Först med en rivstart, men sen tog det tid

I natt drömde jag att jag var gravid. Det var en sådan där ljuvlig, rosenskimrande, fantastisk graviditet som mest bara finns i drömmen. Delvis ser jag det som ett tecken på att det projekt jag går och bär på är något gott, något bra, något fint. Och delvis ser jag det som en uppmaning att faktiskt dela med mig av min förlossningsupplevelse, så som flera bloggkompisar nyligen har gjort.

Det var en solig höstdag. Vattnet hade gått en vecka tidigare – 1,5 månad före beräknat förlossningsdatum, 2 månader före det datum som min fru envist hävdade skulle bli vårt barns födelsedag – och förlossningen stoppats upp med bricanyl och sängläge. Men nu var det dags. Vi hade tid för igångsättning på morgonen, och det var med nervösa steg vi klev in på sjukhuset.

Vi fick ett rum, frun bytte om och en läkare kom och undersökte. Dropp sattes, och vi blev lämnade ifred. 3-4 gånger i timmen tittade en barnmorska till oss, frågade hur vi mådde och ökade mängden värkstimulerande. Jag läste högt, ordnade med att värma vetekudden när det behövdes, och fixade med musiken. Vi pratade och dansade. Dagen gick. Frun fick mat, jag gick ut en sväng för att fylla på förråden. Vi drack saft, läste lite till, lyssnade på musik. Sammandragningarna blev till värkar, som kom tätare och blev starkare. Vi dansade lite till, och blev fortfarande tilltittade med jämna mellanrum.

Frun började få ont, och lustgasen introducerades. Jag blev starkt uppmuntrad att prova, och de två andetag jag tog avskräckte mig från att någonsin vilja föda barn själv. Frun fick bannor för att hon inte tog tillräckligt många och djupa andetag, men gjorde sitt bästa för att strunta i barnmorskan (trevlig, kompetent och allmänt bra), hennes elev (som fick allt förklarat för sig = bonusinfo till oss) och undersköterskan (som inte tillförde så mycket, men som för all del var trevlig).

Förloppet fortskred, och stegrades. Vi fick fortfarande mestadels sköta oss själva, och var nöjda med det. Så småningom landade frun i sängen, med mig på en stol bredvid. Plötsligt sa hon: Nu är det nog snart dags. Känn!

Jag stack ner handen, och när nästa värk kom kände jag hur jag kupade handen om ett litet huvud, om än med ett lager fru emellan. Jag ringde på klockan.

Barnmorska, elev och undersköterska kom intravande, mot slutet av sitt pass.

– Det är nog dags snart, sa min kolugna fru.

Barnmorskan log lite och sa strängt till frun att hon absolut inte fick krysta, och sa något om att hon skulle titta efter vid nästa värk. Det gjorde hon, och efter en halv sekund gled yrkesmasken på plats. Hon ropade till sig de båda andra med ett snabbt: Vi ska visst föda barn. NU!

Och det skulle vi visst. Frun jobbade fantastiskt och målmedvetet, jag coachade, andades och servade. Barnmorskan höll emot lite och kom med instruktioner till oss samtidigt som hon undervisade sin elev.

Belysningen var dämpad, musiken spelade, det som behövde sägas sades lugnt och stillsamt, och plötsligt var hon bara där. I mina händer. Barnmorskan och jag lade upp henne på fruns mage, men hon orkade inte, var rädd att tappa henne. Jag försäkrade min älskade att jag givetvis höll i barnet, och där, på min frus mage, under mina händer, inte ens en minut gammal, förändrades hon från kletig klump till ett barn. Från något odefinierat vitt och kladdigt rtill världens vackraste bebis. Det är det närmsta magi jag någonsin har kommit.

Resten passerade som i dimma. Jag har ett vagt minne av en navelsträng som klipptes, av en fru som krystade, av en moderkaka som inte ville komma ut, av akupunkturnålar som sattes och av en barnmorska som sydde, men jag var inte där. Jag satt i en fåtölj utan tröja med en naken dotter på bröstet, med all skärpa och allt fokus och all kärlek riktad just dit, i tiotusen sagors evighet. Lyckligtvis klarade sig frun bra utan min stöttning och var fullt nöjd med att jag tog hand om barnet, så win-win.

