Saker jag lärde mig i skolan

Saker jag lärde mig i skolan, av lärare och ur läroböcker, och i förlängningen givetvis av andra elever:

“Pojkar är starkare än flickor, så därför gör alla pojkarna ringarna, och alla flickorna gör bommen.”

“Det är inte så att zigenare är mer kriminella än andra, utan de har bara en annorlunda moraluppfattning – lojaliteten mot gruppen är starkare än lojaliteten mot dem utanför gruppen.”

“Homosexualitet är helt normalt, fast lite onormalt, och egentligen är det en sexuell störning, fast oftast är det bara en fas, så det är inget att vara orolig för.”

“Anledningen till många inte gillar judar är för att de har så mycket pengar. Man undrar ju varifrån de kommer.”

När var detta? 1941? Nej. Första halvan av 1990-talet. Tjugo år sedan. Jag har gått från att knappt reagera (förutom på nummer 1 – där kunde jag ju personligen och av egen erfarenhet se att det inte stämde på individnivå) till att vara förbannad, till att tänka att det väl ändå är bättre nuförtiden. Men så igår fick jag ett slag i magen. Tio procent av svenska folket, tjugo procent av mina grannar, röstar på ett parti där sådana här värderingar är allmänna och utspridda, och delvis är inskrivna i partiprogrammet. Vad har hänt? Eller snarare – vad har inte hänt? Vad tycker de egentligen? Är de missnöjesröstare som tänker med plånboken och inte har läst vad partiet egentligen står för och vill genomdriva? Eller vet de tvärtom precis vad de har lagt sin röst på, och vad innebär det för mig och min familj, för rasifierade grannar (nej, de är inte många, men de finns), för stämningen i allmänhet? Vad innebär det för mitt barn, som ska börja skolan om drygt ett år? Vad kommer hon att få höra, från lärare, från kompisar, från andra föräldrar?

Om att egentligen vilja vilja

Det råder babyboom i min internetkompiskrets. Eller nej, nu överdriver jag. Men det känns som om det är många som är gravida, många som funderar på fler barn, några som har nyfödingar. Det låter så mysigt.

Här ute i den formerly known as verkliga världen finns det inte så många bebisar runtomkring mig. Här är det snarare så att de minsta börjar bli större och inte fullt så needy hela tiden, de börjar utforska världen och leka med sina syskon och andra större barn. Och det verkar så mysigt. Föräldrarna börjar slappna av lite, och komma ur den där förlamande, arga, lättirriterade koman och hitta tillbaka till sig själva lite.

Och därmed kommer tankarna igen. Gjorde vi fel?

Jag älskar mitt liv. Jag älskar mitt barn. Jag älskar vår familj. När jag försöker se några år framåt i tiden så ser jag en trojka, inte en kvartett (eller kvintett – minns det där jag sa om ett barn eller tre). Jag älskar att jag orkar (oftast) vara den förälder jag vill vara, att det finns gott om utrymme för oss alla att vara både individer och delar av en familj, att jag inte reagerar på att min fru vill gå ut en kväll med att jag inte orkar vara ensam, inte orkar natta ensam. Jag känner absolut noll lust att börja om. Blotta tanken på nattvak, blöjor, konstant bärande (och kroppskontakt) och det totala kravet på närvaro och tillgänglighet får det att krypa i mig. Och ändå är det något litet som skaver. Skulle vi ha gjort som så många andra och försökt få till en tvåa ungefär tills ettan var drygt två år? Då tittade jag på mina vänner och avundades dem inte det minsta, där de gick omkring som hålögda zombier (lätt överdrift, kanske), men det kanske ändå var värt det? Två år är trots allt en begränsad tid, och nu har ju syskon kul ihop. När de inte försöker slå ihjäl varandra, förstås, eller hjälpas åt att driva sina föräldrar till vansinne. Och det där mysiga, att planera, att lyckas, att vänta, att landa. Och bebisar ju lite gosiga också.

Men nej. Det är absolut något som skaver, men oavsett om det är att jag någonstans önskar mig ett barn till, eller om det bara är själva normen och normbrottet, så gör det ingen skillnad. Jag måste bara återigen inse att ja, det är saker jag skulle vilja uppleva igen. Ja, det finns saker vi går miste om. Men det vi vinner är större. Jag är ingen flerbarnsförälder – jag skulle inte orka. Vi går miste om att se en fin syskonrelation växa fram, men vi slipper avundsjukan, svartsjukan, dramat, ljudnivån, bråken och mycket annat.

Jag inser att ur mångas perspektiv är egoistisk, att jag sätter mitt eget behov av tid och lugn och ro högre än mitt barns behov av ett syskon. Men precis lika övertygad som jag faktiskt är om att det finns vinster för mig som förälder att stanna vid ett barn, lika övertygad är jag om att det finns liknande vinster för mitt barn. Hon kommer kanske att sakna ett syskon. Hon kanske kommer att idealisera syskonrelationen och vara säker på att hon har gått miste om något stort. Och det kanske hon har. Men hon har vunnit föräldrar som har tid och som orkar, hon har vunnit möjligheten att få växa upp i lugn och ro och självklarhet och hon måste, som alla andra och vad gäller allting, lära sig att hantera de förutsättningar hon fick. Det är så här vår familj ser ut, helt enkelt.

I grund och botten handlar det om det här: Jag önskar att livet inte vore linjärt. Jag önskar att jag kunde blanda upp nutiden med en eftermiddag med tvåmånadersbebisen, en morgon med ettåringen, en utflykt med tvååringen. När mitt barn blir tonåring kommer jag med allra största sannolikhet att önska mig en dag med fyraåringen. Problemet är inte att livet går för fort eller att jag inte uppskattar nuet. Problemet är att jag saknar alla andra (nåja) nu:n som har föregått detta.