Identitet som summan av alla grupper en anser sig tillhöra

Jag är alltid ett freak. I alla grupper jag har tillhört så är det jag som sticker ut, jag som skaver, jag som är fel. Eller så känner alla så? Även i spretiga grupper, där alla är olika utom vad gäller den enda sak vi har gemensamt, i grupper där alla är freaks, så är det några som hittar varandra mer, klickar mer. Är det två olika frågor, kanske? Dels att jag alltid är fel, har för lite kulturellt kapital, har fel språkbruk, tittar på fel tv-program, läser fel böcker, har konstig humor, och dels att jag alltid bara hänger med, aldrig är någons förstahandsval, aldrig är självklar. Nu låter jag självömkande, men det är absolut inte meningen. Och jag låter som en tonåring, något jag hade hoppats att jag skulle ha vuxit ifrån vid det här laget.

Är alla människor i grunden ensamma? Jag skulle så gärna vilja uppleva världen och livet genom någon annans filter en stund, att se omgivningen, kanske mig själv, genom någon annans ögon. Jag skulle så gärna vilja veta vad som är allmängiltigt och vad som är egenheter.

Och för att återknyta till början – vad är det som gör att jag alltid är fel? Är det kombinationen av egenskaper och intressen? Är det yrkesvalet? Är det klassresan och -komplexet? Måste man välja mellan kulturnytt och Doctor Who? Måste man gilla engelska deckare på tv bara för att man roas av svensk grammatik? Och varför är gränsen så fin och luddig mellan intresse och besatthet – och varför vet jag aldrig var den gränsen går?

Advertisements

5 thoughts on “Identitet som summan av alla grupper en anser sig tillhöra

  1. Jag känner igen mig otroligt mycket i det du skriver! För ett tag sedan började jag skriva ett inlägg om det, men jag la ner det när det kändes som att jag grävde mig längre ner i självömkande, i alla fall att det uppfattades så när man läste det jag skrivit. Hur som helst, jag känner mig heller aldrig riktigt med, upplever ofta att andra hittar någon de klickar med, medan jag sitter lite vid sidan av. Och det där att inte vara någons förstahandsval är också allt för bekant. Fast kanske är vi alla ensamma i grunden? Jag vet inte.

    Bara för det ska jag kräkas ur mig om något som sitter som en tagg. Jag har ridit med samma gäng i ett antal år och häromåret kände jag att jag kommit ganska nära en av de andra i gruppen. När jag sedan fick höra att hon tagit initiativ till en resa med tre av de andra och inte frågat mig blev jag otroligt sårad. Enda gången jag var tilltänkt var när hon funderade på vad olika ridtermer kunde tänkas heta på engelska. Att dessutom se henne skriva på FB att hon skulle åka bort med “bästa ridkompisarna” kändes, kan jag säga. Det tog hårt att inse hur olika syn hon och jag hade på vår vänskap, jag som redan från början har svårt att släppa någon inpå livet.

  2. Jag tror att vi alla i grunden är ensamma och att somliga väljer att sluta tänka på det och i stället gör allt för att smälta in i det allmänna, andra finner sig i situationen. Det första gäller, aningen hårddraget, för mig, och det andra – minst lika generaliserande – för min fru. Under mina sista år med anorexia började jag längra efter ett Svenssonliv, där jag såg mig själv med fru och barn i ett radhus, tacos på fredag och hela skiten. Samtidigt visste jag att jag inte skulle känna mig hemma där heller. Omedvetet har jag nog i stället valt att anpassa mig till alla – samtidigt som jag ofta framstår som en lite extra knasig tjej, man kan lita på att det händer något roligt när jag är med. All denna anpassning vad gäller klädstil, inredning, humor och tankespår (ibland även sättet på vilket jag uttalar somliga ord!) har gjort mig närmast identitetslös. Jag upplever också en kraftig oro vid tillställningar där flera olika personer till vilka jag har olika relationer möts. Så det här med själarnas förening tror jag inte på: jag har t ex nyss vaknat upp ännu en gång och funderat på om det det verkligen är jag som vill ha det så här hemma, eller har jag det så för att min fru vill det/för att vi inte ska verka för konstiga inför grannar/släkt/bekanta?

