Jag är jag och mina ögon är bara mina

I helgen sågs en ny trend bland mina facebookvänner och -bekanta. Plötsligt fylldes mitt flöde av bilder på folks mammor och döttrar. Närmare bestämt på kvinnor, flickor, tjejer, tanter – alla släkt med varandra. Syftet med detta var att visa på likheter generationerna emellan, och kommentarsfälten fylldes snabbt med uppskattande och uppskattade observationer gällande näsor, hårfästen, munnar och annat – både där det var tydligt och där det mest var tydligt att man ser det man vill se.

Och där märkte jag en liten tagg som jag trodde att jag hade bearbetat, och en som jag inte visste fanns. För grejen är den att jag inte är lik någon. I vanliga fall spelar det mig ingen roll, ofta är jag till och med lite tacksam, men något i den här svallvågen av likhetsletande skavde och sved. Kanske för att jag plötsligt förstod hur viktigt det verkar vara för många. Visst har jag också skrattat till när jag ser ett foto på ett barn som är så lik sin förälder, eller när mina kompisar blir mer och mer lika sina föräldrar för varje år som går. Visst har jag tittat nyfiket på syskon som är så grymt lika varandra, trots att ingen av dem är lik någon av föräldrarna, eller tvärtom, syskon som båda två är så lika sin mamma, men knappt har ett enda drag gemensamt.

Det är väl som med julkorten. Ni vet vilka jag menar – julhälsningar från vänner och bekanta med bilder på tomte- eller pepparkaksklädda småbarn. Jag gillar mina kompisar, jag gillar deras ungar och jag var så glad över julkorten. Och det gjorde så fruktansvärt ont. För att de kom i sjok och det inte gick att värja sig. Det här är ju inte alls lika illa, men ändå lite samma sak. För någonstans *är* det tydligen jobbigt att jag inte är lik någon. Någonstans är jag avundsjuk på kompisar som är lika både sin mamma och sin dotter – den där kontinuiteten som plötsligt blir så konkret och tydlig. Jag undrar om min mamma också sörjer det litegrann, eller om det är henne helt och fullt likgiltigt.

Advertisements

Att vara unik och ändå som alla andra

Mitt barn var på kalas i går. Åtta blonda småflickor trädde pärlor, pyntade cupcakes och rusade runt som… ja, som bara barn och i vissa fall hundar gör.

Och plötsligt slog det mig, det där med grupptrycket. Hur skönt det måste vara för mitt barn att passa in, smälta in, vara en i gruppen, vara sig själv. Att inte vara “hon som har två mammor”, “hon som har kort hår”, “hon som aldrig har fina, rosa, glittriga klänningar” och så vidare.

Vad spelar det för roll om mitt barn har klänning för att hon vill känna sig fin, för att det är roligt när den snurrar eller för att hon vill slippa sticka ut? Vad spelar det för roll om hon vill låta håret växa ut för att hon trivs i det, för att hon vill vara mer lik mig eller för att hon vill vara mer som sina kompisar?

Med det sagt tycker jag fortfarande att det är sjukt irriterande med vuxna som ständigt ska påpeka för barn (läs: flickor) vilken fin tröja de har i dag, vad fina de är i flätor, vad fint, vad fint, vad fint. Är det konstigt att tjejerna tror att hela deras värde ligger i deras utseende? Nåja, jag har bitchat förut om föräldrar och pedagoger som inte ser sambandet.

Jag tycker givetvis att det är trist att mitt barn väljer bort saker hon gillar, och vi pratar mycket om att alla har rätt att vara sig själva så länge det inte skadar någon, men om det just nu, just här, är viktigare för mitt barn att vara som alla andra än att välja sitt eget förstahandsalternativ i varje situation – vem är jag att döma?

Jag har alltid stuckit ut, alltid varit den konstiga, och det har burit med sig vissa vinster, men också haft sitt pris. Mitt barn måste själv få avgöra om det är värt det för henne.

Jag ska nog sova en stund i stället

Tänk att det ska vara så svårt att ställa sig utanför sig själv, att byta perspektiv, att tänka i andra banor. Så lätt det är att fastna i gamla hjulspår, gamla tankegångar, gamla reaktioner. Men så ibland undrar jag om det ens är eftersträvansvärt att ens tänka så mycket hela tiden.

För å ena sidan är det självklart att man ska försöka sätta in i andra människors liv och tankar, självklart att man ska försöka fundera över konsekvenserna av sina handlingar. Å andra sidan är det mycket lättare att vara närvarande och göra när man inte samtidigt har ett kommentatorsspår av analys som ligger som ett filter över en.

