörelser. Signe som vågade – vågade göra, vågade prata, vågade säga emot, vågade ständigt, ständigt agitera. Någon sade någon gång att sociala framsteg inte görs genom att man omvänder folk, utan att genom att folk med motsatta, “gamla” åsikter dör undan så nya tankar får plats att gro, växa sig starka och ta över. Till viss del är det sant, men nog går det att få folk att se saker ur andra perspektiv. Och framförallt går det att visa att det finns andra vägar att gå – att du, just du, som nu funderar över vägskälsvalet ser att du inte är ensam. Stigen är inte otrampad.

För övrigt anser jag att kommateringen i boken är till största delen helt briljant.

Saker jag lärde mig i skolan

Saker jag lärde mig i skolan, av lärare och ur läroböcker, och i förlängningen givetvis av andra elever:

“Pojkar är starkare än flickor, så därför gör alla pojkarna ringarna, och alla flickorna gör bommen.”

“Det är inte så att zigenare är mer kriminella än andra, utan de har bara en annorlunda moraluppfattning – lojaliteten mot gruppen är starkare än lojaliteten mot dem utanför gruppen.”

“Homosexualitet är helt normalt, fast lite onormalt, och egentligen är det en sexuell störning, fast oftast är det bara en fas, så det är inget att vara orolig för.”

“Anledningen till många inte gillar judar är för att de har så mycket pengar. Man undrar ju varifrån de kommer.”

När var detta? 1941? Nej. Första halvan av 1990-talet. Tjugo år sedan. Jag har gått från att knappt reagera (förutom på nummer 1 – där kunde jag ju personligen och av egen erfarenhet se att det inte stämde på individnivå) till att vara förbannad, till att tänka att det väl ändå är bättre nuförtiden. Men så igår fick jag ett slag i magen. Tio procent av svenska folket, tjugo procent av mina grannar, röstar på ett parti där sådana här värderingar är allmänna och utspridda, och delvis är inskrivna i partiprogrammet. Vad har hänt? Eller snarare – vad har inte hänt? Vad tycker de egentligen? Är de missnöjesröstare som tänker med plånboken och inte har läst vad partiet egentligen står för och vill genomdriva? Eller vet de tvärtom precis vad de har lagt sin röst på, och vad innebär det för mig och min familj, för rasifierade grannar (nej, de är inte många, men de finns), för stämningen i allmänhet? Vad innebär det för mitt barn, som ska börja skolan om drygt ett år? Vad kommer hon att få höra, från lärare, från kompisar, från andra föräldrar?

Om att egentligen vilja vilja

Det råder babyboom i min internetkompiskrets. Eller nej, nu överdriver jag. Men det känns som om det är många som är gravida, många som funderar på fler barn, några som har nyfödingar. Det låter så mysigt.

Här ute i den formerly known as verkliga världen finns det inte så många bebisar runtomkring mig. Här är det snarare så att de minsta börjar bli större och inte fullt så needy hela tiden, de börjar utforska världen och leka med sina syskon och andra större barn. Och det verkar så mysigt. Föräldrarna börjar slappna av lite, och komma ur den där förlamande, arga, lättirriterade koman och hitta tillbaka till sig själva lite.

Och därmed kommer tankarna igen. Gjorde vi fel?

Jag älskar mitt liv. Jag älskar mitt barn. Jag älskar vår familj. När jag försöker se några år framåt i tiden så ser jag en trojka, inte en kvartett (eller kvintett – minns det där jag sa om ett barn eller tre). Jag älskar att jag orkar (oftast) vara den förälder jag vill vara, att det finns gott om utrymme för oss alla att vara både individer och delar av en familj, att jag inte reagerar på att min fru vill gå ut en kväll med att jag inte orkar vara ensam, inte orkar natta ensam. Jag känner absolut noll lust att börja om. Blotta tanken på nattvak, blöjor, konstant bärande (och kroppskontakt) och det totala kravet på närvaro och tillgänglighet får det att krypa i mig. Och ändå är det något litet som skaver. Skulle vi ha gjort som så många andra och försökt få till en tvåa ungefär tills ettan var drygt två år? Då tittade jag på mina vänner och avundades dem inte det minsta, där de gick omkring som hålögda zombier (lätt överdrift, kanske), men det kanske ändå var värt det? Två år är trots allt en begränsad tid, och nu har ju syskon kul ihop. När de inte försöker slå ihjäl varandra, förstås, eller hjälpas åt att driva sina föräldrar till vansinne. Och det där mysiga, att planera, att lyckas, att vänta, att landa. Och bebisar ju lite gosiga också.

Men nej. Det är absolut något som skaver, men oavsett om det är att jag någonstans önskar mig ett barn till, eller om det bara är själva normen och normbrottet, så gör det ingen skillnad. Jag måste bara återigen inse att ja, det är saker jag skulle vilja uppleva igen. Ja, det finns saker vi går miste om. Men det vi vinner är större. Jag är ingen flerbarnsförälder – jag skulle inte orka. Vi går miste om att se en fin syskonrelation växa fram, men vi slipper avundsjukan, svartsjukan, dramat, ljudnivån, bråken och mycket annat.

Jag inser att ur mångas perspektiv är egoistisk, att jag sätter mitt eget behov av tid och lugn och ro högre än mitt barns behov av ett syskon. Men precis lika övertygad som jag faktiskt är om att det finns vinster för mig som förälder att stanna vid ett barn, lika övertygad är jag om att det finns liknande vinster för mitt barn. Hon kommer kanske att sakna ett syskon. Hon kanske kommer att idealisera syskonrelationen och vara säker på att hon har gått miste om något stort. Och det kanske hon har. Men hon har vunnit föräldrar som har tid och som orkar, hon har vunnit möjligheten att få växa upp i lugn och ro och självklarhet och hon måste, som alla andra och vad gäller allting, lära sig att hantera de förutsättningar hon fick. Det är så här vår familj ser ut, helt enkelt.

I grund och botten handlar det om det här: Jag önskar att livet inte vore linjärt. Jag önskar att jag kunde blanda upp nutiden med en eftermiddag med tvåmånadersbebisen, en morgon med ettåringen, en utflykt med tvååringen. När mitt barn blir tonåring kommer jag med allra största sannolikhet att önska mig en dag med fyraåringen. Problemet är inte att livet går för fort eller att jag inte uppskattar nuet. Problemet är att jag saknar alla andra (nåja) nu:n som har föregått detta.