Att vara unik och ändå som alla andra

Mitt barn var på kalas i går. Åtta blonda småflickor trädde pärlor, pyntade cupcakes och rusade runt som… ja, som bara barn och i vissa fall hundar gör.

Och plötsligt slog det mig, det där med grupptrycket. Hur skönt det måste vara för mitt barn att passa in, smälta in, vara en i gruppen, vara sig själv. Att inte vara “hon som har två mammor”, “hon som har kort hår”, “hon som aldrig har fina, rosa, glittriga klänningar” och så vidare.

Vad spelar det för roll om mitt barn har klänning för att hon vill känna sig fin, för att det är roligt när den snurrar eller för att hon vill slippa sticka ut? Vad spelar det för roll om hon vill låta håret växa ut för att hon trivs i det, för att hon vill vara mer lik mig eller för att hon vill vara mer som sina kompisar?

Med det sagt tycker jag fortfarande att det är sjukt irriterande med vuxna som ständigt ska påpeka för barn (läs: flickor) vilken fin tröja de har i dag, vad fina de är i flätor, vad fint, vad fint, vad fint. Är det konstigt att tjejerna tror att hela deras värde ligger i deras utseende? Nåja, jag har bitchat förut om föräldrar och pedagoger som inte ser sambandet.

Jag tycker givetvis att det är trist att mitt barn väljer bort saker hon gillar, och vi pratar mycket om att alla har rätt att vara sig själva så länge det inte skadar någon, men om det just nu, just här, är viktigare för mitt barn att vara som alla andra än att välja sitt eget förstahandsalternativ i varje situation – vem är jag att döma?

Jag har alltid stuckit ut, alltid varit den konstiga, och det har burit med sig vissa vinster, men också haft sitt pris. Mitt barn måste själv få avgöra om det är värt det för henne.

Att vara privilegierad och inte – om intersektionalitet och kulturrelativism

Jag har tänkt mycket på privilegier på sistone. Det pratas väldigt mycket om det just nu, på alla håll, och jag känner mig så extremt privilegierad. Sedan gjorde jag det här testet, och blev förvånad. Gick vidare till det här, och fortsatte att vara förvånad. Inte privilegierad. Disprivileged. Jag? Visst, jag är kvinna, och flata, och inte helt able-bodied och har diverse andra skavanker, men ändå – jag trodde att det faktum att jag var vit europé, cis och högutbildad skulle mer än väl väga upp det. (Sen kan vi ju prata klassresor en annan gång, kanske.) Jag förnekar inte att det finns heteroprivilegier, inte alls, men jag känner mig så extremt privilegierad som får leva just här, just nu. Att jag får vara mamma fullt ut. Att jag får gifta mig med den jag älskar. Det är ingenting jag tar för givet, och även om det är ett tecken på underordning och diskriminering att jag inte ser det som självklart, så är jag så otroligt tacksam.

Och speaking of att vara mamma – där har vi det privilegium jag faktiskt har svårast att hantera och förhålla mig till. Mina vuxenprivilegier. Mina vithets- och cisprivilegier är förhållandevis enkla – bara att ligga lågt, ge tolkningsföreträde och lyssna mer än jag pratar. Men är det samma sak med att vara vuxen? Kan jag backa där? Kan jag låta bli att utöva makt? Nej, inte på samma sätt. Föräldraskap går i viss mån ut på att utöva makt, det är en del av den grundläggande poängen.

För mig är den här balansgången ursvår. Mitt barn är en människa, i sin egen rätt, men till skillnad från andra, vuxna, människor, som saknar vissa privilegier som jag åtnjuter, så måste jag emellanåt utöva makt över henne. Ja, hon har absolut tolkningsföreträde angående hur det är att vara barn, men det betyder inte att jag i varje enskild stund bara ska hålla käft och lyssna. (Ja, jag begriper att en stor skiljelinje här är att en person som har en annan hudfärg, som är trans*, som är icke-hetero och så vidare, har och är det, medan barndomen är ett övergående tillstånd. *Rasifieringen* kanske, förhoppningsvis, kan komma att förändras, strukturer kan kanske sprängas och dö, och därmed privilegier och underordning, men på den enskilda individnivån är ens person inte ett övergångsstadium.)