Särskilt tydligt blir förstås detta i föräldraskapet. För jag vill förstå mitt barn. Jag vill se saker ur hennes synvinkel, känna som hon känner, inse vilka effekter de beslut jag fattar i dag får för henne i det långa loppet. Kan jag göra det samtidigt som jag är närvarande och autentisk? Om jag gör saker för att det är bra för henne i det långa loppet (och nej, jag pratar inte om tandborstning nu), men som inte riktigt gagnar henne, eller mig, just nu – är det ändå värt det? Ja, det går det ju inte att ge ett generellt svar på. Om jag lägger för mycket tid på att fundera på hur hon kommer att minnas sin barndom – glömmer jag bort att för att det ska bli minnen så måste det upplevas? Kan vi verkligen mötas när halva min hjärna går åt till konsekvensanalys?

Jag har aldrig varit så närvarande, så i nuet, som när mitt barn var nyfött. Aldrig någonsin, förr eller senare (nåja, jag har också varit barn en gång i tiden) har jag levt så i presens indikativ. Och nu, nu märker jag att det sakta men säkert har försvunnit, ju äldre barnet blir. Och jag är tillbaka till att leva i konjunktiv igen. (Samt, i futurum exaktum, givetvis. Jag är bra på att planera – om än mindre bra på att genomföra…)

Jag hade en poäng med det här inlägget när jag började skriva det, men… Jag är nog bara trött på att tänka.

Att vara privilegierad och inte – om intersektionalitet och kulturrelativism

Jag har tänkt mycket på privilegier på sistone. Det pratas väldigt mycket om det just nu, på alla håll, och jag känner mig så extremt privilegierad. Sedan gjorde jag det här testet, och blev förvånad. Gick vidare till det här, och fortsatte att vara förvånad. Inte privilegierad. Disprivileged. Jag? Visst, jag är kvinna, och flata, och inte helt able-bodied och har diverse andra skavanker, men ändå – jag trodde att det faktum att jag var vit europé, cis och högutbildad skulle mer än väl väga upp det. (Sen kan vi ju prata klassresor en annan gång, kanske.) Jag förnekar inte att det finns heteroprivilegier, inte alls, men jag känner mig så extremt privilegierad som får leva just här, just nu. Att jag får vara mamma fullt ut. Att jag får gifta mig med den jag älskar. Det är ingenting jag tar för givet, och även om det är ett tecken på underordning och diskriminering att jag inte ser det som självklart, så är jag så otroligt tacksam.

Och speaking of att vara mamma – där har vi det privilegium jag faktiskt har svårast att hantera och förhålla mig till. Mina vuxenprivilegier. Mina vithets- och cisprivilegier är förhållandevis enkla – bara att ligga lågt, ge tolkningsföreträde och lyssna mer än jag pratar. Men är det samma sak med att vara vuxen? Kan jag backa där? Kan jag låta bli att utöva makt? Nej, inte på samma sätt. Föräldraskap går i viss mån ut på att utöva makt, det är en del av den grundläggande poängen.

För mig är den här balansgången ursvår. Mitt barn är en människa, i sin egen rätt, men till skillnad från andra, vuxna, människor, som saknar vissa privilegier som jag åtnjuter, så måste jag emellanåt utöva makt över henne. Ja, hon har absolut tolkningsföreträde angående hur det är att vara barn, men det betyder inte att jag i varje enskild stund bara ska hålla käft och lyssna. (Ja, jag begriper att en stor skiljelinje här är att en person som har en annan hudfärg, som är trans*, som är icke-hetero och så vidare, har och är det, medan barndomen är ett övergående tillstånd. *Rasifieringen* kanske, förhoppningsvis, kan komma att förändras, strukturer kan kanske sprängas och dö, och därmed privilegier och underordning, men på den enskilda individnivån är ens person inte ett övergångsstadium.)

Hur utövar man föräldraskap utan att utöva makt? Går det? Är det ens eftersträvansvärt? Jag vill inte se mitt barn som ett projekt, ett råmaterial som det är min uppgift att stöpa och forma och mejsla och slipa tills jag har fått fram en “perfekt” individ (oavsett om man med “perfekt” menar en produktiv och engagerad samhällsmedborgare eller en så långt det är möjligt en ärr- och bagagefri vuxen med bra självkänsla och stort självförtroende, som tar sig an världen och är sann mot sig själv). Självklart vill jag att mitt barn ska må bra, att hon ska bli lycklig och känna att hon har en plats och ett värde, men så fort jag börjar se henne som ett hobbyprojekt med ett önskvärt slutmål – är det inte i den stunden mitt maktutövande och min privilegietillämpning blir av ondo?

