Jag ska nog sova en stund i stället

Tänk att det ska vara så svårt att ställa sig utanför sig själv, att byta perspektiv, att tänka i andra banor. Så lätt det är att fastna i gamla hjulspår, gamla tankegångar, gamla reaktioner. Men så ibland undrar jag om det ens är eftersträvansvärt att ens tänka så mycket hela tiden.

För å ena sidan är det självklart att man ska försöka sätta in i andra människors liv och tankar, självklart att man ska försöka fundera över konsekvenserna av sina handlingar. Å andra sidan är det mycket lättare att vara närvarande och göra när man inte samtidigt har ett kommentatorsspår av analys som ligger som ett filter över en.

Särskilt tydligt blir förstås detta i föräldraskapet. För jag vill förstå mitt barn. Jag vill se saker ur hennes synvinkel, känna som hon känner, inse vilka effekter de beslut jag fattar i dag får för henne i det långa loppet. Kan jag göra det samtidigt som jag är närvarande och autentisk? Om jag gör saker för att det är bra för henne i det långa loppet (och nej, jag pratar inte om tandborstning nu), men som inte riktigt gagnar henne, eller mig, just nu – är det ändå värt det? Ja, det går det ju inte att ge ett generellt svar på. Om jag lägger för mycket tid på att fundera på hur hon kommer att minnas sin barndom – glömmer jag bort att för att det ska bli minnen så måste det upplevas? Kan vi verkligen mötas när halva min hjärna går åt till konsekvensanalys?

Jag har aldrig varit så närvarande, så i nuet, som när mitt barn var nyfött. Aldrig någonsin, förr eller senare (nåja, jag har också varit barn en gång i tiden) har jag levt så i presens indikativ. Och nu, nu märker jag att det sakta men säkert har försvunnit, ju äldre barnet blir. Och jag är tillbaka till att leva i konjunktiv igen. (Samt, i futurum exaktum, givetvis. Jag är bra på att planera – om än mindre bra på att genomföra…)

Jag hade en poäng med det här inlägget när jag började skriva det, men… Jag är nog bara trött på att tänka.

Saker jag lärde mig i skolan

Saker jag lärde mig i skolan, av lärare och ur läroböcker, och i förlängningen givetvis av andra elever:

“Pojkar är starkare än flickor, så därför gör alla pojkarna ringarna, och alla flickorna gör bommen.”

“Det är inte så att zigenare är mer kriminella än andra, utan de har bara en annorlunda moraluppfattning – lojaliteten mot gruppen är starkare än lojaliteten mot dem utanför gruppen.”

“Homosexualitet är helt normalt, fast lite onormalt, och egentligen är det en sexuell störning, fast oftast är det bara en fas, så det är inget att vara orolig för.”

“Anledningen till många inte gillar judar är för att de har så mycket pengar. Man undrar ju varifrån de kommer.”

När var detta? 1941? Nej. Första halvan av 1990-talet. Tjugo år sedan. Jag har gått från att knappt reagera (förutom på nummer 1 – där kunde jag ju personligen och av egen erfarenhet se att det inte stämde på individnivå) till att vara förbannad, till att tänka att det väl ändå är bättre nuförtiden. Men så igår fick jag ett slag i magen. Tio procent av svenska folket, tjugo procent av mina grannar, röstar på ett parti där sådana här värderingar är allmänna och utspridda, och delvis är inskrivna i partiprogrammet. Vad har hänt? Eller snarare – vad har inte hänt? Vad tycker de egentligen? Är de missnöjesröstare som tänker med plånboken och inte har läst vad partiet egentligen står för och vill genomdriva? Eller vet de tvärtom precis vad de har lagt sin röst på, och vad innebär det för mig och min familj, för rasifierade grannar (nej, de är inte många, men de finns), för stämningen i allmänhet? Vad innebär det för mitt barn, som ska börja skolan om drygt ett år? Vad kommer hon att få höra, från lärare, från kompisar, från andra föräldrar?