Hur utövar man föräldraskap utan att utöva makt? Går det? Är det ens eftersträvansvärt? Jag vill inte se mitt barn som ett projekt, ett råmaterial som det är min uppgift att stöpa och forma och mejsla och slipa tills jag har fått fram en “perfekt” individ (oavsett om man med “perfekt” menar en produktiv och engagerad samhällsmedborgare eller en så långt det är möjligt en ärr- och bagagefri vuxen med bra självkänsla och stort självförtroende, som tar sig an världen och är sann mot sig själv). Självklart vill jag att mitt barn ska må bra, att hon ska bli lycklig och känna att hon har en plats och ett värde, men så fort jag börjar se henne som ett hobbyprojekt med ett önskvärt slutmål – är det inte i den stunden mitt maktutövande och min privilegietillämpning blir av ondo?

Har prinsessor politisk makt?

När min fyraåring leker prinsessa, och det gör hon ganska ofta, så handlar det inte om passivitet och yta. Visst har hon en prinsessklänning, och visst vill hon gärna ha högklackade skor, men inte så mycket för att vara fin som för att få hjälp att gå in i rollen, för att det är så det ska vara. Hur är då prinsessor? Prinsessor kan trolla, prinsessor vet vad de vill, prinsessor bär svärd för att skydda sig själva och sina systrar mot elaka kungar, prinsessor har makt och kontroll över sig själva, och använder det för att erövra världen. I klänning som snurrar och skor som klapprar roligt när en går.

Prinsessan är en viktig symbol. Kanske den viktigaste symbolen för makt, kvinnlig makt, som finns. Ur det perspektivet är det kanske inte så konstigt att Svensk damtidning kläcker serien om Politikens prinsessor. Personliga porträtt av kändisar, en annan bild av en annan sida av folk vi bara har sett i en yrkesroll tidigare – det är väldigt mycket Svensk damtidning.

Jag gillar det. Jag gillar att få veta mer om personen bakom politiken, att se en människa, att få lite mer inblick i drivkrafter. Jag gillar greppet att lyfta fram kvinnor, även om jag hade kunnat tänka mig motsvarande intervjuserie med män. Men jag gillar inte alls vinklingen att de faktiskt är riktiga kvinnor, trots att de sysslar med något så okvinnligt som politik. Tidningen och intervjuerna trycker verkligen på bilden av kvinnan som Den andra, det exotiska, lätt problematiska inslaget som inte passar in, men nästan, kvinnan som är kön först, sist och ständigt. Och varför, varför, varför de hemska klänningarna?! För att passa in bland de andra glitterglamourprinsessorna i tidningen? För att verkligen visa och trycka på att de faktiskt är så kallade riktiga kvinnor? För att det var “en kul grej”? Nä, det var faktiskt inte det minsta kul.

Med andra bilder och en annan rubrik hade ingen höjt på ögonbrynen. Och nog är det lite talande ändå att det är Annie Lööf som får ta mest skit?

Och in related news – Margot Wallström har öppnat för en återkomst till den svenska politiken (yay!). Lena Mellin, politisk kommentator, uttalar sig, och får bland annat frågan om varför hon tror att Wallström är så populär. Hennes svar? “För att hon är en så rar människa.” Va fan?!?!?!

Vi pratar om en av de mest kompetenta och rutinerade politiker Sverige har haft sedan Olof Palme. Hennes cv är långt och imponerande. Hon har varit EU-kommissionär och FN:s särskilda representant. Hon är påläst och engagerad. Hon talar så folk förstår och brinner för det hon gör. Jag tror säkert att Margot Wallström är rar, men det är inte därför jag jublar över hennes besked i dag.

(Men ska jag någonsin kunna höra hennes namn utan att skänka en tanke till Anna Lindh, och undra lite över hur Sverige hade sett ut i dag om hon hade fått leva?)

I’m too cool för mina mjukisar

För något år sedan funderade jag på vad andra föräldrar gjorde mot sina döttrar egentligen. Var och varannan småtjej jag stötte på hade tunna leggings, lågt skurna jeans, tajta tröjor, långa klänningar som skulle knös ner i overall och överdragsbyxor och andra plagg som inte precis uppmuntrade till bekvämlighet och rörelse. Pojkuniformen var mjukisbyxor och tröja i mjukt trikåtyg – i rätt storlek och lätt att tvätta och torktumla. Men nu? Nu har alla flickorna mjuka, följsamma, sköna kläder som inte är tunna och går sönder av minsta lilla, men heller inte obekväma – som de är, eller under skalkläder. Pojkarna däremot har mangrant jeans (och ingen stretch- eller mjukisvariant), samt en tröja med ett stort blaffigt, svettigt, aggressivt plasttryck på. Är man för stor och för cool för sköna kläder när man är pojke och 4-5 år?

