Tomten, ja…

Hur förklarar man saker för ett barn som man knappt förstår själv, och där det finns så många sanningar? Det är inget koncept vi har introducerat hemma, och jag är inte helt glad för att förskolan eldar på och har tomte och gör mycket för att övertyga ungarna. För mig är det nog en ickefråga. På julen får den som vill klä ut sig till tomte – i röda kläder och röd luva. Vissa tror att tomten finns på riktigt, andra gör det inte. Jag är lite fascinerad över den kollektiva psykos som drabbar normalt rationella människor i december, att folk anstränger sig till max för att barnen ska tro att tomten finns och är på riktigt och kommer med paket (om det är egna paket eller om hen bara delar ut andras klappar, det verkar vara lite olika), att “julmagin” verkar vara lika med en garanterat lycklig barndom. Vill mitt barn tro på tomten får hon förstås göra det, jag varken uppmuntrar eller avråder.

Advertisements

Hemligheter men inga lögner

Vi har pratat mycket om hemligheter på sistone. Vad är egentligen en hemlighet? Vad är en bra hemlighet och vad är en dålig hemlighet? Nyligen har (minst) två (vad vi vet) personer i vår omgivning sagt till vårt barn att ”det här får du inte berätta för mammorna”. Det har varit oskyldiga saker, men jag gillar inte det.

Samtidigt som jag tycker att det kan vara mysigt för ett barn att få ha en hemlis med sin morfar (par exemple), och att det självklart kan vara deras grej att de alltid äter en liten jordgubbsglass när de ses, så vill jag inte att folk uppmuntrar mitt barn att ha hemligheter från sina föräldrar, eller att de framställer oss som de stränga, strikta, närapå elaka mammorna som aldrig skulle tillåta något gott/roligt och som skulle få panik av den där glassen.

Hur förklarar man för en fyraåring att det är okej att ha glasshemligheter med morfar, men att om det i stället handlar om öl så måste hon berätta? Att det är okej att ha en hemlis med en kompis för att stärka vi-känslan, men inte när det används som ett medel för att utesluta en tredje kompis? Att det trots allt finns människor därute som kan be henne att hålla tyst om saker som hon absolut måste komma till oss med? Hur vet jag var gränsen egentligen går?

Just nu lägger jag fokus på att hon ska veta att hon alltid, alltid kan berätta saker för oss, och att om det känns konstigt och hon inte vet om hon kan, får eller bör berätta så är det alltid bäst att göra det. Men än så länge är hon så liten, det är inget intrång i hennes privata sfär – hon har inga hemligheter för oss (problemet är snarare det motsatta – att få henne att hålla tyst om julklappar och födelsedagspresenter och andra överraskningar). Hur blir det när hon blir äldre? För hemligheter måste man få ha, oavsett om det är roliga hemlisar med en kompis eller släkting som stärker deras relation, eller saker som är hemliga för oss som föräldrar för att vi helt enkelt inte har med det att göra. Hur hjälper vi henne att hitta den gränsen, att få ha ett privatliv, egna relationer, utan det är en risk?

Och som vanligt – hur får vi omgivningen att förstå och reflektera i stället för att bara tycka att vi är fåniga?