Identitet som summan av alla grupper en anser sig tillhöra

Jag är alltid ett freak. I alla grupper jag har tillhört så är det jag som sticker ut, jag som skaver, jag som är fel. Eller så känner alla så? Även i spretiga grupper, där alla är olika utom vad gäller den enda sak vi har gemensamt, i grupper där alla är freaks, så är det några som hittar varandra mer, klickar mer. Är det två olika frågor, kanske? Dels att jag alltid är fel, har för lite kulturellt kapital, har fel språkbruk, tittar på fel tv-program, läser fel böcker, har konstig humor, och dels att jag alltid bara hänger med, aldrig är någons förstahandsval, aldrig är självklar. Nu låter jag självömkande, men det är absolut inte meningen. Och jag låter som en tonåring, något jag hade hoppats att jag skulle ha vuxit ifrån vid det här laget.

Är alla människor i grunden ensamma? Jag skulle så gärna vilja uppleva världen och livet genom någon annans filter en stund, att se omgivningen, kanske mig själv, genom någon annans ögon. Jag skulle så gärna vilja veta vad som är allmängiltigt och vad som är egenheter.

Och för att återknyta till början – vad är det som gör att jag alltid är fel? Är det kombinationen av egenskaper och intressen? Är det yrkesvalet? Är det klassresan och -komplexet? Måste man välja mellan kulturnytt och Doctor Who? Måste man gilla engelska deckare på tv bara för att man roas av svensk grammatik? Och varför är gränsen så fin och luddig mellan intresse och besatthet – och varför vet jag aldrig var den gränsen går?