(Och ja, jag vet att jeans kan vara bekvämt. Mina egna är välanvända, välslitna och ytterst följsamma. Men det är inte mjukis.)

Storasyster, lillebror – om kön och förväntningar

Häromdagen satt jag och pratade med en grupp kvinnor. Det visade sig att vi allihop var äldst i syskonskaran, och att vi allihop hade yngre bröder. (Vissa hade även fler syskon, men alla hade minst en lillebror.) Vi kom in på att prata om kön och genus, så som kvinnor i min omgivning tenderar att göra, och vi hade givetvis många gemensamma erfarenheter. Vi utbytte tankar och känslor om hur det är att vara den duktiga storasystern, om hur våra bröder fortfarande som vuxna blir mer klemade med och curlade, hur irriterande det var att vara både äldst och flicka, och hur det påverkade och fortfarande påverkar oss som människor och i olika relationer. Vi var rörande överens om att det ställdes olika krav på oss och våra bröder, inte utifrån oss som individer, utan utifrån vårt kön och vår plats i syskonskaran, och vi var lika överens om att det var onödigt, fel och jobbigt.

Men.

Efter en stund utbrister en av dem: “Men nog är det något speciellt med pojkar ändå…” Och där var skiljelinjen. Vi som bara har ett barn, de som har barn av samma kön, och till och med de som har konstellationen pojke-flicka, vi såg lika frågande ut allihop. Men de i gruppen som hade en flicka som äldsta barn, med ett eller flera småsyskon, varav minst en bror, tittade på varandra i samförstånd och började prata om sina duktiga, kompetenta tjejer, och sina gosiga, mysiga, underbara små pojkar. Om flickor som är kavata och vill klara sig själva, som kan så mycket och vill så mycket, om pojkar som älskar sin mamma och bara vill sitta i knät och kramas.

Vad är det som gör att just storasystrar är så väldans duktiga hela tiden? Vad är det som gör att småbröder är så gosiga? Är det någon naturlag som gör att det är lillebror som bor kvar hemma i källaren hos sina föräldrar tills han hittar en flickvän eller (föräldrarna) dör? Att det är lillebror som får tvätt och städning och annat fixat av mamma långt upp i åldrarna om han nu får för sig att flytta hemifrån? Att det är storasystrar som tar hand om, som doktorerar, som undervisar, som kan själva alltid, alltid? Eller är det så att flickor som får småsyskon behandlas annorlunda än pojkar som får småsyskon, och att flickor och pojkar får olika bemötande?

Välvilligheten står mig upp i halsen

Tänk att frasen “två mammor som älskar en är mycket bättre än en pappa som inte vill ha en” inte bara fortfarande yttras, utan fortfarande anses peppande och vidsynt. Jag blir så trött. När jag beklagar mig över heteronormen, över biologistdiskursen, över att behöva komma ut om och om och fucking om igen, då behöver jag inga tröstande kommentarer om att jag är en bra mamma, eller åtminstone bättre än en frånvarande/och eller knarkande pappa.

Varför känner heteromänniskor ett sånt skriande behov av att tala om för mig att jag har existensberättigande? Att mitt kärlek är exakt densamma som deras? Att de tycker att är lite extra fint att mitt barn finns?

Jag behöver ingen bekräftelse på att jag och min familj är precis som alla andra. Klart att det är bättre än de kompisar som låter det slinka ut att de innerst inne tycker synd om mig för att jag inte kan sitta och leta likheter mellan mitt barn och mig, och resten av min släkt. Och det är i sin tur bättre än öppet förakt och hat. Men de låter mig aldrig glömma, slippa förhålla mig till heteronormen och bara vara.

Man föds inte till kvinna

På sistone har jag fått ett par inbjudningar till olika events, som har riktat sig till “kvinnor och transpersoner”. Är det jag som är väck nu igen? För jag förstår inte. Ett. Är transmän välkomna i kvinnoseparatistiska sammanhang? Inte min sorts separatism, måste jag säga. Och två. Är inte transkvinnor kvinnor? Eller är det ett sätt att poängtera att eventet är för alla kvinnor, inte bara women-born-women (eller vad det nu heter nuförtiden)?

Jag är med på att en kan tycka att könsdikotomin är en chimär (inte den zoologiska betydelsen) och att det därmed inte är möjligt med separatistiska fora, men om en nu ändå ser poängen med det, då måste det ju ändå finnas någon logik i det hela. Eller anser vissa att både transmän och transkvinnor delar den kvinnliga erfarenheten? Nä, jag fattar inte.