    Jag har inget enkelt svar på din fråga om vad som gör att du alltid är fel. Kan bara stämma in i den: Varför är jag så rädd att vara fel att jag ju faktiskt utplånat många delar av det jag en gång trodde var jag?

    Och Helena, det där verkar ju vara ren och skär mobbning!

  3. Nu har jag suttit här en lång stund och försökt få ner mina tankar i skrift, för jösses vad jag känner mig. Att vara den som inte passar in, som är med men ändå utanför, som duger för vissa saker och i vissa situationer, som duger för det jag gör och inte för den jag är. Det gör ont. För jag vill så innerligt gärna vara med, att min blotta exiostens ska vara nog (okej, överdrivet men ändå) för att få vara en av alla. Jag vill ju bara smälta in och inte synas för att jag syns. Det verkar dock inte vara min paradgren direkt. Varför är en väldigt bra fråga. Kanske har den inget svar, inte för någon. Jag skulle också veta hur andra ser på mig, om det stämmer överens med den bild jag har av mig själv. Fast samtidigt; vad läskigt.

    Helena: Vad ARG jag blir när jag läser. Muttermuttermorr är bara förnamnet. Det är verkligen mobbing! Ett väldigt märkligt sätt att bete sig på och jag skulle bra gärna vilja säga din rid”kompis” både ett och annat.

    Den andra mamman: Vad jag känner igen mig i det du skriver om att vilja vara medel och vanlig! Så många år som jag längtade efter det, och jag antar att jag är det nu (?) på en väldig massa sätt. Ibland kan jag, precis som du skriver, känna att det kostat en del. Som att jag blivit en fena på att ändra (ibland lite och ibland mycket) på mig för att smälta in. Det händer nu och då att jag inte vet vad jag grundat mina val på och det är skrämmande. Som det där med kläder.Ofta vet jag inte vilken klädstil jag har, för jag är inte säker på att jag har den för att jag vill eller för att passa in i det sammanhang jag är mest i just den perioden. Okej nuförtiden ändrar jag väl inte speciellt mycket på just klädstilen, men om det beror på att jag mest hänger med samma människor (vilket inte är så många för jag gillar ju inte att träffa männsikor fastän det är något som borde gillas) eller på att jag helst vill ha kläder som inte sitter åt på grund av relationen till kroppen eller om det faktiskt är så att jag genuint vill ha de kläder som jag har det vet jag inte. Någonstans känns det lite sorgligt. Nu när jag skriver detta känns det också lite självömkande, varför jag tänker att jag slutar skriva. Men ändå; så himla fint att läsa andras ord som beskriver det som jag tänker och känner. Lite som att få en känsla av att passa in för en stund, tack alla tre för det.

  4. Jag vill förtydliga att vi alltså är åtta personer i ridgruppen, så det var inte bara jag som inte blev tillfrågad att följa med, men den där känslan av att jag så tydligt misstagit mig på var vi stod i förhållande till varandra tog ändå hårt.

    Så skönt det är att läsa att det är fler som känner sig udda och att de inte riktigt vet var de passar in eller vem de är. Jag hade väl trott att man skulle hittat sin plats vid min ålder, fast det verkar inte riktigt så. Kanske gör man det aldrig riktigt?

  5. Oj, vad jag känner igen mig i det du skriver och vad skönt att jag inte är den enda. Det är ju inte riktigt någotning man frågar av andra “Tycker du jag är udda?”. Jag har hoppats att jag skall växa ifrån det, trott att det hör till ungdomen, men nu har jag nog insett att det är en del av mig och jag måste leva med det. Fast det blir tungt, att alltid känna mig lite utanför, att jag inte passar in. Det skulle vara väldigt intressant att se sig själv från yttre sidan någon gång. Månne det lyser om mig att jag är udda på det sätt jag känner mig?

    Tack för att du skrev det här, det får mig att känna mig lite normalare!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s