När hon var klar, mackorna uppätna och barnet påklätt var det dags att gå. Frun körde baljan med bebisen, jag släpade på packningen. Hon installerade sig på perinatalavdelningen där hon var inlagd, jag…sade hejdå och åkte hem. Det var nog det svåraste jag har gjort i hela mitt liv. Men tidigt morgonen efter var jag tillbaka, och vi var en familj.

Om världen vore en plocklåda med bara runda hål, så borde alla runda klossmänniskor bara hålla käften

Jag är så trött på att lyssna på folk som slår sig för bröstet över saker som inte är någon förtjänst eller prestation, och som förfasar sig över saker de inte begriper.

“Jag förstår inte vad problemet är med överätning. Det är ju bara att sluta när man är mätt/nöjd.”

“Jag förstår inte hur folk kan försova sig och komma för sent. Man vaknar ju vid sex ändå, och då är det ju bara att gå upp.”

“Jag förstår inte hur folk kan ha svårt att sluta röka. Det är ju bara att låta bli.”

“Jag förstår inte hur folk kan dricka så mycket läsk. Det är ju så sött och sliskigt.”

“Jag förstår inte att folk inte motionerar mer. Det är ju så härligt att röra på sig.”

“Jag förstår inte hur folk kan ha så dålig koll på sina papper. Det är ju bara att sortera och organisera.”

“Jag förstår inte hur folk kan vara arbetslösa. Det är ju bara att utbilda sig och skaffa ett jobb.”

Vet du vad jag förstår? Jag förstår att det är härligt att vara så privilegierad på alla plan, och att tro att alla har samma utgångspunkt och samma förutsättningar. Jag förstår att det är underbart att passa så väl in i normen att man inte ens ser den. Jag förstår att det måste vara fantastiskt att av ren tur ha en läggning och ett sinnelag som krattar manegen åt en hela tiden.

Det är väl klart som fan att det är lätt att låta bli godis om man inte tycker om det. Bara för att det är lätt för dig så betyder inte det att det är lätt för mig. Det gör inte dig till en bättre människa och mig till en sämre. Du får gärna tycka att jag gör fel som inte tränar mer. Du får gärna anse att jag är lat och onyttig. Men våga inte tala till mig som om jag bara inte har förstått bättre, som om jag inte har nått rätt vuxenstadium i min utveckling eller som om det är fullständigt obegripligt varför jag inte tränar. Bara för att du, av födsel och ohejdad uppfostran och vana, har turen att vara morgonpigg, inte ha fallenhet för socker och alkohol, kunna hantera papper och ekonomi, och så vidare in absurdum, så betyder inte det att det är likadant för alla andra.

“Men det är ju bara att…” är bara ett tecken på ignorans och en oförmåga att se utanför sin egen tur och sin egen privilegierade position.

Med det sagt. Jag begriper inte varför folk cyklar utan hjälm. Det är ju bara att trycka ner en hjälm på skallen och vara rädd om det bästa man har.

Om nyttigheten i att byta perspektiv

I morse kom vi för sent till förskolan, barnet och jag. Nästan tio minuter. Och i dag innebar de tio minuterna att vi kom en bit in i frukosten. En pedagog och fyra barn satt och åt i rummet precis innanför kapprummet. Och eftersom förseningen delvis hade orsakats av en konflikt var både jag och barnet lite uppe i varv, och inte helt okej med att bara snabbkramas och säga hej då innanför dörren. Jag var lite stressad över att hinna till jobbet, lite ledsen över konflikten och lite orolig för hur mitt barn faktiskt mår. Barnet var ledsen (japp, jag kongruensböjer efter att Barnet är ett smeknamn – jag gillar inte t-genus när det gäller människor), kände sig obekräftad och var inte alls särskilt sugen på att tyst och lugnt smyga in till bordet. Förskolepedagogen var lite morgontrött, redan lite allmänt irriterad och kände sig störd i frukosten. Upplagt för krock, alltså. Och det låg på mig att lösa det. Att sätta mina behov och min irritation och min ledsenhet åt sidan ett tag för att få min unge att känna sig trygg och älskad, utan att pedagogen kände sig trampad på och åsidosatt.

