Varning för politisk inkorrekthet och grymma generaliseringar

Just nu är jag så fruktansvärt jävla trött på män. Nej, jag borde verkligen inte kollektivisera dem och dra alla över samma kam, men nu tänker jag göra det i alla fall.

Varenda gång jag ska backa ut från en trång parkeringsplats, varenda gång jag ska backa med släp eller husvagn, så nog fan står det en karl där och viftar. Ska jag lägga till med båten står det alltid en karl och vinkar och ska hjälpa mig att förtöja. En helt okänd eller en kompis – det spelar ingen roll. Småpratar jag lite om att jag ska köpa en kylbox, eller var närmsta bra strand kan tänkas vara eller vad det ska bli för väder imorrn – nog fanken står det en man där och Vet Bäst. Han har inga åsikter, han är inte intresserad av ett samtal, han vet ju hur det är, punkt.

Varifrån kommer det här? När får de lära sig det här svintradiga beteendet? Att 60-plussare lillagummar mig kan jag kanske ha lite överseende med, även om jag hatar det med, men män i min egen ålder?

Just nu vill jag ta fru och dotter och åka till något separatistiskt kollo någonstans. Plus för bra badmöjligheter och lite jävla lugn och ro.

Advertisements

I morgon reser jag mig igen

Dagen skulle ha varit en “faste-“/lågkaloridag. Det började okej. Ingen frukost, som vanligt. Vid niotiden var jag, okaraktäristiskt nog, vrålhungrig. Knappt 100 kcal. Fine. Lunch = sallad, lite svamp, två tunna skivor avokado och lite räkor. Cirka 200 kcal. Fine. Det lämnade 200 kvar till kvällen, och mina planer var ett kokt ägg och lite grönsaker. Men dagen var lång, frun var semesterlängtardeppig och treåringen var inte hemma. Jag bestämde mig för att strunta i det hela, äta något till middag som jag aldrig skulle servera mitt barn, och allmänt trösta mig med mat. I min hjärna kändes det inte så ätstört eftersom det var ett aktivt beslut (nåja).

I samråd med k. hustrun, och efter en titt i skafferi och kylskåp (ingen orkade till affären) ställde jag mig och bakade scones. Det var mysigt i köket – jag gillar ju att dona där – och det hela kändes så normalt, så okomplicerat, så ångestbefriat. Inga tankar om att jag “unnade mig” eller “syndade” eller “fuskade”.

Vi åt framför tv:n, pratade och hade mysigt (och saknade vårt barn). Plockade undan, startade diskmaskinen och fortsatte framför tv:n. Tills ångern och ångesten slog till.

Som man pratar får man svar

Sanna skrev i kommentarsfältet: “Han får verkligen ofta höra att han är fin, vilket jag har avhandlat tidigare. Det är inte automatiskt ihopkopplat med en viss klädsel eller frisyr, utan han är bara fin och söt och gullig för jämnan, och det får han höra. Förmodligen kommer vi få världens mest uppblåsta unge som tycker att han är snyggast i stan. Men alltså, jag KAN inte låta bli. Hade jag låtit bli om jag hade haft en dotter? Ja, det är en spännande fråga…”

Jag vet inte om jag hade agerat annorlunda om vi hade haft en son i stället. Förmodligen. Jag tror inte att det är lika lätt för pojkar att fastna i utseendebekräftelsefällan. Pojkar får vara söta när de är små (även om de inte får lika mycket bekräftelse för det som flickor får), men deras värde (både egenvärde och status) ligger inte i utseendet på samma sätt. Är man lite kompensatoriskt lagd kanske man till och med medvetet ser till att bekräfta sina pojkar just för att de är söta. Samtidigt löper de ju samma risk som flickor gör – att tro att utseendet är viktigt, att söthet leder till uppmärksamhet. Även om det sen inte är viktigt för dem att vara söta, så finns ju utseendebekräftelsebehovet kvar.

Men flickor… Pressen är så stark på dem. Jag tycker inte att treåringar ska behöva bekymra sig om vad de har på sig och hur de ser ut i håret, om de är söta eller inte. Jag vill inte bidra till den pressen, men samtidigt vill jag inte att hon ska landa i att alla andra får höra från sina föräldrar hur söta de är, men inte hon.

