Annan mat, och annan kärlek

Det svåraste med att fasta är inte hungern. Det svåra med mat har aldrig varit hungern, inte för mig. När den väl gör sig påmind, vilket inte är självklart, är det snarare i form av en kick, av bekräftelse. Nej, det svåra med maten är inte att låta bli helt, det är att sluta när jag väl har börjat. Och det svåra med fastan är inte att avstå från mat som föda, utan att avstå från allt annat som mat för med sig. Och det här är ju så självklart för alla som har doppat minsta lilltå i ätstörningsträsket, något jag har varit medveten om länge, och ändå slår det mig med förvåning och häpnad. Givetvis hade jag fattat hur stor del av maten och ätandet som är tröst, firande, gemenskap, glädje, vana och smak, men jag har inte tidigare känt det så konkret som nu. För mig och min mat är det egentligen inga problem. Fastar jag en dag äter jag dagen efter – det som behövs är bara lite planering för att få in sällskapsbiten och uppskjutna drömmar om tröst och kompensation.

Men. Min fru är inte en sån person som gör någonting halvhjärtat. När hon nu fastar så gör hon det med besked. Och borta är alla ”vad ska vi äta i kväll?”, alla ”ska vi åka hem och göra varma mackor och te och mysa framför tv:n?”, alla ”ska vi äta middag ihop på lördag?”. Borta. Visst kan det vara skönt att slippa undan den eviga diskussionen om kvällens middag, visst är det skönt att över huvud taget slippa tänka på saken. Men – vad ska man då tänka på? När en stressig helg inte kan dämpas av målbilden med mysmat på söndagskvällen, när umgänget inte kan handla om mat, när det man saknar inte egentligen är maten, eller fettet, eller sockret, utan den rent faktiska, handgripliga rörelsen av fingrarna som gräver i en skål och för godiset, frukten eller chipsen till munnen. Hur organiserar man sitt liv och sina dagar då?

Det är intressant. Det är nyttigt. Det är fan så jobbigt.

Advertisements

Längtan till Ligurien

Ibland drömmer jag mig bort. Innan jag somnar på kvällarna ligger jag ofta och planerar resrutter och äventyr – olika teman i olika perioder. Men en resa som alltid finns kvar, som aldrig kommer att försvinna, och som kommer att genomföras en dag, det är den till Ligurien. Resvägen varierar lite, men målet är detsamma.

Just nu tänker jag mig att vi packar in familjen i en minibuss, lastar in tältet för säkerhets skull, och kollar upp campingplatser och hotell längs vägen. Sen sätter vi i väg.

Öresundsbron, Själland, Rødby-Puttgarden, Fehmarn och ettan ner till Hamburg avverkar vi snabbt med ett lunchstopp någonstans. Sedan drar vi sjuan neråt – Hannover, Kassel, Wurtzburg, Ulm. Här får vi stanna och sova någonstans.

Dag två fortsätter vi mot österrikiska gränsen. Lunch blir vid Bodensjön – i Lindau eller i Bregenz. Österrikeupplevelsen blir kort, vi kör in i Schweiz redan vid Dornbirn. Sen följer vi väg 13 ett tag innan vi tar en avstickare in i Liechtenstein. Kaffepaus i Vaduz? När vi ska över Alperna väljer vi San Bernardino-passet. Upp i bergen, inte tunneln, med bensträckarpaus vid fin utsikt. I Lugano gör vi kväll.

Dag tre tillbringar vi i Lugano och dag fyra tar oss till Italien. Genom Milano, inte runt, och givetvis kör vi vilse. När vi har hittat rätt styr vi kosan mot havet och Cinque Terre. Vilken av byarna har jag inte bestämt än, men det kommer. I Cinque Terre ska vi äta gott, dricka gott och vandra, vandra, vandra. Och åka lite tåg. När vi tröttnar packar vi ihop och åker västerut. Ett stopp i Genua, på akvariet, är ett måste, och sen vidare upp på autostrada dei Fiori. Vart? Jag vet inte exakt. Albisola? Pietra Ligure? Alassio? Riva Ligure? Bordighera? Det kanske inte spelar så stor roll, och trivs vi inte åker vi vidare. Här ska vi sola och bada och äta mängder av pomeloglass. Vi ska åka på utflykt till San Remo, till Ventimiglia, till Dolceacqua och vad vi än kan komma på.

