Jag är jag och mina ögon är bara mina

I helgen sågs en ny trend bland mina facebookvänner och -bekanta. Plötsligt fylldes mitt flöde av bilder på folks mammor och döttrar. Närmare bestämt på kvinnor, flickor, tjejer, tanter – alla släkt med varandra. Syftet med detta var att visa på likheter generationerna emellan, och kommentarsfälten fylldes snabbt med uppskattande och uppskattade observationer gällande näsor, hårfästen, munnar och annat – både där det var tydligt och där det mest var tydligt att man ser det man vill se.

Och där märkte jag en liten tagg som jag trodde att jag hade bearbetat, och en som jag inte visste fanns. För grejen är den att jag inte är lik någon. I vanliga fall spelar det mig ingen roll, ofta är jag till och med lite tacksam, men något i den här svallvågen av likhetsletande skavde och sved. Kanske för att jag plötsligt förstod hur viktigt det verkar vara för många. Visst har jag också skrattat till när jag ser ett foto på ett barn som är så lik sin förälder, eller när mina kompisar blir mer och mer lika sina föräldrar för varje år som går. Visst har jag tittat nyfiket på syskon som är så grymt lika varandra, trots att ingen av dem är lik någon av föräldrarna, eller tvärtom, syskon som båda två är så lika sin mamma, men knappt har ett enda drag gemensamt.

Det är väl som med julkorten. Ni vet vilka jag menar – julhälsningar från vänner och bekanta med bilder på tomte- eller pepparkaksklädda småbarn. Jag gillar mina kompisar, jag gillar deras ungar och jag var så glad över julkorten. Och det gjorde så fruktansvärt ont. För att de kom i sjok och det inte gick att värja sig. Det här är ju inte alls lika illa, men ändå lite samma sak. För någonstans *är* det tydligen jobbigt att jag inte är lik någon. Någonstans är jag avundsjuk på kompisar som är lika både sin mamma och sin dotter – den där kontinuiteten som plötsligt blir så konkret och tydlig. Jag undrar om min mamma också sörjer det litegrann, eller om det är henne helt och fullt likgiltigt.

Advertisements

2 thoughts on “Jag är jag och mina ögon är bara mina

  1. Jag är bara lik min pappa till utseendet. En frånvarande pappa. En som aldrig funnits där en endaste gång. Även vissa av mina mer älskvärda karaktärspersonlighetsdrag kommer från honom. Samt de personlighetsdrag jag föraktar hos honom som jag ännu mer försktas hos mig själv därför.
    Min fina älskade mamma däremot har jag inget från. Det var först när jag fick barn som jag ser vad jag fått ftån henne. Älskandet, jag skulle göra vad som helst för mitt barn. Av kärlek. Aldrigaldrigaldrignågonsin överge! Det är det finaste hon kunde ge mig. Det fick jag av henne. Jag tänker att ungen min som är min fast min obiologiskt och med det väldigt olik mig fysiskt/ytligt kan jag ge just det! Känslan av stt vara älskad och aldrig någonsin känna sig övergiven.
    Människor lägger väldigt stor vikt vid biologi och likheter, löjligt mycket! Och visst kan det vara roligt att hitta likheter med sina föräldrar men för mig har oftast de likheterna bottnats i sorg o saknad istället.

    Bra inlägg!
    /emma

  2. Jag känner också sådär, outgrundligt nog. Jag är utseendemässigt och beteendemässigt olik min enda förälder, min mamma. Min syster däremot är jättelik mamma i båda avseendena och har en dotter som liknar dom båda. Jag förstår inte heller den där lite jobbiga känslan.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s