Så jag kramade mitt barn ordentligt, förklarade att vi var sena och att de andra barnen ville ha matro, samt fick henne att förstå att om hon ville ha frukost var det bäst att vi sade hejdå så hon kunde gå in och äta. Hon accepterade min förklaring, kramade mig hårt tillbaka, och bad mig följa med henne in. Det tog sammanlagt ungefär två minuter från det att vi klev in genom ytterdörren tills att vi gick in i frukostrummet, så det var inte precis någon långbänk.

Vi gick in, och jag bad pedagog och barn om ursäkt för att vi var sena och kom och störde mitt i maten. Barnen runt bordet log mot mig och hälsade glatt på mitt barn. Pedagogen, däremot, var inte lika villig att ta det med en nypa salt, och gav mig en rätt syrlig kommentar. Jag vinkade till mitt barn, önskade alla barn runt bordet en trevlig dag, och gick därifrån med en brännande, kväljande känsla i magen.

Inte förrän jag var halvvägs till jobbet kom jag på vad det var jag kände. Skam. Inte ånger, inte skuld, inte irritation. Skam. Och det är det vidrigaste känslan i hela världen. Det förstörde hela min dag, och gick inte över förrän på eftermiddagen när jag fick krama mitt barn igen och höra om vilken rolig dag hon hade haft. Så funkade det? Ja, jo, det funkade ju såtillvida att jag verkligen förstod hur irriterad och besviken förskolläraren var. Men kommer det att göra så jag aldrig kommer för sent igen? Tveksamt. Visserligen gör jag rätt mycket för att slippa uppleva den där känslan igen, men eftersom jag inte kom för sent för att jävlas, eller för att jag inte tycker att det är viktigt att respektera lämnings- och mattider, så uppnådde förskolläraren inte mycket mer än att jag mådde dåligt och tappade lite av förtroendet för henne. Nu är det är ingen skada skedd – jag tycker att hon på det stora hela är en fantastisk pedagog, och mitt barn älskar henne – men nog känns det.

Nej, det största jag tar med mig från den här, på sätt och vis rätt triviala episoden, är en ännu större övertygelse om att jag ska göra allt som står i min makt för att inte ingjuta skamkänslor i mitt barn, vad det än gäller.

Att stanna under korkeken

Det är OS. Jag orkar inte. Jag orkar inte låtsas vara intresserad av själva sporten, och jag orkar inte ta in alla vidrigheter som översvämmar internet. Jag orkar inte ens förfasa mig över det moderna bruket av ordet ’olympiad’, eller det anglicistiska ’atlet’ som nu finns i var och varannan mun. Bara så vi har det utrett och klart för oss.

Det är lite strul runt barnet. Jag orkar inte. Jag orkar inte tjata hål i huvudet på folk och jag orkar inte utbilda varenda kotte min unge kommer i kontakt med. Jag är så trött på folks sätt att prata med henne som om hon är dum i huvudet eller en bebis, och jag är så grymt jävla trött på att andra människor inte tycker som jag.

Det är lite strul på jobbet. Jag orkar inte. Jag orkar inte med spelet, politiken, lojalitetskonflikterna eller allt det andra. Jag vill bara göra mitt jobb. Och få bestämma själv över det jag gör.

Det är februari. Och jag orkar inte med det heller. Det är i och för sig en ovanligt trevlig februari vi ser i år, men det är dock februari. Hur kan årets kortaste månad vara årets längsta? Februari tar liksom aldrig slut, och februari är alltid mer eller mindre skit. Kan jag få gå i idé nu?