Jag tröttnar aldrig på Ligurien, men när vi lämnar Blomsterrivieran tar vi en annan väg hem, så vi kan trösta oss lite på Côte d’Azur. Monaco hoppar vi nog över, men Nice, Nice måste vi stanna i. Om inte annat så för att äta på Le Tire Bouchon i Gamla stan. Sen tar vi Saint Paul de Vence, bort till Arles och Nimes via Aix och sen norrut, via Lyon till Beaune, där vi stannar en natt eller två innan vi åker till Paris. Normandie får vänta till nästa gång, den här vändan fortsätter vi norrut till Bryssel. Våfflor, choklad och öl – det är grejor det. Hur vi tar oss hem därifrån känns inte särskilt intressant. Förmodligen är vi så trötta då att vi bara vill ta snabbaste motorvägen hem.

Så vad tror ni? Räcker fyra veckors semester?

Att vara någon annan, men ändå sig själv.

Jag måste hitta ett smeknamn, ett alias, åt mitt barn. Det känns inte helt okej att hålla på och kalla henne “barnet” och “dottern”. Inte heller vill jag gå ut med hennes namn, hur fantastiskt det än är. Lite anonymitet vill jag behålla. Så. Hur hittar man ett smeknamn? Något som känns bra, som känns som hon, som jag, men ändå inte så mycket att det går att identifiera mig utifrån det.

Och på tal om det – är det fånigt att vara anonym? Klart att det är roligare att läsa en blogg med foton, med sanning, med personlighet, men det känns så…modigt.

Eller är det tvärtom – att det är lättare att vara sann och personlig när man inte står med namn och bild inför hela världen?

Mat som anknytning och kärlek

Sanna skriver om hur besatt hon var av att vara den som gav barnet mat, av att vara oumbärlig och ha en roll som inte går att ifrågasätta. Som jag känner igen det! Vi flaskmatade vårt barn, och det var otroligt viktigt för oss båda att det var vår grej, något bara vi gjorde. Jag har undrat om det var en ickebiomammagrej som min fru hängde på, men det verkar som om det inte är en alltför ovanlig reaktion och inställning. Matningen, blöjbytena och pottningarna (ja, vi lätt-EC:ade) var det som särskilde oss från alla andra, det som bekräftade oss som mammor, oss som familj. Vi var överens redan innan barnet föddes, men det förvånade mig hur viktigt det blev, och hur stort motstånd vi mötte.

Överlag förvånade det mig väldigt hur fysiskt allting var, hur extremt hormonpåverkad jag blev – allt från graviditetsillamående till humörsvängningar till den stickande, pirrande, brännande känslan i brösten när min nyfödda var missnöjd med livet till det enorma behovet av att slå en järnring runt min familj till det kroppsliga behovet av att vara nära min bebis. Allting annat med föräldraskapet var, och är, ungefär som jag hade väntat mig, men hormonerna tog mig med storm.

Och matningen stod på något vis i centrum. För mig hade det varit extremt jobbigt att inte kunna ge mitt barn mat, och nästan (men givetvis bara nästan) lika jobbigt om det hade varit något som alla kunde göra. Så här i efterhand kan jag givetvis se att anknytningen inte hade förstörts, att min roll som mamma inte hade försvagats om en mormor eller morfar hade matat någon gång, men samtidigt kan jag nu i efterhand förstå reaktionen och mekanismen på ett mer intellektuellt plan. Precis som jag kan se att min relation till mitt barn inte nödvändigtvis hade sett annorlunda ut om min fru hade ammat, men jag är fortfarande tacksam för flaskmatningen.