De dansade en sommarkväll

På den tiden då ett barn var det jag önskade mig allra högst, då drömmen och saknaden och trängtan var som störst, nästan outhärdligt, då hände det att jag såg skuggan av ett barn. Ett barn som var mitt, som väntade på att bli mitt och som dansade omkring i utkanten av mitt medvetande, en manifestation av framtiden. Jag bar mitt skuggbarn med mig en period, men när det verkliga barnet blev verkligt så försvann det och har inte synts till sedan dess.

Jag har fått små glimtar av skuggor sedan dess, men av mitt barn. Som tonåring, som femåring, som skolbarn, och numera även som ettåring, tvååring och andra svunna skepnader. Det är inget som känns konstigt, det inte vare sig verkligt eller overkligt, det bara är. Men aldrig att jag har sett något annat, någon annan. Förrän nu.

Nyligen besökte jag en oansenlig, bortglömd liten ort i en oansenlig, bortglömd del av Sverige. Jag har varit där förr, många gånger, om än inte på många år. Jag lekte där som barn, och trots att jag aldrig har bott där, aldrig har känt någon som har bott där, så känns det som hemma. Förr, när orten inte var fullt lika oansenlig och bortglömd, så spelades det upp till dans i hamnen varje fredag under sommaren, och dit åkte min farmor och farfar för att roa sig. Jag vet inte, men det skulle inte förvåna mig om min farmor och farfar träffades på en dans i hamnen. Men tiden gick, orten avfolkades, danskvällarna blev ett minne blott, min farfar gick ur tiden och min farmor blev så gammal att bara skalet fanns kvar när hon slutligen fick vila.

Men nu, nu såg jag henne, såg dem. Min farfar, som jag fick träffa men aldrig hann lära känna, stilig, uppklädd, vattenkammad och lycklig. Min farmor, som jag aldrig riktigt kom inpå livet, skrattande med bakåtkastat huvud, i ljusblå (självklart, givetvis i ljusblått) klänning och vita skor, lycklig. Som en skugga, men ack så tydlig, från en svunnen tid – förmodligen mitt under brinnande världskrig.

Jag vet inte mycket om dem, och nästan ingenting om deras relation, men en liten del av dem dansar på en brygga någonstans i Sverige.

Advertisements

Att berätta om det förflutna är att spegla sin samtid

Jag har inte kunnat släppa Signe. Det är ett par månader sedan jag läste Tillbaka till henne, och jag har inte kunnat släppa Signe. Både Signe själv och hennes historia, och Signe som symbol för kvinnorättsrörelsen och feminismen har gnagt sig in djupt. Det är när jag ramlar över en sådan här bok, drunkningsläser en sådan här bok, som jag inser till vilken grad jag verkligen saknar att känna mig representerad. Signes historia är på så många sätt min historia, om än i en annan tid och en annan kultur, och jag kunde ha varit hon. För hundra år sedan hade jag varit hon, om jag hade fått chansen till utbildning (vilket absolut inte är självklart, med tanke på min klassbakgrund). Jag beundrar så hennes mod, modet att stå för den hon är och det hon tror på, och modet att älska trots alla hinder, och jag fulgrät i en timme över det hon förlorar, det som så många i hennes situation aldrig ens fick. Det som jag fick, och som jag är tacksam för varenda dag, varenda sekund.

Och precis som jag ser mig själv, den jag skulle ha varit, i Signe, så ser jag min tid i hennes. De “moderna tiderna”, den feministiska vågen, backlashen, allt finns där. Signes kamp för rösträtten gav mig mod till årets valrörelser. Signe som vågade – vågade göra, vågade prata, vågade säga emot, vågade ständigt, ständigt agitera. Någon sade någon gång att sociala framsteg inte görs genom att man omvänder folk, utan att genom att folk med motsatta, “gamla” åsikter dör undan så nya tankar får plats att gro, växa sig starka och ta över. Till viss del är det sant, men nog går det att få folk att se saker ur andra perspektiv. Och framförallt går det att visa att det finns andra vägar att gå – att du, just du, som nu funderar över vägskälsvalet ser att du inte är ensam. Stigen är inte otrampad.

För övrigt anser jag att kommateringen i boken är till största delen helt briljant.