TGIF

Jag älskar mitt barn. Jag älskar att vara med mitt barn. Men jävlar vad aptrist det kan vara att vara hemma bara vi två. Man kan inte åka på utflykt varje dag. Man kan inte leka med kompisar varje dag – särskilt inte så här års när alla kompisarna är på förskolan. I dag ska vi faktiskt göra en utflykt i eftermiddag, men det är ändå några timmar som ska fyllas – helst med mål och mening och glädje och kärlek.

Hur leker era 3-4-åringar?* Vad leker de med? Var leker de? Gillar ni att leka?

*Ja, jag hatar att det bara finns en längd på strecken på det här tangentbordet.

Rätt? Fel? Ja, det beror allt på, det.

I ena webbläsarfliken: En diskussion på ett svenskt familjeforum om hur fruktansvärt det är att lämna barn på förskolan innan de har fyllt tre år, hur man måste anstränga sig för att ha så korta dagar som möjligt (allt över 8.30-15 verkar vara förenat med döden (nästan)), och hur barnen ska vara lediga så fort en förälder är ledig, oavsett omständigheter. Allt utanför de här ramarna bemöts med ett “men varför skaffar folk barn om de inte vill vara med dem?” och döms ut som dåligt föräldraskap.

I andra webbläsarfliken: Ett blogginlägg av en mamma som är glad att hon har fått ihop sex veckors föräldraledighet i stället för fyra, och som på två dagar skolar in sin bebis i barnomsorgen där hon därefter ska gå 45-50 timmar i veckan.

Båda förhållningssätten och resonemangen är fullständigt normala, inom sin egen kontext (även om båda i mina ögon är lika hemska), och båda förs av föräldrar som älskar sina barn. Hur kan föräldraskapsdiskursen se så olika ut i två länder som på ytan ter sig rätt lika? Jag blir provocerad av föräldraforumsföräldrarnas dömande sätt och oförmåga att se utanför sina egna referensramar, sin egen kontext, sina erfarenheter, och mitt hjärta blöder för sexveckorsbebisen och hennes mammor, som förvisso har ett val, men där alternativet är så mycket sämre.

Om att vara Den Andra Mamman

Jag är den andra mamman. Den som är nästan-men-ändå-inte-riktigt. I alla fall om man ska tro somliga stolpskott som inte vet hur det är. Sanningen är att jag är min dotters mamma, och hon är mitt barn. Precis så okomplicerat är det. Jag är inte hennes mamma på exakt samma sätt som min fru är det, men så är inte jag och min fru exakt samma person heller.

Det var inte jag som bar henne inom mig, men det var min röst hon hörde varenda dag.
Det var inte jag som födde henne, men det var mina händer som tog emot henne.
Det var inte min mage hon landade på, men mitt ansikte var det första hon såg.
Det var inte mitt bröst som trycktes in i hennes mun, men det var jag som matade henne.
Och sedan dagen då min fru slängde pumpen i väggen och plockade fram flaskan har vi varit hennes mammor på lika villkor.

Visst har jag önskat ibland att vi hade kunnat göra barn hemma, tillsammans, utan inblandning av någon annan, men jag kan inte föreställa mig livet utan exakt det barn jag fick. Barnet som inte har en droppe av mitt blod, som inte har vuxit under mitt hjärta, men som ändå för evigt är en del av mig. Att önska att livet vore annorlunda, att hennes ursprung vore annorlunda – det vore att önska att barnet skulle vara annorlunda, och det är fullständigt otänkbart.

Jag tror absolut att anknytning och familjeband skapas genom likheter, genom spegling, men faktum är att min dotter är lik mig, på många sätt mer än vad jag är lik min mamma, även om jag ser mycket av min mamma i min dotter också. Hon kommer aldrig att bli en mini-me, men det är inget eftersträvansvärt. Jag älskar att se och höra mig själv i mitt barn, men det skrämmer mig ibland, tanken på hur mycket jag faktiskt påverkar henne.

Det enda som faktiskt är lite jobbigt med att inte vara biomamma är vissa åsikter och beteenden hos andra människor. För att svara på frågorna en gång för alla. Nej, jag känner mig inte som en andraklassens mamma. Nej, jag känner mig inte som en ofullständig, ofullbordad kvinna. Ja, jag tycker att det är lite trist att ha gått miste om den upplevelse, den erfarenhet, den passagerit som en graviditet och en förlossning innebär, men jag är lika lättad över att ha sluppit. Ja, jag vet att det låter kluvet och knäppt. Ja, vårt barn kallar oss båda för mamma. Nej, hon är inte förvirrad. Nej, det är inte synd om mig. Möjligtvis är det lite synd om dig som inte har ett lika fantastiskt barn som jag. Nej, hon tyr sig inte mer till min fru. Nej, jag är inte sugen på ett barn till. Nej, jag är definitivt inte sugen på ett “eget barn” – jag har ett eget barn. Nej, jag sörjer inte att hon inte har mina ögonfransar och mina krokiga tår – vi hör ihop i alla fall. Nej, jag är inte den andra mamman, jag är hennes mamma, punkt. Något jag har missat, tro?

