I’m too cool för mina mjukisar

För något år sedan funderade jag på vad andra föräldrar gjorde mot sina döttrar egentligen. Var och varannan småtjej jag stötte på hade tunna leggings, lågt skurna jeans, tajta tröjor, långa klänningar som skulle knös ner i overall och överdragsbyxor och andra plagg som inte precis uppmuntrade till bekvämlighet och rörelse. Pojkuniformen var mjukisbyxor och tröja i mjukt trikåtyg – i rätt storlek och lätt att tvätta och torktumla. Men nu? Nu har alla flickorna mjuka, följsamma, sköna kläder som inte är tunna och går sönder av minsta lilla, men heller inte obekväma – som de är, eller under skalkläder. Pojkarna däremot har mangrant jeans (och ingen stretch- eller mjukisvariant), samt en tröja med ett stort blaffigt, svettigt, aggressivt plasttryck på. Är man för stor och för cool för sköna kläder när man är pojke och 4-5 år?

(Och ja, jag vet att jeans kan vara bekvämt. Mina egna är välanvända, välslitna och ytterst följsamma. Men det är inte mjukis.)

Advertisements

Så här i efterhand känns det mycket mindre jobbigt

Solen skiner, fåglarna för oväsen, ekorrarna springer över husväggarna och vitsipporna har slagit ut. Det är den absolut bästa tiden på året, och som vanligt är jag vårnykär i min trädgård. Varje år i januari vill jag flytta härifrån, men med våren och solen kommer även känslan av just den här platsen är min på jorden, här vill jag leva och odla min trädgård.

Och i år. I år det precis så, precis som vanligt. Förutom en sak. I år har vi inga stora projekt som väntar under sommaren, och vi har inte samma känsla av att bo på en byggarbetsplats. Jag börjar ana ljuset i slutet av den långa, mörka renoveringstunneln, börjar få hopp om ett liv på andra sidan.

Visst är det mycket kvar – det är golv som ska läggas i köket, det är socklar och lister som ska på plats, det är innerdörrar som ska målas och en tvättstuga som ska fixas till. Och sen är det Projekt trädgård, som jag inte riktigt vet om jag ska se fram emot eller fasa för.

Men det som är kvar är så lite jämfört med vad vi faktiskt har gjort – jag måste bara påminna mig själv om det emellanåt. Och bara för att jag inte ska glömma – här är det svart på vitt.

Vi har:
Byggt ut en bit, från grunden och upp. Vi grävde ut grunden, byggde ramen, lade avlopp och armerade och isolerade. Betongen till grunden gjöt vi själva i blandare på gården och körde in med skottkärra. Väggarna byggde vi på plats, med hjälp av en släkting. Taket fick vi också hjälp med, och fönstren. Isolering på in- och utsida samt i taket fixade vi själva, liksom innerväggar, innertak, golv, kakel och klinker och rördragning. Elen fick vi hjälp med. Vi spacklade, slipade, satte väv och målade.

Tilläggsisolerat hela huset. Vi drog av lockpanelen, reglade, isolerade, satte papp och skruvade upp ny panel. I samma veva bytte vi fönster, satte igen några gamla och tog upp ett par nya.

Lagt om taket. Här hyrde vi in hjälp med att riva ner det gamla och ut isoleringen, att få in ny isolering, och på med ny råspont och vindpapp. Beklädnaden fixade vi sen själva.

Rivit ner alla innerväggar och hela innertaket (utom i utbyggnaden), samt rivit upp hela golvet med golvbjälkar och allt. Rivit ut kök och badrum.

Fixat till grunden, isolerat, armerat och dragit rör. Betongen köpte vi in från en firma som kom och pumpade in den i stället för att gjuta själva.

Satt nytt innertak i hela huset, spacklat, slipat och målat.

Satt upp nya innerväggar – reglar, gips, spackel, väv och färg. Nytt gips på insidan av ytterväggarna, spackel, väv och färg.

Byggt ett nytt kök och ett nytt badrum, från scratch på nya ställen i huset.

Lagt parkettgolv i nästan hela huset.

