Men jag är inte bitter!

Dagens pet peeve: Folk som Vågar Vägra Facebook, men som blir sura, irriterade och/eller arga för att de inte blir inkluderade i sånt som händer på Facebook.

Exempel: Den som tycker att man ska ringa och prata och berätta saker i stället för att skriva statusar som ens hundra närmsta vänner kan läsa. Näe, så viktigt är det inte. Om något är viktigt och jag vill att du ska veta, då hör jag av mig personligen, förstås. Men att min unge har lärt sig ett nytt ord, jag har hittat nya tallrikar, den där boken som var så bra som jag vill tipsa om – sånt slängs ut i flödet för den som vill ta del av det. Men visst, jag kanske ska börja ringa mina VVF-vänner varje gång jag gör ett inlägg.

Exempel: När jag blir sugen på att gå ut och ta en öl eller en fika och vill ha sällskap – då ringer inte jag runt och betar av kompisar en efter en. Jag frågar på Facebook. Om jag saknar just dig och längtar efter just ditt sällskap, då ringer jag förstås dig. Vill jag bara höra om någon är sugen på att hänga  frågar jag hellre tvåhundra pers på en gång.

Exempel: När man är med i en grupp som emellanåt planerar olika evenemang och sammankomster, och den här planeringen sker på Facebook, då kan man visst begära att få veta var, när, hur och vilka. Men kom inte och be mig redogöra för allt som skrivs i gruppen och eventet.

Enkelt, va? Det är absolut ett fritt val att vara eller inte vara – oavsett var. Men då måste man acceptera nackdelarna.

Cancer? Tänk på dem som har ebola!

Varje dag är jag tacksam för att jag inte har cancer (eller hiv eller diabetes eller en rad andra grejor – men det är cancer som är närmast inpå just nu, ständigt närvarande), men det betyder inte att jag inte är grymt trött på förkylningen jag går och drar på.

Visst är jag glad och tacksam för att mitt barn har fyra morföräldrar att skapa relationer till, fyra morföräldrar som bor nära och som älskar henne. Det betyder inte att jag inte önskar att min pappa skulle kunna vara nykter någon gång, att min svärmor skulle vara mindre labil, att svärfar skulle engagera sig lite och att min mamma skulle prata lite mindre om kusinen. Jag förstår visst att det är det lilla i sammanhanget när vänner har föräldrar som är döda, bor långt bort eller bara inte bryr sig i största allmänhet, och jag vet att vi på många sätt är bortskämda, men det gör inte att det är friktionsfritt, det gör inte att vi har automatisk barnvakt närhelst vi hade velat (vilket vi ändå sällan vill – något som också tydligen är lite jobbigt).

Visst förstår jag att det måste vara svinjobbigt att kliva upp före klockan fem varenda dag, men det betyder inte att jag inte är trött när min unge vaknar kvart i sju en lördagsmorgon i stället för att sova till åtta som hon brukar. Nej, åtta är inte sovmorgon. Kvart i sju är most definitely inte sovmorgon.

Jag är glad att jag har små problem, jämförelsevis, men det betyder inte att jag inte tänker pms-gnälla och tycka jävligt synd om mig själv i ett par dar.

Att stanna under korkeken

Det är OS. Jag orkar inte. Jag orkar inte låtsas vara intresserad av själva sporten, och jag orkar inte ta in alla vidrigheter som översvämmar internet. Jag orkar inte ens förfasa mig över det moderna bruket av ordet ’olympiad’, eller det anglicistiska ’atlet’ som nu finns i var och varannan mun. Bara så vi har det utrett och klart för oss.

Det är lite strul runt barnet. Jag orkar inte. Jag orkar inte tjata hål i huvudet på folk och jag orkar inte utbilda varenda kotte min unge kommer i kontakt med. Jag är så trött på folks sätt att prata med henne som om hon är dum i huvudet eller en bebis, och jag är så grymt jävla trött på att andra människor inte tycker som jag.

Det är lite strul på jobbet. Jag orkar inte. Jag orkar inte med spelet, politiken, lojalitetskonflikterna eller allt det andra. Jag vill bara göra mitt jobb. Och få bestämma själv över det jag gör.

Det är februari. Och jag orkar inte med det heller. Det är i och för sig en ovanligt trevlig februari vi ser i år, men det är dock februari. Hur kan årets kortaste månad vara årets längsta? Februari tar liksom aldrig slut, och februari är alltid mer eller mindre skit. Kan jag få gå i idé nu?

TGIF

Jag älskar mitt barn. Jag älskar att vara med mitt barn. Men jävlar vad aptrist det kan vara att vara hemma bara vi två. Man kan inte åka på utflykt varje dag. Man kan inte leka med kompisar varje dag – särskilt inte så här års när alla kompisarna är på förskolan. I dag ska vi faktiskt göra en utflykt i eftermiddag, men det är ändå några timmar som ska fyllas – helst med mål och mening och glädje och kärlek.

Hur leker era 3-4-åringar?* Vad leker de med? Var leker de? Gillar ni att leka?

*Ja, jag hatar att det bara finns en längd på strecken på det här tangentbordet.

Fem minus en halv gånger tjugo, sa du?

Jobbar du med något som involverar någon form av kontakt och kommunikation med andra människor? Envisas du med att tala ditt med svenska närbesläktade modersmål och tänker att folk förstår? Då har jag några tips till dig.

1. Artikulera. Mumla inte, rör på läpparna och uttala hela orden.
2. Undvik den grövsta dialekten, både vad gäller uttal och uttryck.
3. Lär dig vilka falska vänner som är mest förekommande inom ditt yrke, och undvik dem.
4. Lär dig åtminstone att räkna på svenska, eller om det absolut inte går – var inte för fin för att skriva en lapp. Vi är i Sverige. Det är inte mitt ansvar som svensktalande kund eller patient att lära mig ditt bisarra och ologiska sätt att räkna.

Om du tar till dig dessa enkla tips så lovar jag att både ditt och mitt liv blir lättare.