Som blomman på äng…

Jag gillar att sova. Mitt barn gillar att sova. Och vi gillar att sova ihop. Ibland är det förstås vidunderligt skönt att inte ha en svettig liten barnkropp så tätt, tätt intill att man inte kan vända sig utan att vakna, men för det mesta är det mysigt. Varför är detta så provocerande för folk? Varför får vi ständigt tips om hur vi ska “lära” vårt barn att sova i sin egen säng i sitt eget rum? Varför får vårt barn pikar om att hon minsann är “en stor tjej” nu, och borde vilja sova ensam?

Jag är inte den missionerande typen (oftast), så jag brukar inte gå runt och försöka övertyga folk om att de borde samsova mera. Jag lägger mig inte i (see what I did there!) hur du sover, hur dina barn sover, utan utgår från att ni gör det som funkar bäst för er (även om jag ibland tycker att det är lite sorgligt med barn som vill sova hos sina föräldrar och inte får). Varför är det så många som reagerar på att vi samsover? Jag vet inte vad som är mest upprörande för folk – det faktum att femåringen *vill* sova hos oss, eller att vi låter henne.

Hon har alltid haft ett stort behov av närhet och kroppskontakt – sedan den dag hon föddes har hon sovit som bäst på en mamma. Och ja, jag tycker att det är jättemysigt att krypa ner i vår stora säng ihop, läsa sagor för mitt barn med henne på armen, och sedan släcka lampan och ligga och kramas tills hon somnar. (Att jag sen försiktigt drar mig undan när hon väl har somnat märker hon oftast inte.)

Vad är felet, egentligen? Är det att hon är “osjälvständig” och “otrygg”, och måste lära sig att frigöra sig från oss och sköta sig själv? Är det att vi “klemar bort” henne och “låter henne bestämma”? Varför anses det vara fel när en femåring inte har en så pass stor personlig sfär att hon inte vill sova ensam? Jag hade gärna haft ett eget rum att kunna dra mig undan i, men i längden vill jag inte sova ensam – varför är det konstigt att mitt barn känner likadant?

Advertisements

3 thoughts on “Som blomman på äng…

  1. Jag tycker det där är så himla svårt. En svår och komplex fråga. Vi har haft vår son i egen säng sedan han kom till världen, i eget rum från att han var 7 veckor gammal. Han är 2 år nu, och sover i stort sett halva nätter inne hos oss. Ibland lägger någon av oss oss hos honom om han vaknar på natten och om man inte somnar smyger vi oss tillbaka till vår säng. Men oftast får han komma till oss. Till saken hör att ingen av oss sover särskilt bra när han är hos oss. Inte ens han själv, fast då menar jag de gånger han somnat i vår säng på kvällen och skall sova hela natten..då snurrar han mest runt. Jag tror inte att det handlar om trygga vs otrygga barn pga vart de önskar sova eller ej. Alla är olika. Och det har inte med trygghet att göra. Jag tror mer det har med utveckling att göra, ibland behövs mer eller mindre närhet. Vår största anledning till att vi från början låtit vårt barn somna i egen säng beror på att vi satt vår vuxenrelation i fokus. För att inte bli “bara” mammor. Det är ganska lätt att glömma av varandra och den närhet man behöver i vuxenrelationen när man ständigt har en liten människa som pockar på ens uppmärksamhet och närhet. Dvs för oss, det var en rädsla för oss, att glömma av vår kärlek o närhet till varandra när vi fick barn. Därav ville vi ha vår säng som en “frizon” men inget vi håller benhårt på som du förstår, då det måste finnas plats för förändringar. Sen resonerar vi som så att det kan vara bra att “kunna” sova i egen säng utan en förälder vid sidan så att man kan sova borta ex hos mormor, moster osv. Med det säger jag inte att det behöver bli ett problem ändå men så tänkte vi i alla fall. Hur som skulle jag inte känna mig trygg att sova en hel natt ned en liten bebis i sängen, nåde om något skule hända! Men en 2 åring fungerar fint allra helst när han kommer inrallandes vid tretiden på nätten. 😉 jag tycker att var och en skall göra så som fungerar bäst för sitt och sina barn! Samsov helt delvis eller inte alls så länge alla sover gott!
    God natt!
    Emma

  2. Är det så folk i allmänhet tänker, kanske? Att vi har valt bort vår vuxenrelation till förmån för familjerelationer? För det tycker jag inte att vi har gjort. Vår relation har *förändrats*, absolut, men den är inte bortvald eller bortprioriterad.
    (Och hon har sovit borta. Hos båda morföräldraparen är det samma procedur. Morfar sover i gästrummet och barnet på hans plats bredvid mormor. 😀 )

    • Jag menade verkligen inte att döma eller tillskriva er en etikett om att ni valt bort er vuxenrelation.
      Bara att det var så vi resonerade från början, vilka rädslor vi hade då vi båda är skiljsmässobarn där våra föräldrar flyttat isär innan våra tvåårsdagar.
      Nu vet jag att vi kanske inte direkt var orsaken till våra föräldrars skiljsmässor, utan mer att vi inte vill utsätta oss för att tappa kärleken och att detta skulle vara ett sätt att låta lågan lysa., 😃

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s