Livet i serie

Jag gillar Buffy. Nej, nu underdriver jag, jag tycker att Buffy är en av de mest briljanta tv-serier som någonsin har gjorts. Ja, den har absolut sina fel och brister – det är väl i det närmaste oundvikligt – men den har väldigt mycket att säga väldigt många, och det gör det oftast väldigt bra.

Ibland, när jag mår dåligt, så känns det som om jag ser världen genom en väldigt smutsig glasruta. Ljuden förvrängs, synintrycken förvrängs, och det är ett dimmigt avstånd mellan mig och (nästan) alla anda. Dessutom är det något som är fel med tiden – jag går i otakt. Jag ligger en halv sekund efter resten av världen, och alla andra är alltid steget före. Rent konkret alltså, inte (i första hand) att jag känner mig mentalt slö eller trögtänkt. Och jag har alltid tänkt att det är mig det är fel på, det är min klocka som går fel, det är mitt fönster som måste putsas och krossas.

Men.

Var det Buffys fel när Trion mixtrade med tiden? Nej. Tror jag att jag är jagad av en trio not so superhjältar? Hardly. Herregud, det måste ju betyda att jag är Normal Again!!! 😮

Advertisements