Har jag glömt något? Säkert. Och sen tillkommer ju alla ton gips-, plywood- och spånskivor, spackel- och färgburkar, cementsäckar och plankor som vi har burit hem, och allt rivningsmaterial vi har burit i väg.

Det är kanske inte så konstigt att vi har varit trötta ibland. Less. Sugna på att sälja rucklet och flytta. (Även om det faktiskt låter mycket mindre och enklare nu än vad det kändes som då.)

Men nu, när solen skiner och jag sitter i trädgården och lyssnar på fåglarna, så finns det ingenstans jag hellre vill vara.

Storasyster, lillebror – om kön och förväntningar

Häromdagen satt jag och pratade med en grupp kvinnor. Det visade sig att vi allihop var äldst i syskonskaran, och att vi allihop hade yngre bröder. (Vissa hade även fler syskon, men alla hade minst en lillebror.) Vi kom in på att prata om kön och genus, så som kvinnor i min omgivning tenderar att göra, och vi hade givetvis många gemensamma erfarenheter. Vi utbytte tankar och känslor om hur det är att vara den duktiga storasystern, om hur våra bröder fortfarande som vuxna blir mer klemade med och curlade, hur irriterande det var att vara både äldst och flicka, och hur det påverkade och fortfarande påverkar oss som människor och i olika relationer. Vi var rörande överens om att det ställdes olika krav på oss och våra bröder, inte utifrån oss som individer, utan utifrån vårt kön och vår plats i syskonskaran, och vi var lika överens om att det var onödigt, fel och jobbigt.

Men.

Efter en stund utbrister en av dem: “Men nog är det något speciellt med pojkar ändå…” Och där var skiljelinjen. Vi som bara har ett barn, de som har barn av samma kön, och till och med de som har konstellationen pojke-flicka, vi såg lika frågande ut allihop. Men de i gruppen som hade en flicka som äldsta barn, med ett eller flera småsyskon, varav minst en bror, tittade på varandra i samförstånd och började prata om sina duktiga, kompetenta tjejer, och sina gosiga, mysiga, underbara små pojkar. Om flickor som är kavata och vill klara sig själva, som kan så mycket och vill så mycket, om pojkar som älskar sin mamma och bara vill sitta i knät och kramas.

Vad är det som gör att just storasystrar är så väldans duktiga hela tiden? Vad är det som gör att småbröder är så gosiga? Är det någon naturlag som gör att det är lillebror som bor kvar hemma i källaren hos sina föräldrar tills han hittar en flickvän eller (föräldrarna) dör? Att det är lillebror som får tvätt och städning och annat fixat av mamma långt upp i åldrarna om han nu får för sig att flytta hemifrån? Att det är storasystrar som tar hand om, som doktorerar, som undervisar, som kan själva alltid, alltid? Eller är det så att flickor som får småsyskon behandlas annorlunda än pojkar som får småsyskon, och att flickor och pojkar får olika bemötande?

Välvilligheten står mig upp i halsen

Tänk att frasen “två mammor som älskar en är mycket bättre än en pappa som inte vill ha en” inte bara fortfarande yttras, utan fortfarande anses peppande och vidsynt. Jag blir så trött. När jag beklagar mig över heteronormen, över biologistdiskursen, över att behöva komma ut om och om och fucking om igen, då behöver jag inga tröstande kommentarer om att jag är en bra mamma, eller åtminstone bättre än en frånvarande/och eller knarkande pappa.

Varför känner heteromänniskor ett sånt skriande behov av att tala om för mig att jag har existensberättigande? Att mitt kärlek är exakt densamma som deras? Att de tycker att är lite extra fint att mitt barn finns?

Jag behöver ingen bekräftelse på att jag och min familj är precis som alla andra. Klart att det är bättre än de kompisar som låter det slinka ut att de innerst inne tycker synd om mig för att jag inte kan sitta och leta likheter mellan mitt barn och mig, och resten av min släkt. Och det är i sin tur bättre än öppet förakt och hat. Men de låter mig aldrig glömma, slippa förhålla mig till heteronormen och bara vara.

