Jag är jag och mina ögon är bara mina

I helgen sågs en ny trend bland mina facebookvänner och -bekanta. Plötsligt fylldes mitt flöde av bilder på folks mammor och döttrar. Närmare bestämt på kvinnor, flickor, tjejer, tanter – alla släkt med varandra. Syftet med detta var att visa på likheter generationerna emellan, och kommentarsfälten fylldes snabbt med uppskattande och uppskattade observationer gällande näsor, hårfästen, munnar och annat – både där det var tydligt och där det mest var tydligt att man ser det man vill se.

Och där märkte jag en liten tagg som jag trodde att jag hade bearbetat, och en som jag inte visste fanns. För grejen är den att jag inte är lik någon. I vanliga fall spelar det mig ingen roll, ofta är jag till och med lite tacksam, men något i den här svallvågen av likhetsletande skavde och sved. Kanske för att jag plötsligt förstod hur viktigt det verkar vara för många. Visst har jag också skrattat till när jag ser ett foto på ett barn som är så lik sin förälder, eller när mina kompisar blir mer och mer lika sina föräldrar för varje år som går. Visst har jag tittat nyfiket på syskon som är så grymt lika varandra, trots att ingen av dem är lik någon av föräldrarna, eller tvärtom, syskon som båda två är så lika sin mamma, men knappt har ett enda drag gemensamt.

Det är väl som med julkorten. Ni vet vilka jag menar – julhälsningar från vänner och bekanta med bilder på tomte- eller pepparkaksklädda småbarn. Jag gillar mina kompisar, jag gillar deras ungar och jag var så glad över julkorten. Och det gjorde så fruktansvärt ont. För att de kom i sjok och det inte gick att värja sig. Det här är ju inte alls lika illa, men ändå lite samma sak. För någonstans *är* det tydligen jobbigt att jag inte är lik någon. Någonstans är jag avundsjuk på kompisar som är lika både sin mamma och sin dotter – den där kontinuiteten som plötsligt blir så konkret och tydlig. Jag undrar om min mamma också sörjer det litegrann, eller om det är henne helt och fullt likgiltigt.

Som blomman på äng…

Jag gillar att sova. Mitt barn gillar att sova. Och vi gillar att sova ihop. Ibland är det förstås vidunderligt skönt att inte ha en svettig liten barnkropp så tätt, tätt intill att man inte kan vända sig utan att vakna, men för det mesta är det mysigt. Varför är detta så provocerande för folk? Varför får vi ständigt tips om hur vi ska “lära” vårt barn att sova i sin egen säng i sitt eget rum? Varför får vårt barn pikar om att hon minsann är “en stor tjej” nu, och borde vilja sova ensam?

Jag är inte den missionerande typen (oftast), så jag brukar inte gå runt och försöka övertyga folk om att de borde samsova mera. Jag lägger mig inte i (see what I did there!) hur du sover, hur dina barn sover, utan utgår från att ni gör det som funkar bäst för er (även om jag ibland tycker att det är lite sorgligt med barn som vill sova hos sina föräldrar och inte får). Varför är det så många som reagerar på att vi samsover? Jag vet inte vad som är mest upprörande för folk – det faktum att femåringen *vill* sova hos oss, eller att vi låter henne.

Hon har alltid haft ett stort behov av närhet och kroppskontakt – sedan den dag hon föddes har hon sovit som bäst på en mamma. Och ja, jag tycker att det är jättemysigt att krypa ner i vår stora säng ihop, läsa sagor för mitt barn med henne på armen, och sedan släcka lampan och ligga och kramas tills hon somnar. (Att jag sen försiktigt drar mig undan när hon väl har somnat märker hon oftast inte.)

Vad är felet, egentligen? Är det att hon är “osjälvständig” och “otrygg”, och måste lära sig att frigöra sig från oss och sköta sig själv? Är det att vi “klemar bort” henne och “låter henne bestämma”? Varför anses det vara fel när en femåring inte har en så pass stor personlig sfär att hon inte vill sova ensam? Jag hade gärna haft ett eget rum att kunna dra mig undan i, men i längden vill jag inte sova ensam – varför är det konstigt att mitt barn känner likadant?

Att vara unik och ändå som alla andra

Mitt barn var på kalas i går. Åtta blonda småflickor trädde pärlor, pyntade cupcakes och rusade runt som… ja, som bara barn och i vissa fall hundar gör.

