Att vara privilegierad och inte – om intersektionalitet och kulturrelativism

Jag har tänkt mycket på privilegier på sistone. Det pratas väldigt mycket om det just nu, på alla håll, och jag känner mig så extremt privilegierad. Sedan gjorde jag det här testet, och blev förvånad. Gick vidare till det här, och fortsatte att vara förvånad. Inte privilegierad. Disprivileged. Jag? Visst, jag är kvinna, och flata, och inte helt able-bodied och har diverse andra skavanker, men ändå – jag trodde att det faktum att jag var vit europé, cis och högutbildad skulle mer än väl väga upp det. (Sen kan vi ju prata klassresor en annan gång, kanske.) Jag förnekar inte att det finns heteroprivilegier, inte alls, men jag känner mig så extremt privilegierad som får leva just här, just nu. Att jag får vara mamma fullt ut. Att jag får gifta mig med den jag älskar. Det är ingenting jag tar för givet, och även om det är ett tecken på underordning och diskriminering att jag inte ser det som självklart, så är jag så otroligt tacksam.

Och speaking of att vara mamma – där har vi det privilegium jag faktiskt har svårast att hantera och förhålla mig till. Mina vuxenprivilegier. Mina vithets- och cisprivilegier är förhållandevis enkla – bara att ligga lågt, ge tolkningsföreträde och lyssna mer än jag pratar. Men är det samma sak med att vara vuxen? Kan jag backa där? Kan jag låta bli att utöva makt? Nej, inte på samma sätt. Föräldraskap går i viss mån ut på att utöva makt, det är en del av den grundläggande poängen.

För mig är den här balansgången ursvår. Mitt barn är en människa, i sin egen rätt, men till skillnad från andra, vuxna, människor, som saknar vissa privilegier som jag åtnjuter, så måste jag emellanåt utöva makt över henne. Ja, hon har absolut tolkningsföreträde angående hur det är att vara barn, men det betyder inte att jag i varje enskild stund bara ska hålla käft och lyssna. (Ja, jag begriper att en stor skiljelinje här är att en person som har en annan hudfärg, som är trans*, som är icke-hetero och så vidare, har och är det, medan barndomen är ett övergående tillstånd. *Rasifieringen* kanske, förhoppningsvis, kan komma att förändras, strukturer kan kanske sprängas och dö, och därmed privilegier och underordning, men på den enskilda individnivån är ens person inte ett övergångsstadium.)

Hur utövar man föräldraskap utan att utöva makt? Går det? Är det ens eftersträvansvärt? Jag vill inte se mitt barn som ett projekt, ett råmaterial som det är min uppgift att stöpa och forma och mejsla och slipa tills jag har fått fram en “perfekt” individ (oavsett om man med “perfekt” menar en produktiv och engagerad samhällsmedborgare eller en så långt det är möjligt en ärr- och bagagefri vuxen med bra självkänsla och stort självförtroende, som tar sig an världen och är sann mot sig själv). Självklart vill jag att mitt barn ska må bra, att hon ska bli lycklig och känna att hon har en plats och ett värde, men så fort jag börjar se henne som ett hobbyprojekt med ett önskvärt slutmål – är det inte i den stunden mitt maktutövande och min privilegietillämpning blir av ondo?

Sådant som kostar och tjänar energi

Det är rätt lugnt i min krets av bloggvänner. Och med lugnt menar jag att flera verkar ha slutat, tagit en paus, ändrat inriktigt. Helena skriver om hur svårt det är att få ur sig något genomtänkt när man bara vill ligga kvar i sängen, och hur det resulterar i en blogg om bakning och barn. Men det är väl inte fy skam? Nej, jag har inte bakat hennes chokladbullar än, av flera anledningar, men visst lät de smarriga?

Och eftersom det trots allt, för mig liksom för henne, finns en glädje i skrivandet, även när det inte så genomtänkt, när det känns meningsfullt trots att det mest bara är blaj, så tänker jag ta henne på orden. Något favoritrecept har jag inte precis att dela med mig av just nu, men det finns ju andra små oansenligheter att fånga upp. Stay tuned, kanske?