Vad gör en familj?

Det är något som skaver i historien om barnet som hittades en romsk familj. Självklart – är hon kidnappad måste hennes familj letas upp. Självklart – far hon illa ska hon omhändertas och få hjälp. Men allt jag läser handlar om vem hon ”är”, hur hon hamnade där, varför hon inte hör hemma där. Det är ett litet barn det här gäller. Fyra år? Sex år? Och allt talar för att den här familjen, det här livet, är det enda hon minns. Såvitt hon vet är de här människorna hennes föräldrar. Jag vill inte försvara kidnappning eller misskötsel eller utnyttjande, men faktum är att vi inte vet hur hon har haft det. Ingenting jag har läst har rättfärdigat att ett litet barn har slitits från sin familj. Jag tittar på min egen fyraåring, vilket fruktansvärt trauma det hade varit för henne om någon plötsligt hade kommit och sagt att hennes familj inte är hennes familj.

Men jag kanske inte ska bli förvånad. På ett stort svenskt familjeforum kommer det med jämna mellanrum upp diskussioner om hur man hade gjort om man hade fått veta att ens barn hade blivit förväxlad. En majoritet hade ”bytt tillbaka” sin sexmånadersbebis. Ganska många skulle ”byta tillbaka” sin treåring. Jag förstår inte hur man kan titta på sitt barn och tänka ”om det visar sig att du inte har mina gener vill jag inte ha dig längre”, men det är tydligen inte helt ovanligt. Jag hade tyckt att det var jobbigt efter sex timmar. Efter sex dagar hade jag väl bytt, men det hade tagit tid att vänja mig. Efter sex veckor? Nej. Efter sex månader? Jag kan inte föreställa mig vilket trauma det hade orsakat både mitt barn och mig. Sanslöst.

The lesbian urge to merge

Det är så svårt att veta vad som är en tydlig trend, vad som är en generalisering och vad som är en ren myt.

Så hur ser bilden/generaliseringen/fördomen ut? Vad är egentligen de övergripande, generella skillnaderna mellan att leva i ett heterosexuellt parförhållande, att vara två kvinnor och att vara två män? Jag *vet* ju inte – jag har begränsad egen erfarenhet.

Min bild av heteroparet (och den är inte helt och hållet baserad på trådar från familjeliv.se) är att Hon är mer drivande i början, Hon vill flytta ihop, vill gifta sig, vill ha barn. Han är inte ovillig, men tar mer sällan initiativet. Han behåller sina intressen och vänner genom relationen, går ut med “grabbarna”, tränar, vad han nu gör. Hon har (oftast) kvar sina “tjejer”, men träffar dem lite på undantag. Hans kompisar med flickvänner blir deras kompisar, men Hon sköter ändå par- och familjeumgänget. Barnen blir större, och det mesta av Hennes tid åt till jobb och barn. Hon “vill prioritera familjen”. Han spelar fotboll, dricker öl med polarna och kollar på sport, och har inga problem att lägga fem timmar på golfbanan en solig lördag. Hon beklagar sig över att Han inte väljer familjen i första hand. Efter hand ebbar Hans intressen ut, medan Hon börjar orientera sig mer utåt. När barnen klarar sig själva, och så småningom flyttar ut, springer Hon på friskis&svettis, körsång, bokcirklar och så vidare, medan Han sitter hemma och knorrar över att Hon aldrig är där. Om han inte börjar spela golf.

Givetvis gör de grejor ihop, har gemensamma intressen och visar en enad front. Men det är inte så symbiotiskt, utan oftast har de antingen separata liv med separata intressen och separata vänner, plus en gemensam nämnare, eller så är det en som står mer självständigt och den andra som lutar, på olika sätt.

Flatparen, då? Ja, myten kallar det för “the lesbian urge to merge”. Ett symbiotiskt förhållande med ett mycket, mycket starkare “vi” än två skilda “jag”. Alla kompisar blir gemensamma kompisar – eller fasas ut. Det är bara en tidsfråga. Självklart beror graden på hur gamla de inblandade är när de träffas, hur stort självständigt liv och nätverk de har hunnit skaffa sig, men tendensen finns alltid där.

Är det så, då? Är tjejparen mer symbiotiska, mer interdependent? Och är det i så fall något som ska hyllas, accepteras eller styras upp? Är det lättare för tjejer att behålla sin identitet i en relation med en man än med en kvinna? Och hur är det egentligen för bögarna?

Ibland önskar jag att jag hade fler relationserfarna bisexuella kompisar att diskutera sånt här med.

Och ja, jag vet att det är ett fördomsfullt och spretigt inlägg, men om jag skulle lägga tid på att analysera och formulera så skulle det aldrig bli skrivet.