Har prinsessor politisk makt?

När min fyraåring leker prinsessa, och det gör hon ganska ofta, så handlar det inte om passivitet och yta. Visst har hon en prinsessklänning, och visst vill hon gärna ha högklackade skor, men inte så mycket för att vara fin som för att få hjälp att gå in i rollen, för att det är så det ska vara. Hur är då prinsessor? Prinsessor kan trolla, prinsessor vet vad de vill, prinsessor bär svärd för att skydda sig själva och sina systrar mot elaka kungar, prinsessor har makt och kontroll över sig själva, och använder det för att erövra världen. I klänning som snurrar och skor som klapprar roligt när en går.

Prinsessan är en viktig symbol. Kanske den viktigaste symbolen för makt, kvinnlig makt, som finns. Ur det perspektivet är det kanske inte så konstigt att Svensk damtidning kläcker serien om Politikens prinsessor. Personliga porträtt av kändisar, en annan bild av en annan sida av folk vi bara har sett i en yrkesroll tidigare – det är väldigt mycket Svensk damtidning.

Jag gillar det. Jag gillar att få veta mer om personen bakom politiken, att se en människa, att få lite mer inblick i drivkrafter. Jag gillar greppet att lyfta fram kvinnor, även om jag hade kunnat tänka mig motsvarande intervjuserie med män. Men jag gillar inte alls vinklingen att de faktiskt är riktiga kvinnor, trots att de sysslar med något så okvinnligt som politik. Tidningen och intervjuerna trycker verkligen på bilden av kvinnan som Den andra, det exotiska, lätt problematiska inslaget som inte passar in, men nästan, kvinnan som är kön först, sist och ständigt. Och varför, varför, varför de hemska klänningarna?! För att passa in bland de andra glitterglamourprinsessorna i tidningen? För att verkligen visa och trycka på att de faktiskt är så kallade riktiga kvinnor? För att det var “en kul grej”? Nä, det var faktiskt inte det minsta kul.

Med andra bilder och en annan rubrik hade ingen höjt på ögonbrynen. Och nog är det lite talande ändå att det är Annie Lööf som får ta mest skit?

Och in related news – Margot Wallström har öppnat för en återkomst till den svenska politiken (yay!). Lena Mellin, politisk kommentator, uttalar sig, och får bland annat frågan om varför hon tror att Wallström är så populär. Hennes svar? “För att hon är en så rar människa.” Va fan?!?!?!

Vi pratar om en av de mest kompetenta och rutinerade politiker Sverige har haft sedan Olof Palme. Hennes cv är långt och imponerande. Hon har varit EU-kommissionär och FN:s särskilda representant. Hon är påläst och engagerad. Hon talar så folk förstår och brinner för det hon gör. Jag tror säkert att Margot Wallström är rar, men det är inte därför jag jublar över hennes besked i dag.

(Men ska jag någonsin kunna höra hennes namn utan att skänka en tanke till Anna Lindh, och undra lite över hur Sverige hade sett ut i dag om hon hade fått leva?)

Advertisements