Om att blogga retrostyle

I över en månad har två utkast legat och drällt bland mina blogginlägg. Jag filar och putsar och tänker och skriver, och ändå blir inget klart, ändå blir jag aldrig nöjd.

Inlägget om klassresor, klassidentitet och kulturellt kapital blev delvis krossat av diskussioner på instagram (@klasshat gästade @kvinnohat) och jag tappade orden.

Och utan ord, inga blogginlägg.

Men så hände något, något nästan magiskt. Jag har börjat jobba på att hitta tillbaka till böckerna (sorgligt att det ska behöva jobbas på, men så är det) och av olika anledningar har jag tagit upp den gamla klassikern dagboksskrivande igen. Och plötsligt finns orden där. De flödar ur mig, rinner som ett vilt, porlande vårvattenfall som inte går att hejda.

Vilken befrielse det ändå är att få skriva ocensurerat! Att inte behöva väga ord, inte behöva berätta något, inte behöva fundera över mottagande och mottagare, inte på något plan söka uppmärksamhet och bekräftelse. (Jo, jag saknar ibland att inte få respons, men fördelarna överväger så stort.)

Jag har inte glömt bort dig, kära blogg, eller alla er (fem) trogna läsare.

Så jag avrundar här, och säger som Arnold. I’ll be back!