Det är klart att det är viktigt vad man har på sig – man dyker inte upp på en anställningsintervju i trasiga jeans, hur bekväma de än är, och det är roligt att klä upp sig och känna sig extra fin vid speciella tillfällen – men jag tycker inte att mitt barn behöver lära sig det än. Kan de inte få några år, åtminstone, kanske ett decennium, av frihet?

Jag förstår förstås att folk inte utseendekommenterar för att vara taskiga, men det finns verkligen ingen som helst konsekvensanalys. Och det förundrar mig att många verkar prata med barn på rutin. Vad fin du är. Vad stark du är. Vad långt du hoppar. Vad duktigt du städar. Alltför många är mer intresserade av att bedöma barn på olika sätt än att faktiskt ta kontakt med dem. Varför är det en sån accepterad isbrytare att berätta för barn att de är söta? Om jag hade träffat en okänd vuxen och inlett med ett “Vad fin du är i håret.” så hade det setts som ganska suspekt. Klart att man kan ge komplimanger, men inte det första man gör och inte till folk man inte känner. Så varför är det så okej att göra det med barn?

Självklart vill jag att mitt barn ska få bra självkänsla och bra självförtroende. Självklart vill jag hellre att hon ser sig i spegeln och tycker att hon är söt än att hon tycker att hon är ful. Men helst av allt skulle jag vilja att hon inte tänkte någotdera. Att det är en parameter som inte är intressant, inte relevant.

Men hur kommer jag dit?

Lästips: http://www.huffingtonpost.com/lisa-bloom/how-to-talk-to-little-gir_b_882510.html

Om alla vore mer som jag hade mitt liv varit mycket lättare

Jag förstår mig inte på det där som andra verkar se som en sanning – att det är tur att vi är olika. Visst är det så på flera plan, men gudar vad skönt det hade varit om fler var som jag.

Treåringen har flera kompisar – på förskolan och hemma, kompisar som bara är hennes och kompisar som är barn till våra kompisar och kompisar som ingår i någon slags kompisfamiljegemenskap. Ibland är det svårt för mig att förhålla mig till dessa kompisar och deras föräldrar.

Häromdagen kom min dotter hem från förskolan och var ledsen. “I morgon måste du göra tofsar i mitt hår!” “Ja, det kan jag väl göra”, svarade jag, “men varför är det så viktigt?” “För att annars säger Kompis att jag är ful! Jag vill inte vara ful. Och jag vill vara med.” Mitt hjärta gick i tusen bitar.

Hur ska jag få min dotter att förstå att hon är finast i världen utan att lära henne att det är viktigt att vara fin? Hur ska jag hjälpa henne att hitta en egen stil samtidigt som jag lär henne att andras intryck har betydelse för det bemötande hon får, utan att jag samtidigt lär henne att vara beroende av andras åsikter och bekräftelse? Hur hittar vi balansen mellan en önskan om att passa in, vara en i flocken och som alla andra, och ett behov av att vara sann mot sig själv?

Än så länge har jag ett ganska viljestarkt och egensinnigt barn, och det är jag glad och stolt över. Hon vet vad hon vill och agerar därefter, och hur irriterande och enerverande det än är emellanåt (för oss föräldrar, och kanske ännu mer för förskolepedagogerna) så tycker jag att det är sunt och nyttigt att hon inte automatiskt gör som någon säger.

Kompisen som säger att min dotter är ful (om hon nu gör det) blir väldigt peppad hemifrån för sitt utseende. För mamman är det väldigt, väldigt viktigt att dottern ser proper ut, att det syns att hon är flicka, och att hon lär sig vara trygg i att hon ser bra ut och passar in. I teorin tycker förstås mamman att man inte säger till andra att de är fula, men hon ser inte alls kopplingen mellan alla de gånger hon talar om för sin dotter hur söt hon är i sina tofsar, och det faktum att hennes dotter berättar för min att hon är ful utan nämnda tofsar.

Så tänk, om alla hade tänkt och resonerat som jag – så mycket magont jag hade blivit besparad.