Om att egentligen vilja vilja

Det råder babyboom i min internetkompiskrets. Eller nej, nu överdriver jag. Men det känns som om det är många som är gravida, många som funderar på fler barn, några som har nyfödingar. Det låter så mysigt.

Här ute i den formerly known as verkliga världen finns det inte så många bebisar runtomkring mig. Här är det snarare så att de minsta börjar bli större och inte fullt så needy hela tiden, de börjar utforska världen och leka med sina syskon och andra större barn. Och det verkar så mysigt. Föräldrarna börjar slappna av lite, och komma ur den där förlamande, arga, lättirriterade koman och hitta tillbaka till sig själva lite.

Och därmed kommer tankarna igen. Gjorde vi fel?

Jag älskar mitt liv. Jag älskar mitt barn. Jag älskar vår familj. När jag försöker se några år framåt i tiden så ser jag en trojka, inte en kvartett (eller kvintett – minns det där jag sa om ett barn eller tre). Jag älskar att jag orkar (oftast) vara den förälder jag vill vara, att det finns gott om utrymme för oss alla att vara både individer och delar av en familj, att jag inte reagerar på att min fru vill gå ut en kväll med att jag inte orkar vara ensam, inte orkar natta ensam. Jag känner absolut noll lust att börja om. Blotta tanken på nattvak, blöjor, konstant bärande (och kroppskontakt) och det totala kravet på närvaro och tillgänglighet får det att krypa i mig. Och ändå är det något litet som skaver. Skulle vi ha gjort som så många andra och försökt få till en tvåa ungefär tills ettan var drygt två år? Då tittade jag på mina vänner och avundades dem inte det minsta, där de gick omkring som hålögda zombier (lätt överdrift, kanske), men det kanske ändå var värt det? Två år är trots allt en begränsad tid, och nu har ju syskon kul ihop. När de inte försöker slå ihjäl varandra, förstås, eller hjälpas åt att driva sina föräldrar till vansinne. Och det där mysiga, att planera, att lyckas, att vänta, att landa. Och bebisar ju lite gosiga också.

Men nej. Det är absolut något som skaver, men oavsett om det är att jag någonstans önskar mig ett barn till, eller om det bara är själva normen och normbrottet, så gör det ingen skillnad. Jag måste bara återigen inse att ja, det är saker jag skulle vilja uppleva igen. Ja, det finns saker vi går miste om. Men det vi vinner är större. Jag är ingen flerbarnsförälder – jag skulle inte orka. Vi går miste om att se en fin syskonrelation växa fram, men vi slipper avundsjukan, svartsjukan, dramat, ljudnivån, bråken och mycket annat.

Jag inser att ur mångas perspektiv är egoistisk, att jag sätter mitt eget behov av tid och lugn och ro högre än mitt barns behov av ett syskon. Men precis lika övertygad som jag faktiskt är om att det finns vinster för mig som förälder att stanna vid ett barn, lika övertygad är jag om att det finns liknande vinster för mitt barn. Hon kommer kanske att sakna ett syskon. Hon kanske kommer att idealisera syskonrelationen och vara säker på att hon har gått miste om något stort. Och det kanske hon har. Men hon har vunnit föräldrar som har tid och som orkar, hon har vunnit möjligheten att få växa upp i lugn och ro och självklarhet och hon måste, som alla andra och vad gäller allting, lära sig att hantera de förutsättningar hon fick. Det är så här vår familj ser ut, helt enkelt.

I grund och botten handlar det om det här: Jag önskar att livet inte vore linjärt. Jag önskar att jag kunde blanda upp nutiden med en eftermiddag med tvåmånadersbebisen, en morgon med ettåringen, en utflykt med tvååringen. När mitt barn blir tonåring kommer jag med allra största sannolikhet att önska mig en dag med fyraåringen. Problemet är inte att livet går för fort eller att jag inte uppskattar nuet. Problemet är att jag saknar alla andra (nåja) nu:n som har föregått detta.

Har prinsessor politisk makt?

När min fyraåring leker prinsessa, och det gör hon ganska ofta, så handlar det inte om passivitet och yta. Visst har hon en prinsessklänning, och visst vill hon gärna ha högklackade skor, men inte så mycket för att vara fin som för att få hjälp att gå in i rollen, för att det är så det ska vara. Hur är då prinsessor? Prinsessor kan trolla, prinsessor vet vad de vill, prinsessor bär svärd för att skydda sig själva och sina systrar mot elaka kungar, prinsessor har makt och kontroll över sig själva, och använder det för att erövra världen. I klänning som snurrar och skor som klapprar roligt när en går.

