Som man pratar får man svar

Sanna skrev i kommentarsfältet: “Han får verkligen ofta höra att han är fin, vilket jag har avhandlat tidigare. Det är inte automatiskt ihopkopplat med en viss klädsel eller frisyr, utan han är bara fin och söt och gullig för jämnan, och det får han höra. Förmodligen kommer vi få världens mest uppblåsta unge som tycker att han är snyggast i stan. Men alltså, jag KAN inte låta bli. Hade jag låtit bli om jag hade haft en dotter? Ja, det är en spännande fråga…”

Jag vet inte om jag hade agerat annorlunda om vi hade haft en son i stället. Förmodligen. Jag tror inte att det är lika lätt för pojkar att fastna i utseendebekräftelsefällan. Pojkar får vara söta när de är små (även om de inte får lika mycket bekräftelse för det som flickor får), men deras värde (både egenvärde och status) ligger inte i utseendet på samma sätt. Är man lite kompensatoriskt lagd kanske man till och med medvetet ser till att bekräfta sina pojkar just för att de är söta. Samtidigt löper de ju samma risk som flickor gör – att tro att utseendet är viktigt, att söthet leder till uppmärksamhet. Även om det sen inte är viktigt för dem att vara söta, så finns ju utseendebekräftelsebehovet kvar.

Men flickor… Pressen är så stark på dem. Jag tycker inte att treåringar ska behöva bekymra sig om vad de har på sig och hur de ser ut i håret, om de är söta eller inte. Jag vill inte bidra till den pressen, men samtidigt vill jag inte att hon ska landa i att alla andra får höra från sina föräldrar hur söta de är, men inte hon.

Det är klart att det är viktigt vad man har på sig – man dyker inte upp på en anställningsintervju i trasiga jeans, hur bekväma de än är, och det är roligt att klä upp sig och känna sig extra fin vid speciella tillfällen – men jag tycker inte att mitt barn behöver lära sig det än. Kan de inte få några år, åtminstone, kanske ett decennium, av frihet?

Jag förstår förstås att folk inte utseendekommenterar för att vara taskiga, men det finns verkligen ingen som helst konsekvensanalys. Och det förundrar mig att många verkar prata med barn på rutin. Vad fin du är. Vad stark du är. Vad långt du hoppar. Vad duktigt du städar. Alltför många är mer intresserade av att bedöma barn på olika sätt än att faktiskt ta kontakt med dem. Varför är det en sån accepterad isbrytare att berätta för barn att de är söta? Om jag hade träffat en okänd vuxen och inlett med ett “Vad fin du är i håret.” så hade det setts som ganska suspekt. Klart att man kan ge komplimanger, men inte det första man gör och inte till folk man inte känner. Så varför är det så okej att göra det med barn?

Självklart vill jag att mitt barn ska få bra självkänsla och bra självförtroende. Självklart vill jag hellre att hon ser sig i spegeln och tycker att hon är söt än att hon tycker att hon är ful. Men helst av allt skulle jag vilja att hon inte tänkte någotdera. Att det är en parameter som inte är intressant, inte relevant.

Men hur kommer jag dit?

Lästips: http://www.huffingtonpost.com/lisa-bloom/how-to-talk-to-little-gir_b_882510.html

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s