Dagens pet peeve: Folk som Vågar Vägra Facebook, men som blir sura, irriterade och/eller arga för att de inte blir inkluderade i sånt som händer på Facebook.
Exempel: Den som tycker att man ska ringa och prata och berätta saker i stället för att skriva statusar som ens hundra närmsta vänner kan läsa. Näe, så viktigt är det inte. Om något är viktigt och jag vill att du ska veta, då hör jag av mig personligen, förstås. Men att min unge har lärt sig ett nytt ord, jag har hittat nya tallrikar, den där boken som var så bra som jag vill tipsa om – sånt slängs ut i flödet för den som vill ta del av det. Men visst, jag kanske ska börja ringa mina VVF-vänner varje gång jag gör ett inlägg.
Exempel: När jag blir sugen på att gå ut och ta en öl eller en fika och vill ha sällskap – då ringer inte jag runt och betar av kompisar en efter en. Jag frågar på Facebook. Om jag saknar just dig och längtar efter just ditt sällskap, då ringer jag förstås dig. Vill jag bara höra om någon är sugen på att hänga frågar jag hellre tvåhundra pers på en gång.
Exempel: När man är med i en grupp som emellanåt planerar olika evenemang och sammankomster, och den här planeringen sker på Facebook, då kan man visst begära att få veta var, när, hur och vilka. Men kom inte och be mig redogöra för allt som skrivs i gruppen och eventet.
Enkelt, va? Det är absolut ett fritt val att vara eller inte vara – oavsett var. Men då måste man acceptera nackdelarna.
presens konjunktiv 