Prinsessan är en viktig symbol. Kanske den viktigaste symbolen för makt, kvinnlig makt, som finns. Ur det perspektivet är det kanske inte så konstigt att Svensk damtidning kläcker serien om Politikens prinsessor. Personliga porträtt av kändisar, en annan bild av en annan sida av folk vi bara har sett i en yrkesroll tidigare – det är väldigt mycket Svensk damtidning.

Jag gillar det. Jag gillar att få veta mer om personen bakom politiken, att se en människa, att få lite mer inblick i drivkrafter. Jag gillar greppet att lyfta fram kvinnor, även om jag hade kunnat tänka mig motsvarande intervjuserie med män. Men jag gillar inte alls vinklingen att de faktiskt är riktiga kvinnor, trots att de sysslar med något så okvinnligt som politik. Tidningen och intervjuerna trycker verkligen på bilden av kvinnan som Den andra, det exotiska, lätt problematiska inslaget som inte passar in, men nästan, kvinnan som är kön först, sist och ständigt. Och varför, varför, varför de hemska klänningarna?! För att passa in bland de andra glitterglamourprinsessorna i tidningen? För att verkligen visa och trycka på att de faktiskt är så kallade riktiga kvinnor? För att det var “en kul grej”? Nä, det var faktiskt inte det minsta kul.

Med andra bilder och en annan rubrik hade ingen höjt på ögonbrynen. Och nog är det lite talande ändå att det är Annie Lööf som får ta mest skit?

Och in related news – Margot Wallström har öppnat för en återkomst till den svenska politiken (yay!). Lena Mellin, politisk kommentator, uttalar sig, och får bland annat frågan om varför hon tror att Wallström är så populär. Hennes svar? “För att hon är en så rar människa.” Va fan?!?!?!

Vi pratar om en av de mest kompetenta och rutinerade politiker Sverige har haft sedan Olof Palme. Hennes cv är långt och imponerande. Hon har varit EU-kommissionär och FN:s särskilda representant. Hon är påläst och engagerad. Hon talar så folk förstår och brinner för det hon gör. Jag tror säkert att Margot Wallström är rar, men det är inte därför jag jublar över hennes besked i dag.

(Men ska jag någonsin kunna höra hennes namn utan att skänka en tanke till Anna Lindh, och undra lite över hur Sverige hade sett ut i dag om hon hade fått leva?)

Storasyster, lillebror – om kön och förväntningar

Häromdagen satt jag och pratade med en grupp kvinnor. Det visade sig att vi allihop var äldst i syskonskaran, och att vi allihop hade yngre bröder. (Vissa hade även fler syskon, men alla hade minst en lillebror.) Vi kom in på att prata om kön och genus, så som kvinnor i min omgivning tenderar att göra, och vi hade givetvis många gemensamma erfarenheter. Vi utbytte tankar och känslor om hur det är att vara den duktiga storasystern, om hur våra bröder fortfarande som vuxna blir mer klemade med och curlade, hur irriterande det var att vara både äldst och flicka, och hur det påverkade och fortfarande påverkar oss som människor och i olika relationer. Vi var rörande överens om att det ställdes olika krav på oss och våra bröder, inte utifrån oss som individer, utan utifrån vårt kön och vår plats i syskonskaran, och vi var lika överens om att det var onödigt, fel och jobbigt.

Men.

Efter en stund utbrister en av dem: “Men nog är det något speciellt med pojkar ändå…” Och där var skiljelinjen. Vi som bara har ett barn, de som har barn av samma kön, och till och med de som har konstellationen pojke-flicka, vi såg lika frågande ut allihop. Men de i gruppen som hade en flicka som äldsta barn, med ett eller flera småsyskon, varav minst en bror, tittade på varandra i samförstånd och började prata om sina duktiga, kompetenta tjejer, och sina gosiga, mysiga, underbara små pojkar. Om flickor som är kavata och vill klara sig själva, som kan så mycket och vill så mycket, om pojkar som älskar sin mamma och bara vill sitta i knät och kramas.

Vad är det som gör att just storasystrar är så väldans duktiga hela tiden? Vad är det som gör att småbröder är så gosiga? Är det någon naturlag som gör att det är lillebror som bor kvar hemma i källaren hos sina föräldrar tills han hittar en flickvän eller (föräldrarna) dör? Att det är lillebror som får tvätt och städning och annat fixat av mamma långt upp i åldrarna om han nu får för sig att flytta hemifrån? Att det är storasystrar som tar hand om, som doktorerar, som undervisar, som kan själva alltid, alltid? Eller är det så att flickor som får småsyskon behandlas annorlunda än pojkar som får småsyskon, och att flickor och pojkar får olika bemötande?