Och plötsligt slog det mig, det där med grupptrycket. Hur skönt det måste vara för mitt barn att passa in, smälta in, vara en i gruppen, vara sig själv. Att inte vara “hon som har två mammor”, “hon som har kort hår”, “hon som aldrig har fina, rosa, glittriga klänningar” och så vidare.

Vad spelar det för roll om mitt barn har klänning för att hon vill känna sig fin, för att det är roligt när den snurrar eller för att hon vill slippa sticka ut? Vad spelar det för roll om hon vill låta håret växa ut för att hon trivs i det, för att hon vill vara mer lik mig eller för att hon vill vara mer som sina kompisar?

Med det sagt tycker jag fortfarande att det är sjukt irriterande med vuxna som ständigt ska påpeka för barn (läs: flickor) vilken fin tröja de har i dag, vad fina de är i flätor, vad fint, vad fint, vad fint. Är det konstigt att tjejerna tror att hela deras värde ligger i deras utseende? Nåja, jag har bitchat förut om föräldrar och pedagoger som inte ser sambandet.

Jag tycker givetvis att det är trist att mitt barn väljer bort saker hon gillar, och vi pratar mycket om att alla har rätt att vara sig själva så länge det inte skadar någon, men om det just nu, just här, är viktigare för mitt barn att vara som alla andra än att välja sitt eget förstahandsalternativ i varje situation – vem är jag att döma?

Jag har alltid stuckit ut, alltid varit den konstiga, och det har burit med sig vissa vinster, men också haft sitt pris. Mitt barn måste själv få avgöra om det är värt det för henne.

Jag ska nog sova en stund i stället

Tänk att det ska vara så svårt att ställa sig utanför sig själv, att byta perspektiv, att tänka i andra banor. Så lätt det är att fastna i gamla hjulspår, gamla tankegångar, gamla reaktioner. Men så ibland undrar jag om det ens är eftersträvansvärt att ens tänka så mycket hela tiden.

För å ena sidan är det självklart att man ska försöka sätta in i andra människors liv och tankar, självklart att man ska försöka fundera över konsekvenserna av sina handlingar. Å andra sidan är det mycket lättare att vara närvarande och göra när man inte samtidigt har ett kommentatorsspår av analys som ligger som ett filter över en.

Särskilt tydligt blir förstås detta i föräldraskapet. För jag vill förstå mitt barn. Jag vill se saker ur hennes synvinkel, känna som hon känner, inse vilka effekter de beslut jag fattar i dag får för henne i det långa loppet. Kan jag göra det samtidigt som jag är närvarande och autentisk? Om jag gör saker för att det är bra för henne i det långa loppet (och nej, jag pratar inte om tandborstning nu), men som inte riktigt gagnar henne, eller mig, just nu – är det ändå värt det? Ja, det går det ju inte att ge ett generellt svar på. Om jag lägger för mycket tid på att fundera på hur hon kommer att minnas sin barndom – glömmer jag bort att för att det ska bli minnen så måste det upplevas? Kan vi verkligen mötas när halva min hjärna går åt till konsekvensanalys?

Jag har aldrig varit så närvarande, så i nuet, som när mitt barn var nyfött. Aldrig någonsin, förr eller senare (nåja, jag har också varit barn en gång i tiden) har jag levt så i presens indikativ. Och nu, nu märker jag att det sakta men säkert har försvunnit, ju äldre barnet blir. Och jag är tillbaka till att leva i konjunktiv igen. (Samt, i futurum exaktum, givetvis. Jag är bra på att planera – om än mindre bra på att genomföra…)

Jag hade en poäng med det här inlägget när jag började skriva det, men… Jag är nog bara trött på att tänka.

Nyfiken som en potta (som man tydligen säger på franska)

I söndags kväll blippade till i min mobil. Det var många visningar på min blogg. Jä, jä, tänkte jag, som ju inte har varit här på ett tag, och tänkte sen inte mer på det. Men. I går fullkomligt exploderade det. Jag hade fler visningar än någonsin förr – nästan dubbelt så många som tidigare dagsrekord. Ett 1,5 år gammalt inlägg har delats, gillats och kommenterats på Facebook över 1 000 gånger, majoriteten sedan i söndags kväll. Vad hände? Ni som kom och läste – är ni kvar? Hur hittade ni hit? Och jag är så vansinnigt nyfiken på vad som har sagt i dessa kommentarer (om något).