Man föds inte till kvinna

På sistone har jag fått ett par inbjudningar till olika events, som har riktat sig till “kvinnor och transpersoner”. Är det jag som är väck nu igen? För jag förstår inte. Ett. Är transmän välkomna i kvinnoseparatistiska sammanhang? Inte min sorts separatism, måste jag säga. Och två. Är inte transkvinnor kvinnor? Eller är det ett sätt att poängtera att eventet är för alla kvinnor, inte bara women-born-women (eller vad det nu heter nuförtiden)?

Jag är med på att en kan tycka att könsdikotomin är en chimär (inte den zoologiska betydelsen) och att det därmed inte är möjligt med separatistiska fora, men om en nu ändå ser poängen med det, då måste det ju ändå finnas någon logik i det hela. Eller anser vissa att både transmän och transkvinnor delar den kvinnliga erfarenheten? Nä, jag fattar inte.

Nej, jag blir fan aldrig nöjd

Jag läser allt fler artiklar, reportage, informationsbroschyrer och liknande som rör graviditet, förlossningar och spädbarn (nej, jag är inte gravid, och inte heller min fru) där man inte längre pratar om ”mamma och pappa”. Najs, kanske man tänker nu. Eller inte. Faktum är att ”mamman och hennes partner” stör mig mycket mer. När det står ”mamman och pappan” tänker jag något om heteronormativitet och känner mig osynliggjord. När det står om mamman och hennes partner blir jag bara störd. Dels tydliggör den språkkonstruktionen än mer att det bara finns en mamma, nämligen Mamman, och dels reducerar den den andra föräldern till att bara ha en relation till mamman, inte till barnet.

Visst var jag under graviditeten minst lika mycket en partner till en gravid kvinna som jag var blivande förälder. Visst var jag med på förlossningen framförallt som stöd till min fru, i andra hand som (blivande) förälder. Men sedan? Jag vill inte bli inträngd i en snäv roll som mammans partner – vilken förälder vill det? Jag är inte mitt barns styv-/bonusförälder, jag är hennes förälder. Hennes mamma.

Hur svårt kan det i en artikel om en förlossningsklinik vara att skriva ”den födande mamman (cisnormativt, jag vet)/föräldern” respektive ”barnets andra förälder eller annan medföljande”? Om man skriver ”mamma och pappa” har man bara inte tänkt, men när man skriver ”mamman och hennes partner” har helt enkelt tänkt fel eller inte tillräckligt länge. Syftet är väl gott, antar jag, men det låter som om skribenten inte har fattat grejen.

Cancer? Tänk på dem som har ebola!

Varje dag är jag tacksam för att jag inte har cancer (eller hiv eller diabetes eller en rad andra grejor – men det är cancer som är närmast inpå just nu, ständigt närvarande), men det betyder inte att jag inte är grymt trött på förkylningen jag går och drar på.

Visst är jag glad och tacksam för att mitt barn har fyra morföräldrar att skapa relationer till, fyra morföräldrar som bor nära och som älskar henne. Det betyder inte att jag inte önskar att min pappa skulle kunna vara nykter någon gång, att min svärmor skulle vara mindre labil, att svärfar skulle engagera sig lite och att min mamma skulle prata lite mindre om kusinen. Jag förstår visst att det är det lilla i sammanhanget när vänner har föräldrar som är döda, bor långt bort eller bara inte bryr sig i största allmänhet, och jag vet att vi på många sätt är bortskämda, men det gör inte att det är friktionsfritt, det gör inte att vi har automatisk barnvakt närhelst vi hade velat (vilket vi ändå sällan vill – något som också tydligen är lite jobbigt).

Visst förstår jag att det måste vara svinjobbigt att kliva upp före klockan fem varenda dag, men det betyder inte att jag inte är trött när min unge vaknar kvart i sju en lördagsmorgon i stället för att sova till åtta som hon brukar. Nej, åtta är inte sovmorgon. Kvart i sju är most definitely inte sovmorgon.

Jag är glad att jag har små problem, jämförelsevis, men det betyder inte att jag inte tänker pms-gnälla och tycka jävligt synd om mig själv i ett par dar.