Är det konstigt att man inte längtar bort ibland

Så här års är vi många som längtar bort. Till sol, till värme, till sand och salt och drinkar. Jag har suttit med i flera samtal runt flera fikabord och drömt mig bort. Men när vi pratar om vart vi skulle vilja åka måste jag vara ärlig. Nej, jag lämnar helst inte Sverige. Till Danmark åker jag utan att tänka efter särskilt mycket, och jag skulle nog kunna tänka mig Västeuropa (Kanarieöarna känns som ungefär som den enda möjligheten) utan större noja. Folk frågar givetvis varför, och när jag berättar att det är för att mitt äktenskap inte är giltigt, min adoption inte är giltig och att jag därmed inte är vare sig fru eller mamma utanför Sveriges gränser får jag oftast en av två reaktioner. Antingen blir personen bestört, förvånad och arg. Eller så säger hen något i stil med “men det får du ju inte låta dig stoppas av”. Och jag vet egentligen inte hur jag ska bemöta någon av dem.

Den bestörta människan kan jag ofta få igång en diskussion med. Den andra människan blir *jag* bestört av. Hen är ofta av den sorten som “inte bryr sig om vem andra ligger med”, så där vidsynt, tolerant och totalt blint. Jag kan klara mig utan att hålla min fru i handen under semestern, även om jag helst vill slippa tänka på att det hela tiden. Jag fixar väl att inte räknas som mer än en väninna. Men ska jag inte låta mig begränsas av det faktum att jag kanske inte har rätt att ta mitt barn till en läkare om något händer under semestern? Ska jag begränsa min fyraåring och lära henne att hon absolut inte får säga mamma till oss båda? Ska jag ta risken att om något händer min fru så kanske jag inte får med mig mitt barn hem igen? Visst är det katastrofscenarier. Visst vet inte myndigheter per automatik något annat än det jag säger till dem. Men jag tänker inte förneka att det är en fullt realistisk riskkalkyl. Jag hatar att jag måste göra den, men jag måste.

Och kan jag ens med att semestra i ett land där jag är illegal? Där jag inte bara är ogift och barnlös, utan där min blotta existens är kriminell? Nej, jag får stå ut med gråvintern och isvindarna, och till sommaren blir det väl en stuga på Öland igen. Tråkigt? Kanhända. Men min familj får finnas.

Advertisements

Den där känslan när allt man tror sig ha förstått ställs på ända

På sistone har jag funderat mycket över trans* och transpersoner. Frågan har dykt upp både här och där, och jag är hopplöst okunnig – så till den milda grad att det emellanåt har känts som om huvudet ska explodera, och jag förvandlas till en Vit Kränkt Man. Så. Med varning för att det här inlägget förmodligen kommer att vara cisnormativt till tusen – men förhoppningsvis inte transfobiskt- så ska jag försöka reda ut vad det är jag inte förstår, och vad tusan det är jag är så rädd för. Med utgångspunkt i diverse diskussioner jag har följt och texter jag har läst – i en enda röra.

Jag tror att knutpunkten ligger i att jag inte begriper det här med könsidentitet. Jag förstår inte hur man känner sig som kvinna eller man. Någon gav som tankeförslag att en skulle tänka sig att en vaknade en morgon i en annan kropp. Hur skulle det kännas att ha snopp i stället för snippa? Jag försöker och försöker, men det går inte. Jag skulle inte plötsligt känna mig som man, men jag går inte runt nu och känner mig som kvinna. Sen är jag ju fullständigt med på att det är jävligt lätt för mig att säga, jag vet ju att normen sällan skaver förrän man bryter mot den.

Min feministiska utgångspunkt är, och har väl alltid varit att kön är lika med biologiskt kön. Att snippa = kvinna = hon, och därmed punkt. Målet har varit detta, att definitionen av “kvinna” ska vara “vuxen människa med snippa”, varken mer eller mindre, att alla konnotationer och tillskrivna egenskaper ska frikopplas från ordet. När jag nu inser att det inte är så enkelt, så blir jag förvirrad. Om nu “kvinna” i stället är “en vuxen människa som definierar sig som kvinna” så känns det som ett steg tillbaka. Om det inte är kroppen, biologin, som definierar könet, riskerar vi då inte att falla tillbaka i det vi försökte skaka av oss, och låta ordet definieras av rollen? Att vara kvinna blir helt plötsligt att skapa kvinnlighet, det performativa könet blir definitionen. Nu tror jag inte att det är så, utan att poängen är att könet ska kopplas till den inneboende könsidentiteten, inte till kroppen, och inte till könsrollen. Och då är vi tillbaka i vad det där med könsidentitet egentligen är, och jag vacklade mellan att tro att jag är dum i huvudet, och att andra är galna.

Men så hände det sig så att jag lyssnade på Ring P1, något som vanligtvis är en jävligt dum idé, och fick en tanke. Om vi drar en parallell mellan kön och nationalitet. Jag går inte runt och känner mig svensk sådär varje dag, precis som jag inte går runt och känner mig som kvinna. Båda är ett faktum, men ingen större del av min identitet. (Jag går inte runt och känner mig som en flata hela tiden, heller, även om det är en större del av mig.) Och jag är så trött på alla som ska försöka definiera svenskheten, låda in den lite fint och sätta en söt etikett på. Precis som det finns många, många sätt att vara kvinna på, så finns det många sätt att vara svensk på. Och precis som det inte finns någon motsättning mellan att definiera ordet “svensk” utifrån födelseort eller medborgarskap och sedan fylla begreppet med mängder av olika konnotationer, och att låta alla själva bestämma huruvida de är svenskar eller inte, så finns det ingen motsättning mellan att frikoppla substantivet kvinna och pronomenet hon från en begränsad mängd könsrollsegenskaper, och att låta alla definiera sin egen könsidentitet. Och precis som man kan identifiera sig med mer än ett land och/eller en region i taget, så är inte heller kön en dikotomi. Och man måste inte välja ett fack och stanna där.

Med detta sagt så inser jag att jag inte ens kan förstå vidden av min cisnormativitet, men nu börjar glasögonen ta form. De är inte slipade än, men jag har åtminstone insett att jag behöver ett par. Jag är definitivt inte redo att börja kalla alla människor “hen” tills de ber mig använda ett annat pronomen, men jag ska jobba ännu mer på att inte köna.

(Det där jag hade tänkt om jämförelsen mellan cisnormativitet och heteronormativitet får vänta till en annan dag.)