Summering: Jag vet att hon är min dotter, och hon vet att jag är hennes mamma – det är allt som betyder något.

Så lika, och ändå så olika

I sommar har vi haft det emellanåt tveksamma nöjet att uppleva några sommarland/nöjesparker, och ingen upplevelse är komplett utan en recension.

1. Lådbilslandet.

Plats: norra Öland.

Inträde: 300 kronor per barn över två år. Vuxna gratis.

Mat: Ett café med enkel mat, samt vanlig pinn- och strutglass.

Antal barn som jag tillrättavisade (förutom mitt eget): Två, men flera gånger vardera.

Innehåll: I inträdet ingår fem åkbiljetter som kan användas till de olika bilbanorna. Fler biljetter kan köpas till separat för 20 kronor styck. Utöver detta finns det en hinderbana, ett hopptorn, en hoppkudde, ett tåg som kör runt på en liten järnväg (som föräldrarna sköter) och ett par karuseller, samt ett lekrum med studsmattor och ett litet bollhav.

Barnets omdöme: Hoppkudden var kul, liksom tåget och en av karusellerna. Det var roligt att köra lastbilen på den stora vägbanan (som var som en liten stad) men det blev tråkigt rätt fort. Den andra 3,5-åringen i sällskapet var dock mer road och hade nog gärna stannat och kört längre.

Mammornas omdöme: Ganska dyrt för vad man fick, åtminstone för oss med ett barn som inte är någon trafiknörd, men åtminstone gratis för oss. Väldigt långsam, seg och oengagerad personal. Hade behövt tio anställda till. Ingen som såg till att regler efterföljdes (=tråkigt, orättvist och emellanåt farligt). För långa väntetider till de två små körattraktionerna, och sen för lång körtid. Barnen hann tröttna. Den stora banan var fin och välskött, och bilarna verklighetstrogna. Tråkig men okej mat.

Slutomdöme: Det här var inget för oss, men kul för barn som gillar att köra.

2. Ölands djurpark.

Plats: Vid brofästet på Öland.

Inträde: 300 kronor per person (om jag minns rätt). Gratis för alla under en meter.

Mat: Rätt okej snabbmat. Plus för systemet med att betala i en separat kassa först vid det stora mattorget. Goda popcorn. Flera glasskiosker.

Antal barn jag tillrättavisade: Två. Inget allvarligt.

Innehåll: Djurpark, tivoli, vattenland och ett turisttåg. Allt ingår i entrépriset, förutom mat och chokladhjul och sånt.

Barnets omdöme: Allt var jättekul (utom när de stora barnen krockade hårt med oss när vi körde radiobil)! Vi kom när de öppnade och stannade till stängning, och hon hade lätt kunnat hålla igång två timmar till.

Mammornas omdöme: Djuren såg inte helt lyckliga ut. Mycket var rätt slitet, men kändes ändå okej fräscht. Det fanns karuseller och vattenrutschbanor som passade alla. Ganska långsam service, men överlag trevligt bemötande. Snål- och rättvisesinnet tyckte inte att det kändes helt okej att barnets jämngamla, men kortare, kompis fick gå in gratis, men ändå göra och åka precis samma saker.

Slutomdöme: Vi kommer säkert att återvända om vi är i närheten, men inte åka bara för detta.

3. Barnens gård.

Plats: Viet, öster om Karlskrona.

Inträde: 160 kronor. Gratis för alla under 90 centimeter eller över 90 år. All inclusive-biljett för 280 kronor.

Mat: Över förväntan. Gör-din-egen-pizza är en bra grej. Plus i kanten för saftbuffén, minus för att de inte sålde läsk över huvud taget. God kulglass.

Antal barn jag tillrättavisade: Tre.

Innehåll: Litet badland, en bilbana, studsmattor, hoppborgar, ponnyridning (kostade extra), getter och kaniner som man fick klappa. I all inclusive ingick inträde, valfri lunch, valfri glass och fri saft/fritt kaffe hela dagen.

Barnets omdöme: Kaninerna var bäst!

Mammornas omdöme: Kul tanke med all inclusive. En safttankarkiosk till i andra änden av parken hade varit bra. Riktigt bra studsmattor. Bra bebispool och kul bassäng och rutschkanor för äldre barn. Inget som riktigt passade vår 3,5-åring. Roligt omklädningsrum, men hade behövts ett till för dem som blev sjösjuka därinne. Trevligt bemötande och bra service.

Slutomdöme: Rätt kul om man är i närheten och till det priset, men kan inte konkurrera med de större sommarlanden.

4. Tosselilla.

Plats: Tomelilla.

Inträde: 250 kronor (billigare under lågsäsong). 40 kronor för barn under 90 centimeter.

Mat: Helt okej. Som förväntat.

Antal barn jag tillrättavisade: Ett.

Innehåll: Tivoli, badland, körbana, djur… Allt ingår i entrépriset.

Barnets omdöme: Jättekul! Lite tråkigt att det var vuxenförbud på flera barnkaruseller. Lite kallt i vattnet.