Om man vore religiös kanske det hade löst sig

Tänk att vad det än annars gäller så är föräldrar okej med att deras barn och de själva inte är top notch, men inte när det gäller tryggheten. Alla barn är alltid så himla *trygga*. Och den tryggheten används som ett argument och ett slagträ. Föräldrar som femminutersmetodar sina barn hävdar att barnen blir så trygga av rutiner, bestämdhet, egen säng och så vidare. Föräldrar som samsover hävdar att det gör barnen trygga att få vara nära. Barn som lämnas bort till barnvakt från några månaders (veckors?) ålder, även över natten, blir så trygga av att få kontakt med andra människor, och barn som aldrig får vara hos barnvakt blir så trygga av att alltid vara med sina föräldrar. Alla föräldrar är så övertygade om att deras barn är så trygga, och att det är deras egen förtjänst. Är föräldrar så inkapabla att se och erkänna att telningen kanske inte är så trygg som de skulle önska? Kan föräldrar ens se vad som är tecken på trygghet och otrygghet. “Mitt barn är så kavat och har inga problem att gå till främlingar. Hen är så trygg (i sig själv).” “Mitt barn kommer alltid till mig och tankar närhet när vi är ute någonstans. Hen är så trygg (med att jag alltid finns).”

Jag kan lova att min mamma hävdade, och fortfarande skulle hävda att jag var ett tryggt barn. Jag var aldrig klängig, inte särskilt gnällig, väldigt envis och egensinnig men på det stora hela ganska lätt att ha att göra med. Var jag trygg? Nej. All min ångest, min otrygghet, mina tårar och min eviga känsla av att alltid vara fel, det är inte min mammas fel. Men hon har inte sett det heller.

Men jag är också en av dem. Jag vet inte vad jag ska titta efter, och det jag tolkar som otrygghet hos mitt barn kanske bara är försiktighet, det jag tolkar som trygghet är kanske bara uppgivenhet. Hur vet man? När facit kommer är det ju för sent.

Identitet som summan av alla grupper en anser sig tillhöra

Jag är alltid ett freak. I alla grupper jag har tillhört så är det jag som sticker ut, jag som skaver, jag som är fel. Eller så känner alla så? Även i spretiga grupper, där alla är olika utom vad gäller den enda sak vi har gemensamt, i grupper där alla är freaks, så är det några som hittar varandra mer, klickar mer. Är det två olika frågor, kanske? Dels att jag alltid är fel, har för lite kulturellt kapital, har fel språkbruk, tittar på fel tv-program, läser fel böcker, har konstig humor, och dels att jag alltid bara hänger med, aldrig är någons förstahandsval, aldrig är självklar. Nu låter jag självömkande, men det är absolut inte meningen. Och jag låter som en tonåring, något jag hade hoppats att jag skulle ha vuxit ifrån vid det här laget.

Är alla människor i grunden ensamma? Jag skulle så gärna vilja uppleva världen och livet genom någon annans filter en stund, att se omgivningen, kanske mig själv, genom någon annans ögon. Jag skulle så gärna vilja veta vad som är allmängiltigt och vad som är egenheter.

Och för att återknyta till början – vad är det som gör att jag alltid är fel? Är det kombinationen av egenskaper och intressen? Är det yrkesvalet? Är det klassresan och -komplexet? Måste man välja mellan kulturnytt och Doctor Who? Måste man gilla engelska deckare på tv bara för att man roas av svensk grammatik? Och varför är gränsen så fin och luddig mellan intresse och besatthet – och varför vet jag aldrig var den gränsen går?

Annan mat, och annan kärlek

Det svåraste med att fasta är inte hungern. Det svåra med mat har aldrig varit hungern, inte för mig. När den väl gör sig påmind, vilket inte är självklart, är det snarare i form av en kick, av bekräftelse. Nej, det svåra med maten är inte att låta bli helt, det är att sluta när jag väl har börjat. Och det svåra med fastan är inte att avstå från mat som föda, utan att avstå från allt annat som mat för med sig. Och det här är ju så självklart för alla som har doppat minsta lilltå i ätstörningsträsket, något jag har varit medveten om länge, och ändå slår det mig med förvåning och häpnad. Givetvis hade jag fattat hur stor del av maten och ätandet som är tröst, firande, gemenskap, glädje, vana och smak, men jag har inte tidigare känt det så konkret som nu. För mig och min mat är det egentligen inga problem. Fastar jag en dag äter jag dagen efter – det som behövs är bara lite planering för att få in sällskapsbiten och uppskjutna drömmar om tröst och kompensation.