I’m just a little girl – eller inte

I dag var jag på Mekonomen. Nya torkarblad till bilen skulle inhandlas. Jag lyckas aldrig komma ihåg vilka det är jag ska ha, och eftersom torkarbladen hänger bakom disken gjorde jag det lätt för mig – gick fram till kassan och bad om hjälp. Mannen bakom disken tog mitt registreringsnummer, knappade in det i datorn och klickade sig fram till rätt torkarbladsnummer. Jag fick mina blad och betalade. Gott så. Då tittar mannen på mig lite forskande och säger: Klarar du av att byta dem? Jag blev så ställd att jag inte fick ur mig mer än ett “jadå” innan jag gick. Nog för att jag inte är någon bilnörd, men ärligt – byta torkarblad? Det är inte hjärnkirurgi. Och om han nu ville vara serviceminded och behjälplig, hade det inte varit trevligare med ett “vill du att jag ska byta dem åt dig?”?

En lovsång till inkonsekvensen

Jag är en sån där förälder som många stör sig på. En sån där som inte alls håller med om att grundprinciperna i barnuppfostran ska vara att man “är konsekvent”, att man “visar en enad front mot barnet/-n” och att man “vågar sätta gränser för barnet/-n”.

Livet är inte konsekvent. Ibland är jag jättetrött och orkar bara läsa en godnattsaga, ibland är jag på riktigt läs- och goshumör och det blir fem. Varför skulle jag då envisas med att det alltid blir två sagor, varken mer eller mindre? Hemma hos ena mormor och morfar får treåringen hoppa i sängen, men inte hos de andra. Skulle jag då driva igenom en konsekvent regel åt ena eller andra hållet?

Nej, jag låter inte min unge springa runt och gapa i affären, jag låter inte henne få precis som hon vill när hon vill och hon kan inte gnälla eller gråta sig till något. Men det är alltid okej för henne att be om en glass i affären, oavsett om det är en tisdag i november eller en fredag i juli. Precis som det alltid är okej för mig att säga nej. Och har jag sagt nej till något, vad det än månde vara, så är jag inte för stolt för att ändra mig om hon kommer med bra argument. Tydligen är det här jätteprovocerande, inte bara för Familjelivsgänget utan även för vissa i min närhet.

Vi som föräldrar är inte heller alltid överens. Jag förstår mig inte på dem som måste snacka ihop sig först om minsta lilla sak, för att sedan vara överens inför barnet/-n. Vi tycker inte alltid lika, och det måste ju få vara okej. Vi diskuterar oss fram till en lösning, tillsammans, allihop, och allas röst är lika mycket värd. Givetvis blir det inte alltid majoritetsbeslut – men alla har rätt att ha en åsikt.

Och nu har jag redan tappat tråden (eftersom jag har skrivit det här inlägget lite då och då under större delen av en arbetsdag. Vi får väl se om det blir något mer välformulerat nästa gång.) Stavningsgranska? Nä, jag orkar inte i dag. Don’t hate me.

Ce ne sont pas vos oignons! Mais oui!

Det här är ingen matlagningsblogg – åtminstone tror jag inte det – men det här är ett ämne, och en rätt, som ligger mig varmt om hjärtat, och som få verkar kunna laga, av alla konstiga recept att döma. Så. without further ado, här kommer det. Paradrätten. Det hemliga receptet.

Soupe à l’oignon gratinée.

Skala och halvera ett gäng ganska små gula lökar. Skiva tunt. Skala och hacka några vitlöksklyftor. Häll generöst med smör och olja (inget margarin, och ingen jävla smör-/oljeblandning på flaska) i en stekpanna – helst i gjutjärn. När det blir varmt och bubblar och drar ihop sig, släng i lite salt, lite socker och en tesked god senap (hemmagjord, stark och grovkornig om jag får välja) och rör om. Skyffla sen i den gula löken (gör man till många får man steka löken i omgångar) och fräs på ganska hög värme under omrörning tills den börjar bli brun, men absolut inte bränd. Häll då i vitlöken, sänk värmen och låt puttra tills löken är riktigt mjuk, så att den smälter i munnen. (Det tar minst tio minuter.) Pudra över lite mjöl och rör runt. Lägg över löken i en gryta, deglacera stekpannan med vitt vin och häll över i grytan. Häll på vatten och mörk oxbuljong på tärning. Koka upp, låt sjuda och smaka av med salt, peppar och färsk timjan. En liten kladd äppelmos kan vara pricken över i. När soppan är till belåtenhet, häll upp i ugnsfasta skålar, lägg i bröd (gärna stora tärningar av dagsgammalt vetesurdegsbröd), strö över riven ost och gratinera i ugnen tills osten smält och fått färg. Ät med största försiktighet utan att bränna tunga eller fingrar. Et c’est tout.