Mammornas omdöme: Jätteroligt. Det fanns något för alla, och vi var lätt sysselsatta en hel dag. Längdgränsen kändes relevant och lagd på lagom nivå.

Slutomdöme: Vi kommer tillbaka nästa år!

A la recherche du temps perdu

De senaste dagarna har gått i barndomens tecken – min barndom, och min dotters. Vi har träffat min mormor och morfar, något som sker väldigt sällan nuförtiden, och jag har insett att nästan alla mina barndomsminnen är knutna till dem och till deras hus. Det är i deras trädgård jag har gungat, sovit i tält, byggt kojor och vittjat bärbuskar och fruktträd. Minnet är förrädiskt, och bilden av min barndom är soldränkt (förutom den gången det haglade så det gjorde ont, och den gången det ösregnade och jag och morfar gick på upptäcktsfärd i källaren), rolig och fylld av jordgubbar.

Det är nu jag skapar min dotters barndomsminnen. Hur vill jag att hennes bild av barndomens somrar och vardag ska se ut? Vad kommer hon att minnas, och hur? Vilken plats kommer att vara hennes på jorden? Var finns hennes konstant, hennes fotfäste, hennes evigt oföränderliga tillflyktsort?

Det var, och är en sorg för mig att förlika mig med insikten att livet är förgängligt, och just detta blev så tydligt under dagarna som precis har gått. Trädgården är inte så enorm som jag minns, och inte längre så paradisisk. Huset är inte längre kakor, skaparverkstad och sällskapsspel, utan mest en dåligt omhändertagen villa med en möglig källare. Mormor är inte längre rund och mjuk, och har inte längre mjöl på kinden, morfar går runt som en zombie, en skugga av sitt forna jag. Under en sekund fick jag en skymt av den morfar jag hade, av den trygga man med barnasinnet kvar som han var när jag var liten, och det var när han pratade med min dotter. Älskade, underbara unge, som fick se den där glimten i ögat och återgäldade den med ett leende. Fina, älskade morfar, som tog sig tid, som orkade, som verkar minnas samma saker som jag, med samma värme, om än ur ett annat perspektiv.

Än tydligare har det blivit för mig att det inte är gener och blod som skapar en familj – det är kärlek, en vilja att skapa en relation, och en stor dos gemensam historia. Min dotter som leker på samma gräsmatta som jag lekte på som liten, samma gräsmatta som min mamma lekte på som liten; min mormor, min morfar och jag som pratar om de utflykter vi gjorde ihop, de bus vi hittade på som mamma inte fick veta, minnet av en viss sorts karameller som vi alltid åt i bilen – samtalsämnen som har avhandlats hundratals, kanske tusentals gånger, men vars syfte inte är att tillföra något nytt; min morfars hand när han vant skär av och skalar en rabarberstjälk till min dotter och berättar för henne hur mycket han gillar dem och hur mycket jag gillade dem för trettio år sedan.

Fem minus en halv gånger tjugo, sa du?

Jobbar du med något som involverar någon form av kontakt och kommunikation med andra människor? Envisas du med att tala ditt med svenska närbesläktade modersmål och tänker att folk förstår? Då har jag några tips till dig.

1. Artikulera. Mumla inte, rör på läpparna och uttala hela orden.
2. Undvik den grövsta dialekten, både vad gäller uttal och uttryck.
3. Lär dig vilka falska vänner som är mest förekommande inom ditt yrke, och undvik dem.
4. Lär dig åtminstone att räkna på svenska, eller om det absolut inte går – var inte för fin för att skriva en lapp. Vi är i Sverige. Det är inte mitt ansvar som svensktalande kund eller patient att lära mig ditt bisarra och ologiska sätt att räkna.

Om du tar till dig dessa enkla tips så lovar jag att både ditt och mitt liv blir lättare.

Se mig, för här är jag

När blir glädje och stolthet till skryt, egentligen? Vad är okej och vad är inte okej? Hur mycket får man visa av det man kan och har lärt sig?

Mitt barn har lärt sig cykla i sommar. Jag försöker att främst förmedla glädje – att det är kul att cykla i sig, och att det kan leda till andra roligheter, såsom familjecykelutflykter – men givetvis märker barnet att jag är glad och stolt även över själva prestationen. Den glädje hon själv känner över cyklandet, och den stolthet hon själv känner över att ha vågat, ha lyckats, ha åstadkommit, blir uppblandad med och mångdubbelt förstärkt av den positiva respons hon får av sina mammor, och av andra. Så nu vill hon gärna visa, både på riktigt och genom att be folk titta på filmsnutten jag har i min telefon. Är det skryt? Hon gör det ju både för att dela med sig av sin glädje, och för att hon gillar uppmärksamheten och berömmet hon får. Jag gillar inte att hon är en bekräftelsejunkie, men jag vill inte heller ta ifrån henne glädjen och stoltheten.

Hade det varit någon skillnad om hon hade varit äldre? Om det hade handlat om någon annan färdighet?