Men. Min fru är inte en sån person som gör någonting halvhjärtat. När hon nu fastar så gör hon det med besked. Och borta är alla ”vad ska vi äta i kväll?”, alla ”ska vi åka hem och göra varma mackor och te och mysa framför tv:n?”, alla ”ska vi äta middag ihop på lördag?”. Borta. Visst kan det vara skönt att slippa undan den eviga diskussionen om kvällens middag, visst är det skönt att över huvud taget slippa tänka på saken. Men – vad ska man då tänka på? När en stressig helg inte kan dämpas av målbilden med mysmat på söndagskvällen, när umgänget inte kan handla om mat, när det man saknar inte egentligen är maten, eller fettet, eller sockret, utan den rent faktiska, handgripliga rörelsen av fingrarna som gräver i en skål och för godiset, frukten eller chipsen till munnen. Hur organiserar man sitt liv och sina dagar då?

Det är intressant. Det är nyttigt. Det är fan så jobbigt.

Varning för politisk inkorrekthet och grymma generaliseringar

Just nu är jag så fruktansvärt jävla trött på män. Nej, jag borde verkligen inte kollektivisera dem och dra alla över samma kam, men nu tänker jag göra det i alla fall.

Varenda gång jag ska backa ut från en trång parkeringsplats, varenda gång jag ska backa med släp eller husvagn, så nog fan står det en karl där och viftar. Ska jag lägga till med båten står det alltid en karl och vinkar och ska hjälpa mig att förtöja. En helt okänd eller en kompis – det spelar ingen roll. Småpratar jag lite om att jag ska köpa en kylbox, eller var närmsta bra strand kan tänkas vara eller vad det ska bli för väder imorrn – nog fanken står det en man där och Vet Bäst. Han har inga åsikter, han är inte intresserad av ett samtal, han vet ju hur det är, punkt.

Varifrån kommer det här? När får de lära sig det här svintradiga beteendet? Att 60-plussare lillagummar mig kan jag kanske ha lite överseende med, även om jag hatar det med, men män i min egen ålder?

Just nu vill jag ta fru och dotter och åka till något separatistiskt kollo någonstans. Plus för bra badmöjligheter och lite jävla lugn och ro.

I morgon reser jag mig igen

Dagen skulle ha varit en “faste-“/lågkaloridag. Det började okej. Ingen frukost, som vanligt. Vid niotiden var jag, okaraktäristiskt nog, vrålhungrig. Knappt 100 kcal. Fine. Lunch = sallad, lite svamp, två tunna skivor avokado och lite räkor. Cirka 200 kcal. Fine. Det lämnade 200 kvar till kvällen, och mina planer var ett kokt ägg och lite grönsaker. Men dagen var lång, frun var semesterlängtardeppig och treåringen var inte hemma. Jag bestämde mig för att strunta i det hela, äta något till middag som jag aldrig skulle servera mitt barn, och allmänt trösta mig med mat. I min hjärna kändes det inte så ätstört eftersom det var ett aktivt beslut (nåja).

I samråd med k. hustrun, och efter en titt i skafferi och kylskåp (ingen orkade till affären) ställde jag mig och bakade scones. Det var mysigt i köket – jag gillar ju att dona där – och det hela kändes så normalt, så okomplicerat, så ångestbefriat. Inga tankar om att jag “unnade mig” eller “syndade” eller “fuskade”.

Vi åt framför tv:n, pratade och hade mysigt (och saknade vårt barn). Plockade undan, startade diskmaskinen och fortsatte framför tv:n. Tills ångern och ångesten slog till.